Det behövs ingen förklarande text för att fatta att den omtalade installationen, Snövit och sanningens vansinne, inte är en hyllning till en självmordsbombare. Porträttet på Hanadi Jaradat flyter i offrens blod. Behöver det verkligen göras tydligare än så?
De alltmer frekvent utslungade anklagelserna om antisemitism, som träffar var och en som inte förbehållslöst stöder Sharon-regimens ockupationspolitik, förstör nu också möjligheterna till seriös konstkritik. De flesta av dem som diskuterar konstverkets innebörd, vare sig de är konstkritiker eller samhällsdebattörer, känner sig tydligen tvingade att citera ett par rader ur den text som är en av tre delar i makarna Feilers installation: ”mördade 19 oskyldiga människor”.
Visst står det så, men det är inte huvudpoängen. Avståndstagandet från våldet finns först och främst i den blodfyllda polen. Texten fyller en helt annan funktion, att fördjupa och problematisera. Den ställer frågor om vad som driver desperata, eller för den delen fanatiska, människor till våld mot andra.
Musiken – Mitt hjärta simmar i blod, av Bach – blir ett uttryck för hur lika varandra vi människor är. Allas våra hjärtan simmar i blod, oavsett nationalitet, ras och religion. Men, den säger också något om det allmänmänskliga i att ställas inför det ofattbara lidandet. När vi är offer för det så blöder våra hjärtan alla på samma sätt.
Även om stödet för den israeliske ambassadören, Zvi Mazels, vandalisering av konstverket på Historiska museet varit begränsat till Gunnar Hökmark, några kristdemokratiska galenpannor och ytterligare ett antal fanatiska Israelvänner, så fick aktionen avsedd effekt. Anklagelser om antisemitism är osedvanligt klibbiga. Dror Feiler klarar sig nog. Han är trots allt själv jude, född i Israel, och har tjänstgjort som fallskärmsjägare i den israeliska armén. Det framstår för de flesta som löjligt att anklaga honom för antisemitism. Däremot är det uppenbart att många kommentatorer känner sig tvingade att vara övertydliga när verket diskuteras.
Det är synd, för det får Snövit… att framstå som ett ytligt plakatverk, istället för en installation som arbetar på många plan, och som öppnar för många intressanta tolkningar. Vilket det är. Nu måste alla som har något positivt att säga om verket först ”bevisa” att det inte är antisemitiskt, vilket görs enklast genom att citera frasen om de 19 oskyldiga offren.
Vid sidan av Mazels utbrott har ett antal andra aktioner riktats mot Snövit. I klassisk pastischtradition sjösattes en båt med ett porträtt av Mijailo Mijailovic i bassängen av en vitrysk jude, någon slängde i porträtt av Hanadis offer. I Israel fyllde konstnären Ori Melamed ett badkar med blod och söderplockade dockor. På kanten satte han en teddybjörn med ett hakkors.
Även om den konstnärliga kvaliteten på dessa verk är rätt så låg förtjänar de, till skillnad från Mazels auktoritära attack, åtminstone en seriös diskussion. Den person som slängde ned bilder på självmördarens offer har uppenbarligen missat hela poängen med Snövit… Det är nästan omöjligt att förstå vad han ville ha sagt. Melameds badkar med blod och dockor är fult och vulgärt, och saknar all den närvaro och kraft som finns i det verk den försöker kommentera.
Sjösättandet av Mijailovic-porträttet är dock inte fullständigt ointressant som konsthandling. Däremot missar det målet med flera mil. Aktivisten sade sig vilja ”ställa ett svenskt trauma mot ett israeliskt trauma”, men det gjorde han inte alls. I själva verket påminde han oss ytterligare om hur illa ställt det är med den israeliska regeringen just nu. Den svenska pressen har under den senaste veckan varit överfylld av sökandet efter Mijailovics motiv till mordet på Anna Lindh. Vi har kunnat läsa mängder av detaljer om hans uppväxt, hans möte med psykvården, och hans bitterhet mot samhället. Juridiska och psykologiska experter har spekulerat ikapp om motivbilden och Mijailovics psykiska hälsa. Längtan efter att förstå vad det var som hände är enorm.
För den israeliska regeringen finns ingen vilja att förstå någonting alls. Hela dess strategi tycks inriktad på att definiera alla delar av motståndet mot förtrycket som ondska. Det är den egentliga orsaken till vreden över Snövit… Med makarna Feilers verk fick vi möta ansiktet på en mördare. Och hon såg ut som alla oss andra. Hon var också en människa. Den ansiktslösa ondskan är så mycket lättare att bekämpa.
