Ingen av Putinregimens företrädare skulle komma på tanken att bry sig om kvinnorättsfrågor, det är inget som gynnar någon rysk politiker. För en totalitär stat är det bara bra med så mycket våld som möjligt.
En måndag i maj är bokhandeln Interbok fullsatt. Den lilla källarlokalen på Hantverkargatan i Stockholm har gått igenom flera ägare och faser men de senaste åren skiftat från att mest sälja ryska klassiker och läromedel till att inkludera fler land- och språkområden och nya och radikala titlar. I kväll har publiken samlats för att lyssna på ett samtal mellan Daria Serenko och Elena Kostjutjenko, båda två aktivister, journalister och författare, numera i exil. Samtalet leds av Liza Alexandrova-Zorina, aktuell med reportageboken Skuggsamhället, om det parallellsamhälle som ryskspråkiga byggarbetare i Sverige lever i.
Stämningen i lokalen är allvarsam redan på förhand. Daria inleder med att fråga om någon i publiken kommer från Ukraina, Belarus eller andra länder utsatta för rysk aggression. Vilka ämnen man som ryss tar upp och hur man uttrycker sig kring dem har blivit extra känsligt de senaste åren. Det är inte med ukrainare som exilryssar pratar om hemlängtan eller saknaden efter en kvarlämnad vän, partner eller katt. Den här kvällen på Interbok räcker ingen upp handen då merparten är tidigare invånare i Ryssland och nu bosatta i Sverige, inklusive ett par medlemmar i Ryska antikrigskommissionen, uppmärksammade för bland annat sina aktioner vid Rysslands ambassad i Stockholm där de bränt upp en docka föreställandes Putin och ställt upp en stridsvagn. De är sedan en tid klassade som ”oönskad organisation” i Ryssland.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Dagen före samtalet har jag bjudit med henne hem på pastamiddag. Som halvryss boende i Sverige är jag lite nervös över hur hon ska uppfatta min lägenhet som är full med rysslandsrelaterade prylar och souvenirer såsom träkyrkor, porslinsfigurer, en balalajka, en samovar, sovjetiska affischer.
– Ingen fara, säger Daria. Man fattar att det är ett led i att söka sina rötter och sin familjehistoria.
Inför Darias besök har jag frågat ryska aktivister i Sverige vad de skulle vilja höra henne berätta om. Hon har fått många läsare och följare genom åren och den här gången är det aktivism och organisering som folk ställer mest frågor om.
Kan du beskriva de ryska feministiska rörelser du varit aktiv i, både före och efter invasionen den 24 februari 2022?
– Jag var tidigare inte med i någon enskild större grupp utan snarare i olika mikroorganisationer. Före invasionen var jag framför allt aktiv i frågor om våld mot kvinnor och då genom att demonstrera, utföra gatuaktioner, samla in pengar till offer för våldsbrott och belysa den bristande ryska lagstiftningen. Det höll jag på med i fyra, fem år. Det var ett arbete som skedde på flera fronter samtidigt, det räcker inte med att skapa något enstaka skyddat boende här och där. Putinregimen vilar på machismo, sexism, ja på patriarkatet, det är därför det ser ut som det gör. Ingen av regimens företrädare skulle vare sig då eller nu komma på tanken att bry sig om kvinnorättsfrågor, det är inget som gynnar någon rysk politiker. För en totalitär stat är det bra med så mycket våld som möjligt, så att ingen känner sig säker.
Med invasionen och alla som blivit tvingade att fly eller flytta har många aktivisters engagemang delvis fått ändra karaktär och struktur. Själv har jag knappt några vänner eller kollegor kvar i Ryssland. Risken för att tvingas in i armén eller fängslas för att ha protesterat mot kriget eller rapporterat om det har gjort att tusentals ryska medborgare hastigt lämnat landet och då ofta tagit sig till grannländerna som inte kräver visum: Georgien, Armenien, Kazakstan. Daria har det senaste året bott i Tbilisi medan Elena, korrespondent på Novaja Gazeta, har rapporterat inifrån Ukraina. Daria ingår i nätverket FAS, en förkortning för Feministiska Antikrigsrörelsen.
