TEGUCIGALPA Sedan cirka 60 år tillbaka har dollarn varit den gängse handelsvalutan, den valuta som länder och företag har använt i sina internationella transaktioner. USA:s dollar kan man i praktiken använda i vilket land som helst medan övriga nationella valutor har mycket liten eller ingen betydelse alls. Därför finns det ett permanent behov från banker och regeringar att dra in dollar för att underlätta betalningarna för sin utrikeshandel.
Den brasilianske ekonomen Luciano Wexell Severo, beskriver hur de latinamerikanska ekonomierna har lidit av eller lider av en kronisk svårighet att dra in den nödvändiga kvantiteten av valuta för att göra bokslut i sina internationella räkenskaper. ”De behöver för varje dag exportera mer, dra in fler internationella lån eller dra in utländskt kapital”, hävdar Severo.
Olika avtal för internationell handel med ett reducerat eller inget beroende av dominerande handelsvaluta har existerat sedan 1930-talet. Då det introducerades av Hjalmar Schacht, före detta finansminister i Tyskland, som betraktas som en pionjär på området. På 1960-talet växte det fram ett liknande avtal i Latinamerika men det var först efter 1982, då explosionen av utrikesskulder briserade som avtalet ALADI på allvar började ge mycket positiva resultat i det interregionala handelsutbytet. Beroendet till dollarn reducerades dramatiskt. När ALADI stod på sin höjdpunkt omfattade det uppskattningsvis 90 procent av all handel.
Sucre-valtuan är en monetär enhet för handel mellan Albamedlemmarna och ingen öppen valuta i rent fysisk mening med mynt och sedlar. Sucre kommer bara att användas av centralbankerna som ett sätt att bokföra handelsutbytet. Sucrens värde har satts till 1,25 dollar. Det betyder att dollarn fortsätter att vara en slags referens under de kommande åren.
Alba har bildat ett regionalt monetärt råd som nu administrerar tre strukturer: den virtuella valutan Sucre, handelskammaren för kompensationsbetalning (HKB) och reservfonden för handelskonvergens.
Hur kommer det att gå till i praktiken? Låt oss göra följande exempel:
1
Den bolivianske exportören och den venezuelanske importören blir överens och bestämmer ett pris i dollar för X vara.
2
Den venezuelanske importören går till en affärsbank i Venezuela och betalar motsvarande summa för varan X i landets valuta Bolivar.
3
Den venezuelanske affärsbanken girerar över denna summa till Venezuelas Centralbank (BCV) som konverterar den motsvarande summan i Sucre (1,25 dollar per Sucre).
4
BCV betalar via HKB Bolivias Centralbank summan av Sucres.
5
BCV girerar till en boliviansk affärsbank som den venezuelanske importören betalade för den överenskomna produkten X. På detta sätt avslutas operationen utan man tvingats till att använda sig av en enda dollar.
6
Var sjätte månad gör HKB en balansräkning över köp och försäljningar för varje land. Den uppkomna skillnaden mellan köp och försäljning betalas i dollar.
I februari 2010 inleddes den första handelstransaktionen med Sucre när Venezuela exporterade 360 ton ris till Kuba. Bolivia aviserade köp av venezuelansk asfalt medan Venezuela importerade från Bolivia trävaror, basföda, textiler och konst- och hantverk.
Handelsutbytet mellan Nicaragua och Venezuela har under sandinistregeringens tre år vid makten tredubblats. Nu kan denna och annan ALBA-handel genomföras utan att den gröna biljetten längre behövs mer än marginellt.
Är det därför som Hillary Clinton och State Departement talar i allt aggressivare ton mot de nämnda länderna och anklagar dem för att ”destabilisera regionen”?
