Efter att försöken till blocköverskridande överenskommelser kollapsat stod Morgan Johansson (S) och Märta Stenevi (MP) till slut ensamma. Under en presskonferens i början av april presenterade de två ministerkollegorna slutprodukten av den utredning som döpts till ”En långsiktigt hållbar migrationspolitik”: Tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel, skärpta försörjningskrav vid anhöriginvandring, språkprov och försörjningskrav för den som sedan ansöker om permanent uppehållstillstånd.
Reglerna är välkända vid det här laget. Huvuddragen är hämtade ur den skärpta migrationspolitik som infördes efter Socialdemokraternas helomvändning 2015. En ordning som då presenterades som ett ”nödvändigt andrum” ackompanjerat av miljöpartistiska ministertårar i direktsändning.
Sedan dess har reglerna slagit rot. Förvandlats till en socialdemokratisk tapperhetsmedalj. Under förra veckans tv-sända partiledardebatt passade både statsminister Löfven och partiets sociala medier-stab på att upprepa det budskap som de lyft fram under de senaste fem åren: Socialdemokraterna tog ansvar. I ett inlägg på partiets twitterkonto konstateras att ”tack vare att vi stramade upp lagstiftningen har antalet asylsökande sjunkit med 90 procent och Sveriges andel av mottagandet i EU har sjunkit från 12 till 3 procent. Vi har nu det lägsta asylmottagandet på 20 år. Det lägger grunden för en fungerande integration.”
Nu ser alltså ordningen med tillfälliga uppehållstillstånd och hårda försörjningskrav ut att bli permanent. Integrationen får en långsiktig grund att stå på. Eller?
Ingen av de migrationsforskare som Flamman har pratat med delar regeringens bild av att hårdare regler bidrar till bättre integration. Tvärtom är de eniga om att otryggheten gör att migranter får svårare att agera långsiktigt, lära sig svenska, studera, hitta ett jobb och en bostad.
Mehrdad Darvishpour, som forskar i socialt arbete vid Mälardalens högskola, tar sitt eget liv som exempel.
– Jag är docent och senior lektor i dag, och det var att komma in på universitetet som fick mig att satsa rejält på språket. Det ökade min motivation.
Darvishpour har bland annat forskat om ensamkommande barns livssituation. I augusti publiceras tredje upplagan av hans kursbok Migration och etnicitet. Han beskriver logiken bakom regeringens nya migrationsförslag som ”polisiär”.
– Det saknas empiriskt underlag. Vad bevisar att språkkrav eller försörjningskrav förenklar integrationen? Även idén om tillfälliga uppehållstillstånd verkar bygga på en spekulation, att man inte skulle bry sig om att lära sig språket eller skaffa ett jobb om man får permanent uppehållstillstånd.
Så vad säger forskningen om hur tillfälliga uppehållstillstånd påverkar integrationen och individen?
– Vi vet inte helt, för det är ett relativt nytt forskningsfält, åtminstone i Sverige. Men de undersökningar vi har gjort hos ensamkommande visar att ovisshet och lång väntan på besked ökar depression, ångest och kriminalitet. Det motverkar möjligheten att utvecklas.
Torun Elsrud, docent i sociologi och forskare vid institutionen för socialt arbete på Linnéuniversitetet, är mitt uppe i förberedelser inför en föreläsning på ämnet när Flamman ringer upp.
– Tillfälliga uppehållstillstånd är katastrof. Jag har två olika forskningsprojekt där jag följer både ungdomar, familjer och ensamma vuxna. I princip alla har fått antingen avslag eller tillfälliga uppehållstillstånd, och de beskriver så tydligt hur de inte kan börja leva. Det blir som att sitta fast i tiden, säger hon och fortsätter:
– Beskedet om förlängning blir som en kort respit – man blir i alla fall inte utvisad just nu. Men väldigt snabbt kommer upplevelsen av att inte få tillgång till det svenska samhället tillbaka. Det är katastrof för integrationen.
Hon ger exempel utifrån de ungdomar som lyder under den så kallade ”gymnasielagen”. Deras förhållanden liknar delvis det som regeringen nu föreslår ska gälla för alla: tidsbegränsade uppehållstillstånd med hårda försörjningskrav för att få stanna längre.
– De har malts ned av tillfälliga tillstånd som blir ett slags kontrollsystem. Och det finns arbetsgivare som är oschyssta och utnyttjar dem. Jag vet inte vad man ska kalla deras anställningsförhållanden.
Elsrud är engagerad i Asylkommissionen – en samarbetsgrupp som initierades av professor Anna Lundberg och samlar bland andra Linköpings universitet, Flyktinggruppernas Riksråd (FARR), en mängd forskare samt personer som själva har erfarenhet av asylprocessen. Gruppens uppgift är att utreda rättssäkerheten i och konsekvenserna av den tillfälliga migrationslag som infördes 2016.
Utöver en antologi på temat, som publiceras i maj, har gruppen intervjuat ett stort antal personer som sökte asyl mellan 2015 och 2017. Det materialet analyseras just nu. En av dem som varit med och intervjuat är Sabine Gruber, docent och universitetslektor i socialt arbete vid Linköpings universitet. Hon betonar att de flesta i gruppen också har ett aktivistiskt förhållningssätt till frågan, och att intervjuerna har bekräftat deras farhågor.
