Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.