AZPEITIA / BILBAO De spanska tidningarna har alla beskrivit hur manliga irakiska fångar i fängelset Abu Ghraib våldtagits med hjälp av sopkvastar eller av väktarna själva. Men tystnaden från de spanska medierna är nästan total när fången är basker. Inte ens domslutet 2011 från Europadomstolen i Strasbourg, skapade stora rubriker. Den spanska staten ställdes mot skranket och förklarades skyldig för tortyr. Domaren Baltazar Garzón hade offret framför sig men han lyssnade inte på det hjärtskärande vittnesmålet.
– Mannen hade våldtagits av poliserna med käppen från en sopkvast. De placerade en plastpåse över huvudet för att kväva honom. Under fem dagar pågick tortyren. Inga som helst undersökningar eller utredningar startades varför den spanska staten dömdes av Europadomstolen.
Det säger Iratxe Uritxar. Den höggravida kvinnan är advokat för det Baskiska Observatoriet för Mänskliga Rättigheter. Hon både försvarar de politiska fångarna och vet in på kroppen hur det är att vara anhörig till en politisk fånge eftersom hennes egen man, vilket jag får reda på senare, sitter fängslad.
Det är en stillsam och vacker söndagseftermiddag i Bilbaos historiska centrum när Flamman träffar Iratxe.
– I grunden har inget hänt. Den spanska regeringen vägrar att upphöra med undantagspolitiken som den under alla år har verkställts mot det baskiska fångkollektivet. Regeringen fortsätter att tillämpa alla rigorösa åtgärder mot fångarna, tillägger hon.
Staden Zarautz är beläget i provinsen Gipuakoa, mellan San Sebastian (Donostia) och Bilbao. Ett hundratal basker hade samlats till en lunch och deras svar kom efter cirka 15–20 sekunder: Lepoan hartu eta segi aurrera, “Låt oss koppla en armkrok och gå härifrån förenade”. Den baskiska folk- och kampsången ljöd över det öppna torget.
Videon som finns på YouTube överraskar inga basker, men däremot en ordinär europé. Den maskerade säkerhetspolisen kunde inte uppträda mer provokativt. Två grupper av kravallbeväpnade poliser gick omkring med videokameror och filmade var och en av lunchgästerna mer eller mindre under nästippen. Ingen föll för provokationen. I stället skanderade man med ölsejdeln i handen och ett leende; Kalera, kalera, borrokalari kalera, ”Gatans kämpar är tillbaka på gatan”.
Motivet för polisprovokationen var att en ETA-fånge hade släppts ur fängelset och togs emot av familj, vänner och kamrater. I Spanien är det förbjudet att ens visa ett foto över en politisk fånge. Då slås manifestationen ner omedelbart.
Inte någonstans i Europa finns det så många politiska fångar som i Baskien, nästan 700 basker sitter fängslade runt om i Spanien. Bara sex procent av dessa fångar återfinns i fängelser i Baskien. Därför gick över 110.000 basker ut på gatorna i Bilbao den 7 januari i år. Massdemonstrationen krävde att de baskiska politiska fångarna ska åtnjuta de rättigheter varje fånge har rätt till och framför allt rätten att avtjäna sitt straff i närheten av sin familj.
”Fängslad i Frankrike ETA:s förmodade logistikchef och två andra ETA-medlemmar”. Så löd rubriken på framsidan av tidningen “20 minutos.es” den 26 juli 2007. En av de tre var Iker Iparraguirre Galarraga och tidningens beskrivning var följande:
”Född i Azpeitia 1978. Han figurerar på Civilgardets och den Nationella Polisens lista över de mest eftersökta terroristerna. Han är på flykt sedan 2005 när han lyckades ta sig ur den polisoperation som upplöste terroristorganisationens rekryteringsenhet”.