– De asylsökande mår enormt dåligt, särskilt ensamkommande barn. Rättsosäkerheten är stor, utfallen beror på vilken specifik handläggare man haft och vilken domstol man hamnar i.
Hon säger att permanentandet av försörjningskrav och tillfälliga uppehållstillstånd också kommer permanenta denna rättsosäkerhet.
– Jag förstår inte hur människor ska kunna integreras i Sverige då. Och vad ska de integreras till? Människor behöver framförhållning för att må något sånär bra. Vi ser att långa prövotider och oförutsägbara besked får människor att må väldigt dåligt, och med tillfälliga uppehållstillstånd blir den oförutsägbarheten permanent. Om man får tillstånd att vara här i 13 månader, vad ska man göra med den tiden?
Gruber konstaterar att forskare har svårt att få medialt och politiskt gehör i den här frågan, och att det gäller i flera europeiska länder.
– Samtidigt som migrationsfrågan är väldigt politiskt het så finns det många aspekter av den som inte längre ses som intressanta alls. När Sverigedemokraterna säger något om migration får det enormt genomslag, men andra sidor av samma fråga får inte det.
Regeringens val av vilka som fått skriva remissvar om den nya lagen tycks bekräfta Sabine Grubers bild. Listan saknar bland annat Regeringskansliets egen organisation Delegationen för migrationsstudier, som förmedlar forskning om migration och just nu sammanställer en rapport om uppehållstillståndens längd.
De expertutlåtanden som regeringen trots allt har fått in bekräftar i stora delar forskarnas bild. Akademikerförbundet SSR, som organiserar de kommunanställda socionomer som möter migranter i vardagen och de samhällsvetare som analyserar hur det mötet fungerar, säger nej till det förslag som nu ligger på riksdagens bord. Om tillfälliga uppehållstillstånd skriver de: ”Förslaget kommer att innebära att den psykiska ohälsan ökar, försvårar den enskildes etablering på arbetsmarknaden och splittrar familjer. Förslaget står i tydlig kontrast till merparten av all erfarenhet och forskning på området om vad som främjar en bra integration och etablering.”
Flera länsstyrelser skriver att korta uppehållstillstånd försvårar migranters etablering och att försörjningskravet inte tar höjd för bevisad diskriminering på arbetsmarknaden och en problematisk bostadsmarknad. Arbetsförmedlingen påpekar att otryggheten förmodligen gör migranter mindre motiverade att delta i utbildnings- och jobbprogram. Tjänstemannaförbundet TCO säger att förslagen riskerar leda till att migranter utnyttjas ännu mer på arbetsmarknaden. Och organisationerna Terrafem och Roks, som bland annat driver kvinnojourer och skyddade boenden för kvinnor, skriver att de korta uppehållstillstånden kan ”få förödande konsekvenser för kvinnor och barn som kommer till Sverige och utsätts för våld av anknytningspersonen”.
Därtill skriver både arbetsförmedlingen, länsstyrelserna och flera kommuner att tillgången till språkkurser på SFI varierar stort mellan olika delar av landet, att möjligheten att få permanent uppehållstillstånd och kunna etablera sig därmed beror på var man råkar bo och att regeringens förslag saknar en politisk och ekonomisk plan för att göra något åt den saken.
Trots det höga tonläget i migrationsfrågan och de stora förändringar som lagförslaget innebär har det i stort sett tagits med ro. Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom skriver i en debattartikel i Dagens ETC att de ”aldrig kan stå bakom förslaget”, den S-märkta exdiplomaten Jan Eliasson har kritiserat de tillfälliga uppehållstillstånden och tre socialdemokratiska riksdagsledamöter har reserverat sig mot beslutet. Men socialdemokratiska debattörer som vanligtvis är kritiska till partiets inriktning har låtit saken bero. Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, skriver i en ledartext att det är ett ”hyggligt bra migrationspaket”. Den interna oppositionsrörelsen Reformisterna är tyst. LO valde aktivt bort att skriva något om saken i sitt remissvar, och använde i stället utrymmet till att propagera för reformerad arbetskraftsinvandring.
Oppositionspartierna M, KD, L och SD har lagt fram ett eget migrationsförslag som innehåller ytterligare åtstramningar. Centerpartiet ställer sig i stora delar bakom regeringens förslag, men partiledare Annie Lööf skriver på sin Facebooksida att partiet kommer lägga fram vissa ändringsförslag till riksdagen i frågor om bland annat migranters kvalificering till socialförsäkringssystem och ett likställande mellan flyktingar och alternativt skyddsbehövande. Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar har, utöver några minuters diskussion i förra veckans tv-sända partiledardebatt om hur förslaget påverkar arbetsmarknaden, kommenterat saken genom en retweet av ett uttalande av partiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen.
Flamman har sökt migrationsminister Morgan Johansson (S) och de tre S-riksdagsledamöter som reserverat sig mot förslaget.
