Det var ett trist VM för svensk del. Lagen som slog ut oss i kvalet klarade sig rätt dåligt. Uruguay och Holland gick om oss i maratontabellen. Och Martin Hansson fick aldrig blåsa i pipa. Kanske skönt att han slapp, förresten: Fifa måste snart göra något åt aggressiviteten mot domarna under matcherna. Lär av NHL-ishockeyn: lika arga unga män, men total respekt för domarna, tack vare ett medvetet arbete.

Fotbollen var destruktiv på andra sätt också. Aldrig tidigare har vinnaren gjort så få mål som Spanien. Det är odiskutabelt. Sedan kan folk babbla om ”tiqui-taca” tills det rinner sangria ur öronen på dem. Rockikonen Mick Jagger gjorde på Fifa.com en analys av Englands misslyckande som lät bra: ”Man kommer aldrig att vinna särskilt ofta om man bara gör tre mål”. Nu vet vi att han hade fel. Med spansk försvarsorganisation kan det gå ändå. Ännu färre mål hade det förresten blivit utan den nya VM-bollen, som Fifa i sitt gränslösa förakt för fotbollsfansen tog fram för att de trodde att vi blir lika barnsligt glada för mål hur de än görs: genom frejdigt spel eller genom bollar som trotsar ballistikens lagar.

Slutbilden från VM blev den bölande holländskan som, minuterna efter finalen, när hon märker att hon zoomas in av kameran, brister ut i euforisk glädje. Det finns – uppenbarligen – ingen sorg som inte kan uppvägas av att synas lite i bild. Gör det därför till en regel att de förlorande fansen alltid får vinka hem till sina mammor i teve, så blir allt snabbt bra igen.