Kriget i Ukraina har gett återverkningar långt bortom det landets gränser. Den europeiska politikens stora vårhändelse, det franska valet, är nästan bortglömt. Valrörelsen har också dominerats av kriget de senaste veckorna. Säkerhet och geopolitik har trätt fram som de viktigaste frågorna, på bekostnad av klimatet och ojämlikheten.
Strax efter den ryska invasionen spekulerades det om att Joe Biden skulle dra nytta av kriget i opinionen. Hans siffror har dock fortsatt att dala. I stället är Frankrikes president Emmanuel Macron en av de västerländska regeringschefer som förmodligen har gynnats mest av krisen. Hans frenetiska försök att avstyra Vladimir Putin från att attackera Ukraina, och oförtröttliga telefondiplomati (han har talat med Putin över 20 gånger sedan krigsutbrottet) har stärkt hans opinionssiffror. Med en vecka kvar visar mätningarna att han skulle vinna den första valomgången med 28 procent och en eventuell andra omgång mot Marine Le Pen med tio procentenheter.
Till höger har kriget underminerat flera kandidater. Den högerextreme Éric Zemmour, som för bara ett år sedan ansågs ha störst chanser att slå Macon, har reducerats till en skugga av sitt forna jag. Uttalanden om att Frankrike skulle behöva en egen Putin anses inte längre som uppfriskande kontroversiella utspel utan som brist på statsmannamässighet. Le Pens stöd har förvisso ökat till omkring 21 procent. Men det faktum att hennes parti tagit emot pengar från den ryska regeringen och haft en underdånig hållning till Putin har raserat hennes trovärdighet i frågan.
Men det är till vänster som kriget har haft störst konsekvenser. Det faktum att högern för första gången är splittrad mellan Le Pen, Zemmour och Republikanernas Valerie Pécresse gjorde detta valår till ett ovanligt gynnsamt tillfälle för vänstern att ta sig vidare till den andra omgången. Men den franska vänstern är precis som inför det förra presidentvalet fragmenterad. Tillsammans har den breda vänstern, från socialdemokratiska Socialistpartiet och miljöpartiet EELV till vänsterpartiet La France insoumise, Kommunistpartiet PCF, antikapitalistiska NPA och trotskistiska Lutte ouvrière, omkring 29 procent av rösterna. Men meningsskiljaktigheterna tycks omöjliga att överbrygga.
I slutet av januari gjordes ett försök att vaska fram en gemensam vänsterkandidat. Bland andra ställde Socialistpartiets Parisborgmästare Anne Hidalgo och den tidigare ministern Christiane Taubira upp, tillsammans med Mélenchon och De grönas Yannick Jadot. Ingen utom Taubira var dock beredd att på förhand lova att dra tillbaka sin kandidatur ifall de förlorade, till förmån för vinnaren. Resultatet var att Taubira vann, men de övriga tre kandidaterna är fortfarande högst delaktiga i den pågående valrörelsen. Mélenchon är med sina 15 procent den enda kandidaten med en tillstymmelse till chans att nå andra omgången.
Fragmenteringen har också gjort Ukrainakriget till ett slagträ som konkurrenterna kan använda mot varandra. Såväl Hidalgo som Jadot har attackerat Mélenchon för hans alltför mjuka hållning till Ryssland. Hidalgo har anklagat honom för att vilja göra Frankrike till en ”vasall till Kina och Ryssland” medan Jadot brännmärkt honom som Putins ”agent”. Enligt Leïla Chaibi, som representerar La France insoumise i Europaparlamentet, är det dock tydligt vad dessa beskyllningar grundar sig på.
– Det är verkligen skandalöst att man anklagar oss för det. Det är ett antal mindre vänsterpartier i Frankrike som använder sig av kriget för att sprida lögner om Jean-Luc Mélenchon. Det är främst för att de själva bara har ett par procent i mätningarna och hoppas kunna ta in på oss, säger hon till Flamman.
