Innerlig och smart eller kall och klädsamt oförarglig? Den koreanska författaren Han Kang, född i Gwanju 1970, är en av de yngsta litteraturpristagarna någonsin. Flammans kritiker tycker både att hon tillför ett viktigt politiskt perspektiv och att hon är ett väl ängsligt val.
Lyra Ekström, litteraturvetare och kritiker:
– Jag har bara läst Vegetarianen 2016 när den vann internationella Booker-priset och blev besviken. Hennes stil är kall och effektsökande. Skicklig, jo – men sådana finns ju massor av. Sedan har jag hört att hennes senare böcker är mer intressanta. Jag ser henne som en trendförfattare, lagom tillgänglig för den anglofona litteraturvärlden. Hon skildrar en abjektal brutalitet i stillsam prosa som är lite lagom kittlande, men det är inte på något sätt som hotar grundläggande värden i väst. Vi får känna oss som duktiga feminister bara.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Med det abjektala menar jag att hon skriver om kroppsligt själväckel, som just i Vegetarianen och omvandlar det till ett feministiskt aktörskap. Det känns lite som att Akademien har undvikit att välja någon mer kontroversiell. Ryska Ljudmila Ulitskaja hade varit mer välförtjänt, en enastående epiker. Så sent som i år blev hon utsedd till “folkfiende” efter att hon gett bort sina royalties till Ukraina. Nobelkommitén har försökt vara både djärva och ofarliga på samma gång, det tycker jag är tråkigt. Överlag tycker jag att Nobelpriset har en mumifierande effekt på författarskap. Tänk att vara en potentiellt intressant författares och vara så ung som Han Kang och behöva skriva i fyrtio år till under tyngden av Nobelpriset!
Tobias Hübinette, forskare och författare:
– Det är jättekul! Särskilt för Sydkorea. De har varit besatta av att få priset länge och varit avundsjuka på att alla deras grannländer haft litteraturpristagare. Han Kang är kvinna och hennes böcker är oerhört populära i väst. Hon är lika populär i sitt hemland. Det finns annars få kända koreanska författare som slår igenom både i sitt hemland och internationellt. Till svenska är hon mest översatt från engelska.
– Han Kang är en politisk författare och uppfattas som radikal i en koreansk kontext och behandlar förtrycket av vänstern som skett under historien. Hon har också i alla fall nämnt att hon planerar en roman om adoptioner, men vi får se om det blir något. Hennes stil är underfundig, påläst och smart. Språket är bildmässigt och är som gjorda för att filmatiseras, såsom Vegetarianen (Lim Woo-Seong, 2009).
– Den koreanska infrastrukturen för litteratur är välutvecklad och statsunderstödd, något Han Kang har gynnats av. Till exempel bekostar staten frikostigt översättningar från koreanska till stora språk, men jag är nästan säker på att de svenska översättningarna stötts av koreanska pengar just i syfte att satsa på henne som framtida vinnare. En annan tippad korean var annars Ko Un, en poet. Men han blev metoo:ad.
Henrik Sahl Johansson, litteraturkritiker i Svenska Dagbladet och redaktör för Örnen och kråkan:
– Ett oväntat, om än inte omvälvande val. Han Kang skriver en okonstlad, rak och påfallande vacker prosa som hanterar det moderna livet utan att röra sig i redan öppna fåror. På så vis kan man säga att hon brutit ny mark: hon har lyft frågor om individens roll i mötet med den meningsbrist många upplever i samtiden utan att hemfalla åt samma tids schabloner. Och hon har visat på historiens roll i nuet.
– Jag läste Vegetarianen när den kom och hade stor glädje av den, häromåret läste jag Den vita jorden. Kang har samma berättarglädje och känsla för sociala roller som landsmannen Bong Joon-ho, regissören bakom Parasit. Men mer än något annat är Han Kang en författare som skriver intelligenta berättelser; det är något som behövs just nu.
Maria Lind, chef för Kin museum för samtidskonst och curator för Gwangju-biennalen i Korea 2016:
– Han Kang är en Oerhört fascinerande person som jag hade glädjen att arbeta med då jag curerade Gwangju-biennalen, en stad där ju massakern ägde rum den 18 maj 1980, efter upproret mot militärstatskuppen. Till biennalen kom hon för att föreläsa om sitt skrivande.
– Hon har en innerlig och underfundig stil och väljer ofta oväntade perspektiv. Till exempel låter hon en av de döda i massakern tala där hon intar offrens perspektiv. Jag önskar så att jag hade kunnat läsa henne på koreanska! Upproret var som en pariskommun i modern tid. Under några veckor tog medborgarna över alltifrån matleveranser, sophantering och tidningsutgivning.
