… så undrar om pensionärerna verkligen är mer reaktionära än alla vi andra.
Ju äldre väljare, desto större motstånd mot invandringen, kunde man läsa på DN-debatt i söndags. Dessutom påstods att det fanns ett sammanhang mellan invandrarfientliga åsikter och ”miljöer och livssituationer där människor känner sig utsatta, bortglömda och maktlösa”.
Inte tror jag på nåt slags lagenlig sammanhang mellan ålder eller ens position i klassamhället, men jag började ändå fråga mig först och främst om det verkligen var så att pensionärerna var mer reaktionära än de unga. Tankarna fördes då snabbt till SPI, vars partiprogram givetvis fokuserar på alla orättvisor som just Sveriges pensionärer verka utsättas för. Och så mynnar det hela ut i krav på en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik, mer poliser och så mer ordning och disciplin i skolan.

Det otrevliga den här sortens resonemang kring välfärdsfrågor är att de kopplas till idéer om skötsamhet och i konsekvens svenskhet som just är kännetecknande för högerextrema rasistpartier.
Samtidigt leder utpekandet av pensionärerna egentligen bort från det egentliga problemet. SPI är ju gudskelov bara ett ganska obetydande parti. Pudelns kärna är för mig att allt fler människor i det här landet har förlorat tilltron att framtiden är trygg. De gamla hör definitivt till en av de grupper som upplever försämringarna i välfärden som mest. En annan hårt drabbat grupp är de unga, den första generationen på väldigt länge som har det sämre än föräldrarna. Det är i det här sammanhanget mycket farligt att vissa partier tänker fånga röster genom att intala folk att det är invandringen, islam och terrorismen som står bakom allt elände. Och i det här sammanhanget är det egentligen inte SPI eller Sverigedemokraterna som är den stora faran. Utan faktiskt folkpartiet och deras krav på en restriktivare ”utlændingepolitik”…