Knappt har höjningen av a-kasseavgiften hunnit börja tömma kassorna på medlemmar. Och ännu har inte bläcket hunnit torka på regeringens förslag för att luckra upp arbetsmarknaden. Den svenska regeringen hastar vidare till nästa verktyg för att mosa den svenska modellen.
Under hösten 2007 lägger regeringen Reinfeldt sin proposition om arbetskraftsinvandring. Här väntas både möjligheter att tona ned asylrätten till förmån för att importera önskade grupper och en form av gästarbetarsystem med tillfälliga arbetstillstånd.
Svenskt näringsliv passar på att inbjuda Philippe Legrain, för att argumentera för helt öppna gränser. Legrain, en före detta WTO-tjänsteman som prisar den fria marknadens verkningar argumenterar med antirasistiska argument mot EU:s hårda asylpolitik och för fattiga människors mänskliga rättigheter i boken Immigrants: Your Country Needs Them. De vet hur en slipsten skall dras. Öppna gränser kommer aldrig att bli verklighet – men kanske kan den antirasistiska argumentationen lura någon.
Emellertid är det ingen vidare hjälp ur tredje världen-länders perspektiv att rika företag och länder rekryterar deras bäst utbildade arbetskraft. Den sydafrikanska regeringen konstaterade att landet efter lång kamp hade en för afrikanska förhållanden utmärkt utbildning, men att många lämnade landet direkt för högre betalda arbeten utomlands.
– Det kostar 152.000 dollar att utbilda en läkare. Om staten inte får igen någonting av denna enorma investering är det ett stort problem, konstaterade Sydafrikas utbildningminister Kader Asmal. Internationalism måste bygga på att länder inte handikappar varandra, var hans slutsats. (South Africa’s brain drain dilemma, BBC 2004).
FN betraktar brain drain som ett av den afrikanska kontinentens största hinder för ekonomisk utveckling: Staterna är helt enkelt för fattiga för att kunna erbjuda en framtidsutsikt inom den nuvarande ekonomiska världsordningen. En linje som bygger på internationell solidaritet handlar därför om att ge fattigare länder rätten att utveckla sin ekonomi genom att skuldbördan avskrivs, genom att fattiga länder får full kontroll över sina naturresurser och tillåts att skydda sin industri med tullar. Men så långt sträcker sig naturligtvis inte den liberala solidariteten.
Det räcker bra med att få färdigutbildad arbetskraft.
Argumentationen haltar också när vi ser till hur lågavlönad arbetskraft hanteras av den rika världen. De svenska arbetsgivarna har ett mycket speciellt förhållande till utländsk arbetskraft. De talar varmt om möjligheterna för möjligheterna för människor att få verka i ett Sverige med höga löner. Men när de väl är här kan de betala skändliga löner för deras arbete. Det mest uppseendeväckande är inte fallen med små, oseriösa företagare, utan att storföretag som Volvo och Connex via underentreprenörer utnyttja människor hämningslöst. Volvo avslöjades i april 2005 ha slovakiska arbetare anställda för 10 kronor i timmen. Det är inte bara löner det handlar om. Den utländska arbetskraften utgör ungefär en procent av hela arbetskraften – men stod för tio procent av dödsfallen år 2003, fann LO i en rapport. ”Det är tydligt att Sverige inte bara importerar arbetskraft utan även lön, anställningsvillkor och arbetsmiljö.”, sammanfattar rapportförfattarna. Det är kort sagt, aningen magstarkt att samtidigt som svenska storföretag tjänar grova pengar på hård exploatering har deras politiska företrädare munnen full med ”internationell solidaritet”.
EU:s östutvidgning blev en prövosten för hur väl Sverige skulle klara av friare rörlighet. Ett år efter östutvidgningen ringer Transportarbetaren runt till svenska myndigheter för att se hur de säkerställde kontrollen av de nya transportföretag som opererade i Sverige (”Ett år efter EU-utvidgningen”, nr 6/2005). Skatteverket som skall se till att skatt betalas konstaterar att inga företag inom transportbranschen anmält sig för att betala moms – trots att det är obligatoriskt för alla företag som verkar i Sverige. Många företag använder sig förmodligen felaktigt av F-skattesedeln för sina anställda, trots att den inte är avsedd för ”uppenbart anställningsförhållande”. Men kontrollmöjligheterna är i praktiken mycket små. AMS svarar korrekt att övervakningen av arbetsmarknaden i Sverige överlåtits på arbetsmarknadens parter.
Det är alltså i praktiken på fackets möjligheter att kontrollera svartarbete, superexploatering och arbetsmiljö mycket vilar. Och det är här som striden nu pågår.
Den svenska arbetsgivarsidan tar naturligtvis inte officiellt ställning för varken svartjobb, lägre löner eller dålig arbetsmiljö. Men i praktiken agerar man ofta mot fackets möjligheter att kontrollera arbetsförhållanden. Ett exempel är från förhandlingarna om tjänstedirektivet: arbetsgivarna motsatte sig att gästande företag från utlandet skulle behöva anmäla sin närvaro i landet där arbete skulle utföras. Ett annat exempel är Byggarbetsgivarnas kamp mot Byggnads granskningsarvode, som skall finansiera fackets kontroll för att se till att avtal följs.
Arbetsgivarna är också mycket mer passiva när det gäller den svenska statens kontrollmöjligheter. Det var LO, inte Svenskt näringsliv som krävt mer pengar till Skatteverket för att upptäcka svartjobb efter östutvidgningen.
Trots att det alltså i dagsläget inte finns några garantier mot ökad social dumping talar regeringen nu om att det skall bli arbetsgivarna som också avgör när Sverige skall importera arbetskraft.
Det finns en logik i detta. Här, i gråzonen mellan lagligt och olagligt finns element av politiskt fulspel. Vi har tidigare i pigdebatten sett hur högern aktivt använder sig av svartarbete som slagträ i debatten: att folk i finare kvarter anser sig inte kunna betala rimliga löner och skatter tas som intäkt för att skatten måste sänkas. Så kan ökat svartarbete användas för att argumentera för sänkta arbetsgivaravgifter.
Det vore illa nog om arbetsgivarnas offensiv skulle tillåtas dumpa villkor på arbetsmarknanden. Men det ligger mer i potten: ett indirekt hot mot asylrätten. Regeringen funderar nu på om människor som fått sin asylansökan avslagen istället skall kunna söka som arbetskraftsinvandrare. Som bekant är det mycket svårt att få asyl i Sverige. Men med detta förslag kommer Sverige vrida utvecklingen ett varv till – moderaternas hårda linje gäller och det är fortsatt svårt att få en fristad om du verkligen behöver. Men om Sverige behöver dig är det en annan femma! Ett sådant system riskerar skärpa etniska motsättningar på den svenska arbetsmarknaden och dessutom ge främlingfientliga organisationer som hävdar att flyktingar egentligen kommer till Sverige av ekonomiska skäl vatten på sin kvarn.
Allt tydligare formas alltså tre linjer kring flykting- och invandringspolitiken. Sverigedemokraterna vill enbart tillåta minsta möjliga flyktingmottagning. Högerlinjen består av att Sverige skall vända sig bort från humanitet och istället låta arbetsgivare tjäna pengar på människor som söker sig hit. De två hör dock ihop: Om högern lyckas med sitt projekt, ökar risken påtagligt för att Sverigedemokraterna får luft under vingarna.
Den tredje linjen är viktigare än någonsin: vänstern värnar asylrätten och kräver samtidigt garantier mot social dumping om arbetskraftsinvandring skall komma ifråga.
/Aron Etzler 22/5 2007
