– Pappa brukade peka: ”Kolla, där är en bra fisk! Där borta är en till! Och där.” Det här havet var fullt av liv, säger Mahmoud.

Han skakar på huvudet och sätter tillbaka solglasögonen.

När havet är för varmt för länge sker en process som kallas korallblekning. Korallerna stöter då bort algerna de lever i symbios med. Algerna ger dem både näring och färg, och utan dem förvandlas de regnbågsmönstrade trollskogarna till kusliga likbleka spökstäder. Fortsätter det vara för varmt dör korallerna till slut. Och med dem alla fiskar som använder reven för mat och skydd. Till slut kollapsar hela ekosystem – och de kustsamhällen vars liv hänger på fisket och havet.

Just nu pågår den mest omfattande korallblekningen någonsin, rapporterar The Guardian. Den påverkar 84 procent av världens koraller, och är så allvarlig att ”världens korallrev nu befinner sig i helt okända vatten”, enligt Dr Britta Schaffelke, samordnare för globala övervakningsnätverket för korallrev, GCRMN.

Jag reste till Röda havet för att dyka ned i det som förmodligen blir världens sista korallrev. Och möta några av människorna vars liv är sammanflätade med det.

Det sägs att döda fiskar flyter med strömmen. Det är inte sant, för de ligger uppradade på is allihop, redo att bli middagsmat för hungriga Hurghada-bor. Fiskarna marineras i böneutropen från den gigantiska marmormoskén El-Mina.

En del av dem är gråa. Men papegojfiskarna är fortfarande lika färgglada som de jag nyss såg simma runt bland korallerna.

– Du ser inte ut att höra hemma på en middagstallrik, mumlar jag till en av dem.

Den döda fisken stirrar tillbaka på mig som om jag vore dum i huvudet.

På en takbalk ovanför oss sitter två rufsiga revhägrar, en lokal pelikanfågel. Deras hungriga ögon följer varje rörelse.

Hur jag hamnade här? Vi spolar tillbaka.

Genom flygplansfönstret ser jag reven breda ut sig under mig. I mina hörlurar berättar en dyster marinbiolog att hälften av världens korallrev redan är döda. Att 70 till 90 procent av de korallrev som ännu lever kommer att dö inom 25 år, även i bästa tänkbara scenariot med 1,5 graders uppvärmning.

Korallerna här i norra Röda havet är mer värmeresistenta och kan bli de sista på jorden, berättar rösten i mina hörlurar. Men även de kommer att dö.

Min blick rör sig från de ljusgröna revens förgreningar i det klarblå havet, till de halvtomma sätena framför mig, vidare ned till flygplansbältets metallspänne. Kroppen sjunker ned i sätet. Jag känner mig spyfärdig. Lite yr. Vilken absurd situation.

”Men om jag inte visste vad som fanns under ytan, skulle korallreven då ens väcka några känslor i mig?” tänker jag sedan. Flyget landar i Hurghada. Jag landar inte i någon slutsats.

Mahmoud Abdella, 51, är född och uppvuxen i Hurghada. Han är utbildad kapten men jobbar i dag främst som dykguide, ett yrke han återvänt till i omgångar sedan 1995. De senaste dagarna har han tillbringat ombord på båten Asmaa i norra Röda havet tillsammans med mig, 15 andra dykare och ett tiotal sjömän. Nu sitter vi mitt emot varandra på båtens solvarma vita konstläderlounge.

– Hela min släkt är fiskare, min far var kapten. Jag har aldrig bott mer än 50 meter från havet. Så jag är lyckligt lottad, säger Mahmoud med ett stort leende.

Hurghada var länge ett litet fiskarsamhälle. Mahmoud brukade som tioåring hänga med sin far ut och fiska. En gång pekade pappan ned i vattnet.

– Och sade: ”Fiskarna du ser, Mahmoud, det är bara 30 procent av vad jag såg när jag var i din ålder.”
Mahmoud spanar ut över havet. Tittar på mig igen. Frågar om jag vet vad det värsta är. Nej, svarar jag, men anar nästan vad han ska säga. Mahmoud tar ett djupt andetag, lutar sig fram och börjar tala lågmält.

– Det är 40 år sedan pappa sade det. I dag ser jag tio procent av vad jag såg då, säger Mahmoud.

