Efter Kaa Enebergs böcker om Kirunasvenskarna är alla, även Eneberg själv, överens om att det behövs vetenskaplig forskning i deras öden.
De första artiklarna publicerades i Dagens Nyheter hösten 1999, och vänsterpartiet reagerade med förvåning över uppgifterna man inte känt till. Lönnroth kontaktade Werner Schmidt, lektor vid Södertörns högskola, för att se om det gick att starta systematisk forskning. Gudrun Schyman och Johan Lönnroth ordnade ett möte med Leo Eriksson, som fått sin morfar avrättad i Stalins Sovjet.
Leo Eriksson var misstrogen och vägrade att låta Siv Holma, riksdagsledamot och ordförande i V Norrbotten, delta. Men distriktsstyrelsen för vänsterpartiet i Norrbotten startade ett historieprojekt. Pensionärsföreningen under ledning av Olle Fors, barnbarn till flera avrättade eller försvunna kirunasvenskar, gjorde ett försök att arrangera en resa till karelska Uhtua, men den blev inte av.
I februari 2000 reste vänsterpartisterna Stig Eriksson och Matti Paananen, sekreterare för sverigefinska frågor, till Helsingfors och träffade företrädare för det finska Vänsterförbundet och flera forskare med kunskap om Kominternarkiven och finska Karelenresenärer.
På ett möte med partiets verkställande utskott ville de andra ha mer klarhet innan en ursäkt skulle sändas i väg. Enhälligt gavs partisekreterare Lars Ohly i uppdrag att skriva ett nytt brev med utgångspunkt i diskussionerna på mötet. Allt detta skedde innan Enebergs bok kommit ut.
Mellan 1999 och 2001 väckte riksdagsledamoten Carina Hägg (s) flera interpellationer om bland annat Kirunasvenskarna. Vice statsminister Lena Hjelm Wallén får sammanfatta:
– Det är angeläget att skapa klarhet i situationen för de svenskar som stannade kvar i det dåvarande Sovjetunionen […] Jag menar dock att man bör vara restriktiv med att ge direkta forskningsuppdrag kring enskilda frågeställningar eller företeelser från regeringen eller riksdagen.
Hon hänvisade till det pågående forskningsprogrammet om kommunismens brott och att ”forskning kring kirunasvenskarnas öde skulle i princip kunna få medel därifrån”. Programmet var resultatet av den tidigare Lenindebatten och att Lars Leijonborg efter valet 1998 krävt en informationskampanj om kommunismens brott.
– På partiledaröverläggningarna 1999 varnade jag för faran med sådan politiserad forskning som Leijonborg ville ha, säger Johan Lönnroth. Och jag fick kraftigt stöd av Carl Bildt i detta.
Därefter kom forskningsprogrammet igång. Regeringen startade också projektet Levande historia, som under 2003 blev en statlig myndighet.
Den 29 maj 2001, hoppades kulturminister Marita Ulvskog att Forum för levande historia skulle sätta igång något kring Kirunasvenskarna. Inga framstötar gjordes, och där hände inget. Och inte heller i forskningsrådets projekt. Ann-Maui Köll, professor i historia vid Stockholms universitet, säger att inga ansökningar kommit in om något sådant projekt.
– Det är inte någon mörkläggning från deras sida, säger Anu-Mai Köll om vänsterpartiets agerande.
Kanske beror det på projektvillkoren – enligt Kaa Eneberg skulle inga namn kunna publiceras utan medgivande av deras släktingar. Hon avstod från att söka pengar.
Varför följde då partiledningen inte upp forskningsförsöken? Alla, inklusive honom själv, uppfattade att Johan Lönnroth hade bollen.
Lönnroth träffade en doktorand från Södertörn, Niclas Andrén. Men enligt Andrén visade det sig att detta skulle bli ett alltför stort sidoprojekt i hans doktorsavhandling. Även Andrén efterlyser oberoende forskning.
– Om det påstås att vänsterpartiet inte hört sig för eller gjort några sådana försök, stämmer det helt enkelt inte, säger Andrén.
Samtidigt gick Johan Lönnroth in i väggen och sjukskrev sig från politiken, i februari 2002.