För Socialistpartiets del är frågan av existentiell betydelse eftersom Hidalgos parti riskerar att bli av med flera miljoner kronor i partistöd om de skulle få mindre än de två procent av rösterna som hon nu får i mätningarna. Men det stämmer också att Mélenchon ofta gått längre än den traditionella vänsterkritiken av Nato och intagit kontroversiella ståndpunkter i Rysslandsfrågan. Han accepterade till exempel Rysslands annektering av Krimhalvön 2015 som en ”stabilisering” av Natos östgräns. Efter mordet på den ryska oppositionspolitikern Boris Nemtsov samma år spekulerade han på sin blogg om huruvida ”nordamerikanska provokatörer” hade hetsat den ryska extremhögern till att utföra mordet. Han har systematiskt röstat mot sanktionerna mot Ryssland, men samtidigt också röstat emot förlängningen av flera EU-samarbeten med Ukraina, med argumentet att han inte vill att Ukraina ska hamna i Bryssels ”våld”. Bara dagar före Rysslands invasion anklagade han Nato i en tweet för att försöka ”annektera” Ukraina.
Leïla Chaibi menar dock att det viktiga är hur han har agerat sedan kriget bröt ut.
Har inte Ukraina rätt att bestämma över sin egen säkerhetspolitik?
– För det första är det skandalöst att kandidater som Anne Hidalgo anklagar oss för detta, trots att hon själv skakat hand med Putin. Direkt efter att Putin lät erkänna utbrytarrepublikerna i Donbass fördömde Jean-Luc Mélenchon det, säger hon och fortsätter:
– Vi fördömer till hundra procent Vladimir Putins aggressioner. Han är ensamt ansvarig för kriget. Han gick över en röd linje när han korsade gränsen till Ukraina. Han har utsatt hela världen för fara med det, och särskilt genom att öka risken för ett kärnvapenkrig. Hela världen hotas av det.
Mélenchons retorik har mycket riktigt förändrats kraftigt sedan februari. Ett massmöte i Paris den 20 mars tillägnades ”det ukrainska folkets motstånd mot den ryska invasionen och de modiga ryssar som kämpar mot kriget och mot diktaturen”. Även i fråga om sanktionerna är det nytt ljud i skällan från La France insoumise.
– Vi vill se en militär deeskalering, för den enda lösningen är diplomatisk. En ytterligare eskalering riskerar att leda till kärnvapenkrig. Vi måste därför få Putin till förhandlingsbordet, och för att lyckas med det finns flera medel. Vi är helt för sanktionerna. Men man måste vara väldigt försiktig och se till att de slår mot oligarkin i Putins närhet och inte mot vanliga ryssar. För då riskerar de att få kontraproduktiva effekter och stärka Putins legitimitet i ögonen på de miljontals ryssar som vågar protestera mot kriget, säger Leïla Chaibi.
Partiets Natomotstånd är dock inget större problem i opinionsmätningarna, mycket på grund av den speciella ställning som säkerhetsfrågor intar i fransk politik. Ända sedan Charles de Gaulles dagar har skepsisen mot USA och det atlantistiska samarbetet varit utbredd, även till höger. 1966 ledde detta till en kris när De Gaulle krävde att alla icke-franska militära installationer skulle lämna landet. Det innebar att Nato flyttade sitt högkvarter från Paris till Bryssel, samtidigt som Frankrike lämnade alliansens ”integrerade kommandostruktur”. Det skulle dröja ända till Nicolas Sarkozys presidentskap innan landet åter blev en fullvärdig Nato-medlem 2009.
Detta gör att Mélenchons siffror trots allt inte har skadats så mycket som de sannolikt skulle ha gjort i till exempel ett land som Sverige. Partiet fortsätter att kräva att Frankrike lämnar Nato, om än inte just nu.
– La France insoumise är för att Frankrike ska dra sig ur Nato. Det bör så klart inte göras under pågående krig, men vi är för att landet ska lämna det integrerade kommandot och senare fundera på hur vi helt kan lämna alliansen, säger Leïla Chaibi och fortsätter:
– Vi är för alliansfrihet. Det betyder inte att vi kommer vara neutrala. Men vi ska inte alltid ställa oss på USA:s sida av princip. Vi vill inte att man ska återupprepa den dynamik som rådde under kalla kriget. Vi är för en självständig utrikespolitik och att Frankrike ska lämna USA:s inflytandesfär.