Mahmoud skakar på huvudet.

– Tio procent. Inte mer. Kan du tänka dig?

Jag är rätt säker på att korallreven hade mycket mer fisk första gången jag dök här. Jag var konstant omringad av dem. Så är det inte i dag, de är färre.

Och nej, det kan jag faktiskt inte. Trots att jag såklart förstår det på ett teoretiskt plan, har jag alltid oerhört svårt att faktiskt föreställa mig naturen på något annat sätt än som den är här och nu. Vare sig det gäller Röda havet, Östersjön eller ett svenskt kalhygge. Jag kan omöjligen vara ensam om att ha den förträngningsmekanismen. För hur skulle vi annars kunna leva med all död vår existens orsakar?

Båten guppar till. Mahmoud rätar på ryggen och fortsätter.

– Även om det är färre fiskar i dag är jag glad att havet fortfarande är okej. Men forskarna säger att vi en dag varken kommer ha fiskar eller koraller kvar. Allt kommer att dö. Inte bara här. Världen över.

I slutet av 80-talet ökade turismen till Hurghada. En huvudattraktion var Röda havets klara vatten och korallrev. Ekonomin i det fattiga fiskeläget exploderade, och många fiskare lämnade nät och krokar bakom sig för att i stället styra turistbåtar eller driva restauranger.

Men med turismen kom nya problem. Båtarna släppte sina tunga ankare rakt ned på korallreven. Skadorna blev snabbt omfattande. År 1992 bildades därför miljöorganisationen HEPCA av ett par dyningsentusiaster i staden.

– De tog hit experter från USA som lärde oss borra fast permanenta fästpinnar i revens botten, och att göra Manta Ray-ankare, alltså yxor man bankar ned i sanden, berättar Mahmoud.

I dag ansvarar HEPCA för miljöarbetet i hela egyptiska Röda havet, med världens mest omfattande förtöjningssystem. De vägleder myndigheter i miljöfrågor, utbildar kaptener och dykguider i marint naturskydd, och följer utvecklingen i Röda havet genom forskning och rapportering.

Fram till 2007 var HEPCA beroende av bidrag, donationer och projektstöd.

– Sedan byggde de en fabrik för avfallsåtervinning i Marsa Alam, och i dag har de avtal med Röda havets guvernorat och sköter även avfallshanteringen här i Hurghada, på land och i havet, berättar Mahmoud.

Christina Kohn, 26, är också med på dykbåten. Hon bor i närheten av Stuttgart, jobbar som läkemedelskonsult och håller till vardags på med bodybuilding. Att dyka beskriver hon som att träda in i en annan värld. Som är mjuk, tyst och välkomnande.

– Där kan jag slappna av. Leva i stunden. Se med egna ögon hur havets ekosystem fungerar. Jag kan ligga still på samma plats i en timme och leta efter små färgglada nakensnäckor, säger hon.

I Saudiarabien berättar Christina att hon dök med 40 hammarhajar på en och samma gång.

– Och i Maldiverna fick jag bara under ett dyk träffa 30 spinnarhajar, två tigerhajar, en citronhaj, en gitarrhaj och en hammarhaj. Jag kände mig inte det minsta rädd – det förvirrade mig. Men hajarna var så fridfulla. Det kändes tryggt att vara med dem, berättar Christina.

Även om det bara gått sju år sedan Christinas första dyk i Röda havet, ser hon redan hur livet under ytan har förändrats.

– Jag har inte räknat. Men jag är rätt säker på att korallreven hade mycket mer fisk första gången jag dök här. Jag var konstant omringad av dem. Så är det inte i dag, de är färre. Även om det fortfarande finns en massa liv i havet, säger Christina.

Lila broccolistjälkar. Gula stenhjärnor. Orangea bonsaiträd. Språket begränsar mig när jag försöker sätta ord på korallernas former och färger. Sällan har jag känt mig så här levande.

Tio minuter tidigare stod jag på båtens dykdäck tillsammans med Mahmoud, Christina och de andra. Jag drog på mig den elastiska neoprenvåtdräkten, fortfarande fuktig från morgondyket. Kontrollerade syrehalten i min luftcylinder – 31 procent – innan jag skruvade fast slangen och öppnade för luftflödet. Spände fast mitt tunga blybälte, förde in armarna i balanseringsvästen och klämde ned fötterna i dykfenorna.