Hur skulle du beskriva den feministiska aktivismen bland dem som tvingats i exil det senaste året?
– Jag kan inte svara för alla exilryssar. Många aktivister befinner sig dessutom fortfarande i Ryssland och ägnar sig åt ett slags partisanverksamhet. Vissa är frihetsberövade, andra hann fly innan de åkte fast. Många av oss flydde utan att hinna reflektera så mycket över var vi skulle hamna. Det blevvar som helst där man tog emot oss. Det är en slump att det blev Tbilisi för mig. Folk har hamnat lite varstans och fortsätter att skapa nya nätverk och grupper runtom i världen samtidigt som vi håller regelbunden kontakt och onlinemöten.
Det kan vara svårt att intervjua ryska aktivister. Mycket får strykas av säkerhetsskäl, för att skydda aktivister eller deras närstående som är kvar i Ryssland och kan utsättas för påtryckningar.
– Vi privilegierade som har fått en fristad utomlands sköter därför en del av det mer synliga, yttre arbetet medan de som är kvar håller en mer diskret profil. Men som organisation är FAS platt, utan hierarkier, medlemmarnas arbete värderas lika oavsett vad de gör.
Vill du nämna något om gruppens arbete?
– Absolut. Vi stöttar ukrainska flyktingar, ryska politiska fångar och hbtq-flyktingar eller samlar in pengar till ukrainska organisationer. Psykologhjälp är en annan sak vi hjälper till med, liksom evakuering av människor som behöver lämna landet. Många av våra medlemmar har också volontärjobbat i Ukraina med att hjälpa folk ut ur akut farliga områden. Mer vill jag inte nämna.
Vad tänker du om hur mycket ryska aktivister bör synas, höras? Förra året hördes många kommentarer om att man som ryss borde hålla tyst nu och släppa fram andra röster men också kommentarer…
– … om att du som ryss borde göra skarpa uttalanden, visst var det det du skulle säga? Ryssland är en terroriststat, ett land ansvarigt för folkmord – och inte bara ett enda. Men när omvärlden försöker beskriva Ryssland hamnar man ofta i rätt enkla förklaringar och det har gjort också mig mer försiktig med att göra skarpa uttalanden. Det viktigaste nu är att agera solidariskt och knyta band till de feministiska organisationer som finns på platserna vi hamnat på och att fråga till exempel ukrainska feminister: vad behöver ni? Vad kan vi göra för att hjälpa er nu?
Vi privilegierade som har fått en fristad utomlands sköter därför en del av det mer synliga, yttre arbetet medan de som är kvar håller en mer diskret profil.
Plötsligt faller vårljuset in perfekt genom fönstret och vi gör ett avbrott för att ta ett foto på Daria. Hon sätter på sig läppstift och jag plockar bort mina sovjetiska affischer och artefakter från bakgrunden.
Vill du säga något om varför du är i Sverige nu?
– Jag är här av flera anledningar, men den enda jag vill nämna öppet är att jag ska delta i samtalet med Elena Kostjutjenko imorgon. Det ska bli skönt att prata om litteratur och våra böcker, inte bara aktivism.
Daria har tidigare gett ut den uppmärksammade boken Flickor och institutioner (Ersatz 2022) om sin tid som kulturarbetare i Ryssland. Under lediga stunder har hon det senaste året skrivit på en ny bok, en autofiktiv roman om en medborgare i ett angriparland där de diktatoriska inslagen snabbt eskalerar, medan Elenas text är ett slags dagboksanteckningar om krigsåret.
Samtalet på Interbok blir känslosamt. Det är tydligt att de flesta i publiken delar de känslor och erfarenheter som kommer upp under läsningen: exil, uppbrott från vänner och släkt, ångest, familjekriser, skuld och skam över kriget. Mot slutet syns folk i publiken som gråter, många kramar om varandra.
Kvällen innan rundade vi av intervjun hos mig med att sorgset skåla i lådvin.
– För fred, säger jag.
– För Ukrainas frihet, säger Daria.