Iparraguirre dömdes till 4,5 års fängelse i Frankrike. Den 12 februari i år överlämnades han till den spanska polisen och efter en månad i fängelse släpptes han. Hans far, bror och två kusiner har under årens gång dödats i strider med Civilgardet. Och det är en nervös 34-åring som jag stöter på en lördagskväll. 500–700 av staden Azpeitias 14.000 invånare har mött upp för att hälsa honom välkommen tillbaka till friheten.
Mot alla odds ingriper inte polisen denna kväll när människorna, som samlats på torget, börjar en ”promenad” med en stor banderoll i täten med Ikers porträtt och en paroll på baskiska. Demonstrationen går en fem kvarter genom stadskärnan. Överallt i fönstren hänger den i dag klassiska näsduken med den baskiska kartan och texten med krav på frihet för de politiska fångarna.
Blyg och nervös säger han att han inte är van att ge intervjuer men bestämmer i alla fall att vi kan talas vid efter det stora politiska och kulturella mötet som hålls på en basketbollarena.
Människorna tar plats och välkomstmötet startar. Jag begriper dock inte ett smack eftersom hela mötet genomförs på baskiska. En videofilm om den unge Ikers barn- och ungdom visar hur en ung basker sakta men säkert får sin politiska skolning i både den teoretiska men framför allt den praktiska politiska kampen. Flera musikinslag framförs och avslutningen formeras av före detta politiska fångar från staden, åtminstone de som offentligt vågar gå upp på den stora scenen. Hela tiden applåderas både Iker som de före detta fångarna.
– Mötet i dag är ytterligare ett steg mot amnesti. Personligen känner jag mig omkramad av alla dessa människor som har slutit upp idag för att välkomna mig efter sju års frånvaro. Deras stöd ger mig möjligheter att börja på nytt men också, att fortsätta den politiska kampen som jag valde redan i min ungdom, säger Iker Iparraguirre när Flamman träffar honom efter mötet.
Under de nära fem åren i franskt fängelse tilläts han inte att göra ett enda telefonsamtal till sin familj i Baskien. Rätten till frisk luft var också minimal. Vid hans sida står Manu Ugartemendia, som tillbringade sex år i franskt fängelse och som släpptes för tre månader sedan.
– Jag anklagades för ETA-medlemskap men ställdes inte inför rätta en enda gång under de sex åren. Och när det till slut blev rättegång, släpptes jag fri. Det talas om att Frankrike är den historiska frihetens bålverk. Men vi basker ser det inte så. Till och med Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg dömde Frankrike att betala ett skadestånd på 6000 euros för sex år som de stal från mig, säger en indignerad Ugartemendia.
Han säger att den politiska övertygelsen gör en politisk fånge stark och kapabel att inte bryta ihop utan att övervinna förnedring, tortyr och pressen bakom gallren.
– Övertygelsen är intakt även i de svåraste situationer i fängelset. Du tror på Saken och vi kämpar för ett politiskt projekt som är självständighet och socialism. Och den tron är så stark att den också förstärker oss som personer, understryker Ugartemendia.
I nästan alla medier har bara offren för ETA:s aktioner kommit till tals. Men om det existerade en Sanningskommission som skulle utreda också statens brott mot ett folk, vad skulle bli resultatet? frågar Flamman den baskiske advokaten, Iratxe Uritxar.
– Offren eller de anhöriga till offren för den spanska staten har aldrig intervjuats eller erkänts som offer. Basker har dött av tortyren på polisstationer men inte ens tortyren erkänns. Det återstår en lång väg att gå innan det erkänns att en baskisk fånge som avlidit har gjort det på grund av tortyren. Det är alltför många offer.
Kyrkklockorna i Bilbaos historiska centrum klämtar och jag frågar Iratxe Uritxar när vi kan se en lösning på den baskiska fångfrågan.
– När vi ser en lösning på den politiska konflikten i Baskien. Vi är optimister för vänsterns stora valsegrar var en bekräftelse på att den stora majoriteten av folket är trötta på att bli hunsade.