Sedan klev vi ombord på två zodiacs – gummimotorbåtar som tar oss till rätt del av korallrevet. Från repet vi klamrade oss fast vid för att inte trilla av i farten, till de gummiliknande dräkterna som skavde mot huden, och blybältet och metallcylindrarna som tyngde ned våra kroppar – den fem minuter långa båtturen dränkt i bländande sol och bensinlukt var minst sagt påfrestande.

Men när vi gjorde baklängeskullerbyttor ned i det svalkande havsvattnet väntade raka motsatsen. Efter några sekunder av att sparka allt vi kunde för att tränga ned genom strömmen vid ytan lyfte vi blicken mot det konstverk som målas av solens strålar när de bryts genom vattenytan. Såg gummibåten puttra iväg medan motorljudet ebbade ut.

Utrustningen skaver inte längre. Känns inte obekväm eller tung, utan gör oss viktlösa i havet. Vi släpper långsamt ut luften ur våra västar för att sjunka kontrollerat ned mot botten. Och plötsligt är vi här, mitt i ett psykedeliskt drömlandskap av koraller och fiskar. Skönheten överrumplar mig lika mycket varje gång.

Jag vinkar till ett gäng gula fjärilsfiskar, ler åt den vitprickiga blåsfisken som kollar på mig underifrån med stora, snälla ögon och studerar med skräckblandad fascination en stor zebrarandig lejonfisk som sticker ut huvudet genom en öppning i korallväggen med en man av mjuka giftspetsar. ”Jag vet inte om turismen blir havets död, eller dess räddning”, tänker jag.

Men jag vet att jag inte skulle vilja dö utan att ha fått uppleva det här.

Två silverfärgade pipfiskar glider tyst förbi och jag fnissar åt deras märkliga ubåtsformade kroppar. Ett stim av små röda fiskar som plötsligt simmar koordinerat mot oss, runt oss och vidare in mot korallrevet får mig att kolla ut mot öppna havet. När jag får syn på det som skrämt upp dem, en korallhaj som daskar med sin stjärtfena, ler jag så stort att min mun inte kan sluta tät runt munstycket och bubblorna bara väller ut.

Jag är glad att havet ännu lever.

Jag själv dök första gången för fem år sedan och har i dag ett femtiotal dyk på nacken. Mahmoud har nästan tio tusen.

– Jag har räknat ut att av de senaste tio åren har jag sammanlagt tillbringat tre på land och sju till sjöss, berättar han skrattandes.

En skylt bredvid oss redogör för några av de lagar HEPCA drivit igenom. I princip alla lokala dykarföretag samarbetar med organisationen, och rapporterar om förtöjningsplatser går sönder eller de ser någon bryta mot reglerna.

Företaget som äger den båt vi befinner oss på nu grundades samma år som HEPCA.

– Vi har stöttat dem sedan start med rådgivning, pengar och implementering. De hjälper oss tillbaka genom att lära upp våra anställda och se till att vi har ett hav att dyka i. Vi har en symbiotisk relation, konstaterar Mahmoud och skrattar till.

Mahmouds bror jobbar för HEPCA som medlare mellan dem, yrkesfiskare och det lokala styret. Han översätter mellan världarna, så att HEPCA ska kunna fortsätta påverka politiska beslut om havet.

– När HEPCA vill begränsa fiskandet på sommaren säger min bror till fiskarna att ”ja, ni skulle kunna fortsätta som vanligt i några år, men sedan kommer det inte att finnas mer fisk kvar att fånga”. Och då respekterar de beslutet, säger Mahmoud.

Egyptens ekonomi, berättar han, är i behov av hårdvaluta som dollar, euro och pund.

– Och det är dykarturismen som kan håva in dem. Det är därför regeringen tar hand om reven, konstaterar Mahmoud.

När Christina ska välja företag att dyka med försäkrar hon sig alltid om att det är ett som tar hand om havsmiljön. Hennes erfarenhet är att de länder som lever på dykindustrin ofta är noggranna med att ta hand om det marina livet. Christina tycker att de som inte bryr sig om klimatet borde prova att dyka.

– Då skulle de kanske inse hur speciellt och sårbart det marina livet är, och att vi måste ta hand om det.

