Som en kollega till den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak (född 1964) känner jag mig frustrerad så här inför Världsdagen för pressfrihet över att vi inte har kunnat uppnå hans frigivande. Han har suttit i fängelse i Eritrea i 12 år. Dawit flydde från sitt hemland år 1987 under befrielsekriget. Han kom till Sverige och arbetade i många år som städare och blev svensk medborgare. Han återvände till Eritrea under 1990-talet och startade tidningen Setit, som utmärkte sig för att göra undersökande reportage. Tidningen fokuserade ofta på regeringens påstådda maktmissbruk. Han arresterades för 12 år sedan tillsammans med 13 andra tidningsägare, utgivare och journalister. Han har aldrig blivit formellt anklagad för något brott. Detta är hans bakgrund i korthet.

Har tillräckligt gjorts för hans frigivande? Intellektuella kommer ihåg honom då och då, stora dagstidningar använder hans foto för att påvisa sin egen roll i kampen för yttrandefrihet, många föreläsningar, fotoutställningar anordnas för att kräva Dawits frihet. Men Dawit sitter fortfarande i fängelse. Det betyder att alla dessa ansträngningar ännu inte givit något resultat.
Inför det svenska riksdagsvalet 2010 samtalade jag med den dåvarande riksdagsledamoten Cecilia Wigström från Göteborg på hennes kontor i Riksdagen. Då informerade hon mig om att hon inte tänkte ställa upp till omval. Hon lämnade Riksdagen med stor frustration över att hon inte kunnat bidra till Dawits frigivande eftersom hon var en stark röst i den kampen. Idag 2013 har vi ännu inte haft någon framgång och jag är mycket irriterad.

Låt mig dela några erfarenheter från nutida historia. Jag tror att dessa referenser kan bli en påminnelse för människor som arbetar för Dawit Isaak.
För det första: År 1946 inträffade en massaker på hinduer i Noakhali-distriktet i Bangladesh. Detta blodbad började den 10 oktober och fortsatte oförminskat i över en vecka. Uppskattningsvis dödades över 5 000 hinduer, hundratals hindukvinnor våldtogs och tvingades att konvertera till islam. I denna situation skyndade sig Mahatma Gandhi från Delhi och bodde i Noakhali i fyra månader och förmådde distriktet att återupprätta fred och ordning i samhället. Hans insats är idag en förebild för världens fredsrörelser.
För det andra: När FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld besökte Kina 1955 för att förhandla med den kinesiske ledaren Chou En-Li om frigivande av 15 amerikanska flygare som fängslats i Kina. Det var en mycket svårhanterbar situation för Hammarskjöld eftersom Kina inte hade några förbindelser med något FN-organ. Hammarskjöld visade prov på stort mod och mötte Chou En-Li och de blev vänner. Chou En-Li befriade fångarna som en födelsedagsgåva till Hammarskjöld på hans 50-årsdag den 29 juli 1955.
För det tredje: Förre presidenten i USA Bill Clinton gjorde ett överraskande besök i Nordkorea och mötte den tillbakadragne ledaren Kim Jong Il år 2009 för att uppnå frigivande av två fängslade amerikanska journalister. Han lyckades med det och återvände tillsammans med dem till USA.
Om politiker, diplomater och intellektuella vill kan de lära av Mahatma Gandhi, Dag Hammarskjöld och Bill Clinton. Jag hoppas att de ska få möta och se framgång. Annars kommer rörelsen för Dawit Isaaks befrielse ett bli ett intellektuellt mode och tillfälliga uppvisningar. Vi vill se Dawit Isaak fri snarast.

Översättare Ingeborg Sevastik