Den 15 september är det tio år sedan jättebanken Lehman Brothers gick i konkurs. Det blev startskottet för den värsta globala krisen sedan den stora depressionen på 30-talet. Tio år senare syns inga tecken på någon verklig politisk vilja att tämja finansmarknaderna.
I USA har Donald Trump börjat riva upp de regleringar som faktiskt införts i syfte att förhindra en ny kris, och EU:s nya bankunion hann knappt komma på plats innan Italien öppet tilläts bryta mot regeln att ägarna och inte staten ska betala för att rädda krisande banker.

Den svenska valrörelsen 2018 handlar i sin tur om allt annat än ekonomi. Fler debattartiklar har antagligen skrivits om böneutrop än det som Riksbanken och andra myndigheter och experter pekar ut som det största hotet mot ekonomin: hushållens stora skuldberg i kombination med banksektorns storlek, koncentration och beroende av internationella kapitalmarknader. De fyra storbankerna kontrollerade totalt 80 procent av bolånemarknaden och deras vinst uppgick 2017 till svindlande 106 miljarder kronor.

Av åtta riksdagspartier är det bara Vänsterpartiet som visar någon medvetenhet om problemen. V kräver bland annat en bankdelningslag som ska se till att bara samhällsviktig in- och utlåning – och inte mer spekulativ handel – ska garanteras i händelse av en kris. Man vill också stärka lokala sparbankers möjlighet att konkurrera och stödja det lokala näringslivet. I valrörelsen har man lanserat ett förslag om att bankerna ska tvingas redovisa sina upplåningskostnader för att göra det lättare för låntagare att förhandla ner räntor.

De fyra storbankerna kontrollerade totalt 80 procent av bolånemarknaden och deras vinst uppgick 2017 till svindlande 106 miljarder kronor

På andra sidan det politiska spelfältet går förslagen i motsatt riktning. De borgerliga partierna har kämpat med näbbar och klor mot förslaget på höjda bankavgifter som ska täcka statens kostnader vid en framtida finanskris. Liberalerna vill avskaffa det skärpta amorteringskrav som Finansinspektionen införde i våras för att dämpa hushållens skenande skuldsättning – och som enligt myndighetens analys i första hand påverkar låntagare i de högre inkomstskikten.

Moderaterna och Centern vill i sin tur sälja den statliga banken SBAB med motiveringen att staten inte ska vara en aktör på ”väl fungerande marknader”. Att Konkurrensverket i sin senaste rapport om konkurrensen i Sverige pekar ut just bankmarknaden som problematisk tycks man inte medvetna om. Enligt en färsk rapport som organisationen Skiftet låtit ta fram har SBAB också spelat en viktig roll som ”räntepressare” på lånemarknaden. Det gynnar inte bara bankens egna kunder utan alla låntagare – liksom staten som står för en stor del av kostnaden via ränteavdragen. Att en utförsäljning vore en dålig idé förstår också de flesta väljare: bara 10 procent är för förslaget enligt samma rapport.

Vänsterpartiet vill i stället gå i motsatt riktning och aktivt använda den statliga banken SBAB som ett verktyg för att stärka utlåningen till områden och regioner som försummas av storbankerna. Det är ett förslag i rätt riktning. Att reglera den dysfunktionella och oligopolistiska banksektorn handlar inte bara om att undvika nya finanskriser. Det måste också handla om att styra kapital till mer produktiva och samhällsnyttiga investeringar, i stället för spekulation och exklusiva byggprojekt för de allra rikaste.

Men här står V rätt ensamt. Socialdemokraterna må för stunden vara mot ytterligare privatiseringar och har lanserat en bankskatt, men visar ingen verklig vilja att göra något åt storbankernas dominans. Sverigedemokraterna talar i sin tur gärna om hur de står på folket sida mot ”eliten”, men tar den verkliga ekonomiska elitens parti när det gäller. De mesta talar därmed för att storbankernas position kommer förbli skyddad även de kommande fyra åren. Finanskapitalet vinner valet, igen.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.