Vänner brukar tappa hakan när Christina visar dem videor från sina dyk. Många är till exempel livrädda för hajar och kan inte fatta att hon varit så nära dem.

– Då berättar jag att hajar är ofarliga om man inte matar dem, och det skapar en bra utgångspunkt för att fortsätta prata om det marina livet och hur vi människor påverkar det, berättar Christina.

Självklart, poängterar hon, är det varken dykföretagen eller dykarnas ansvar att säkra korallrevens överlevnad.

– Men när vi tar bilder under vattnet kan vi visa världen vad som finns där. Vad vi riskerar att ta död på.

Mahmoud säger att diskussionen om korallreven brukade vara svår för egyptier att sätta sig in i – men att något har hänt den senaste tiden. Skådespelare, kändisar och rika egyptier har börjat dyka, berättar han.

– Jag ser dem ofta på båtarna, och det är fantastiskt. För kändisarna träffar politiker och kan påverka deras beslut. Och när till och med karaktärerna i egyptiska filmer nu pratar om dykning, gör det att folkets förståelse växer. Det odlar stöd för miljöinsatser, berättar Mahmoud ivrigt.

Han tycker också, som Christina, att dykarna har en viktig roll att spela.

– Korallreven attackeras från alla fronter. Överfiske, förorening, global uppvärmning. Innan folk började dyka visste vi inte vad som fanns där nere. Nu vet vi. Tack vare det har vi HEPCA. Och ett styre som bryr sig om de problem som hotar korallreven, konstaterar Mahmoud.

Bakom fiskmarknaden står fiskarbåtar på rad så långt ögat räcker till. Abdulrahman och hans familj har precis klivit i land efter en lång morgon.

– Stämmer det att det är färre fiskar i havet nu än det brukar vara? frågar jag.

Abdulrahman nickar och tänder en cigarett.

– Ja. Men om du kommer tillbaka om två månader kan du hänga med ut och jaga fiskar. På sommaren är havet proppfullt, svarar han.

Jag tackar för inbjudan och försöker formulera om frågan. Berättar att jag fått höra att det myllrade av fiskar för 30 år sedan. Men att något hänt. Abdulrahman kollar undrande på mig.

– Hur gammal är du? Du är inte 30, säger han och skrattar till.

Korallreven attackeras från alla fronter. Överfiske, förorening, global uppvärmning.

Språkbarriären är för stor för en ordentlig intervju. Men Abdulrahman får syn på min kamera och frågar ivrigt om jag vill knäppa några bilder på honom och hans familj. Självklart. Jag lovar honom att skicka över bilderna så fort jag kommit hem.

Enligt Mahmoud är överfiske ett stort problem för korallreven.

– Men fiskarna har familjer som behöver mat på bordet. Om världen gick ihop, lade fyra årslöner på bordet framför varje fiskare och sade ”ni får dem om ni slutar fiska i Röda havet”, då vet jag att de hade tackat och aldrig återvänt dit. Fiskaryrket är enormt tröttsamt. De skulle skaffa andra jobb, och inga nya generationer skulle bli fiskare. Jag hoppas att det händer en vacker dag, säger Mahmoud.

”Så blir det när vi förstör reven”, tänker jag. Familjer som i generationer livnärt sig på att fiska behöver plötsligt byta bransch. För att det inte finns fisk nog kvar i havet.

På flyget hit undrade jag om jag skulle bry mig om havens ekosystem om jag inte sett dem med egna ögon. Jag hoppades på att landa i en slutsats. Är turismen havets räddning, eller dess död? Mahmouds syn på saken är tydlig. Han harklar sig.

– Vi måste fortsätta skicka ned folk under vattnet. Låta dem se vad det är som finns där nere, och vad det är som håller på att hända. Se till att de tar bilder, sprider dem och pratar om det som händer med korallerna, säger Mahmoud.

Christina håller med.

– Vi vet inte särskilt mycket om det som finns under havsytan. Ärligt talat tror jag att hela mänskligheten vet mer om det som finns i rymden, än om det som finns i våra egna hav. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, säger hon.

I morgon flyger jag hem. Undrar hur många koraller som hinner blekna på vägen. I kväll blir det i varje fall fiskgryta.

Men först ett sista dopp i det klarblåa havet.