Men vad ska garantera Frankrikes säkerhet ifall man lämnar Nato? Svaret är Europa. Trots Mélenchons ihärdiga och konsekventa kritik av EU ser LFI ett europeiskt försvarssamarbete som det bästa alternativet till det USA-dominerade Nato.
– Vi måste främja fred och multilateralism. Vi måste lämna läger-dynamiken som vi ärvt från kalla kriget. För det måste Europa bli en stark och självständig makt. I dag är vi starkt sammanbundna med det amerikanska militärindustriella komplexet, säger Leïla Chaibi.
Ironiskt nog ser partiet dock EU alltjämt det största hindret för att de ska kunna genomföra sin politik ifall de mot all förmodan skulle hamna i regeringsställning. Sedan François Mitterand tvingades överge stora delar av sitt sociala program för att behålla Frankrike i dåvarande EG:s hägn 1983 – den så kallade tournant de la rigueur (ungefär: ”åtstramningsvändningen”) har splittringen inom den franska vänstern nästan alltid kommit till uttryck i EU-frågan, som Bruno Amable och Stefano Palombarini har visat i boken L’illusion du bloc bourgeois (2017). Den största krisen ägde rum 2005 när fransmännen röstade nej till förslaget på en EU-konstitution. Socialistpartiet, som 30 år tidigare ingick i en valallians med Kommunistpartiet, kampanjade för fördraget medan den övriga vänstern, med Jean-Luc Mélenchon i spetsen, ledde nej-sidan till seger.
Inför det förra presidentvalet var Mélenchons nystartade La France insoumise’ strategi, med inspiration från spanska Podemos, att provocera fram en kris som skulle leda till att EU-fördragen måste omförhandlas i en social riktning. Men efter de senaste årens kriser anser partiet sig inte längre behöva det, eftersom det bevisligen går att ignorera reglerna.
– Vi är tydliga med att när vi ska sjösätta vårt sociala program kommer vi att behöva sluta lyda EU:s fördrag. Vi har sett under pandemin hur vissa av EU:s regler som har ansetts omöjliga att förhandla om har upphävts på grund av krisen. Det är alltså möjligt att ifrågasätta dem, säger Leïla Chaibi.
Reglerna ifråga är de numera ökända ”Maastrichtreglerna”, som är avsedda att hålla nere medlemsstaternas utgifter. Budgetunderskottet får inte överstiga tre procent av BNP och statsskulden får inte vara högre än 60 procent. Flera länder har brutit mot dem tidigare, utan påföljd, inte minst Frankrike och Tyskland i början av 2000-talet. Men sedan coronapandemin tvingade Kommissionen att helt upphäva regelverket har det enligt Leïla Chaibi blivit uppenbart för alla att jorden inte går under bara för att staterna inte längre följer nyliberala regler. En annan regel som de kommer att behöva bryta mot är den om statsstöd, det vill säga att staten inte har rätt att stödja en särskild sektor av ekonomin ifall det kan uppfattas som att man rubbar konkurrensen mellan privata aktörer – en princip som Europeiska rådet självt nyligen har ifrågasatt.
– Det hindrar oss från att investera i sjukhus, transport, bostäder och så vidare, säger hon och fortsätter:
– Vi vill till exempel nationalisera de inhemska energibolagen i en offentlig energibank, vilket också lär stöta på patrull på EU-nivå. Att sätta tak på prishöjningarna på energi är dock inte längre ett tabu inom EU, eftersom det nämndes som en lösning vid rådets senaste toppmöte.
Men även om de finanspolitiska tabuna för tillfället har upphävts tycks vänstern vara för svag för att dra nytta av det. I stället är det Emmanuel Macron som kan få mandat att driva vidare sitt nyliberala program. Under den gångna mandatperioden stoppades han från att genomdriva sina viktigaste reformer av gatuprotester, inte minst de gula västarna. Med fem år till på sig, och med sin nyvunna statsmannaaura, är det inte omöjligt att han lyckas denna gång.
