– Mina systrar och jag, det är vi som är gränspolisen. Fru Jemal skrattar hjärtligt åt sitt eget skämt och resten av familjen skrattar lika hjärtligt med henne.

Vi befinner oss i Asira, en liten by strax söder om Nablus, hemma hos familjen Jemal som bor längst uppe på berget, i ett av de hus som ligger närmast Yizhar-bosättningen. För en icke-palestinier kan det te sig lite absurt att skämta om att man tillhör gränspolisen, särskilt när man bor närmast bosättarna och allt vad det innebär, vilket fru Jemal och hennes systrar gör. Men man börjar sakta vänja sig vid att skämten och ironin angående den svåra situationen tillhör vardagen på Västbanken. Det är ett sätt klara sig igenom den alldagliga frustrationen; man skrattar åt allt det absurda, overkliga och tragiska som ockupationen för med sig.

Tidigare på dagen besökte vi flyktinglägret Balata i Nablus som med sina 23.000 invånare på mindre än två kvadratkilometer är känt, eller snarare ökänt, för sin trångboddhet men också för sitt starka motstånd mot den israeliska ockupationen. I Balata träffade vi Mohammed Issa som jobbar som volontär för Happy Childhood Club, en organisation som till strukturen liknar en svensk fritidsgård, med schemalagda sång- och danslektioner för barnen i Balata. I den sociala utsatthet som ett boende i Balata lätt kan innebära är Mohammeds insatser livsviktiga för barnen som växer upp där, det kan Mohammed intyga – han är själv född och uppvuxen i Balata.

När vi pratar om det elände som följde efter den andra intifadan år 2000, med dödskjutningar, dagliga gatustrider och husrivningar frågar Mohammed oss skrattande om vi vill ha en kopp te, och lägger till: Även om det kan innebära livsfara! Mohammed förklarar att det finns en historia i Balata om hur en pojke blev skjuten av en israelisk soldat på ett tak medan han kokade en kanna te. Den israeliska armén rättfärdigade det senare med att de trodde att pojken tillverkade en bomb. Om historien är sann eller falsk verkar inte höra till det väsentliga, det är uppenbart att det är den skruvade ironin som är den drivande poängen. Därför anses det i Balata livsfarligt att blanda vatten, te och socker.

Senare på eftermiddagen sitter vi i trädgården utanför huset hos familjen Soufan i utkanten av byn Burin, söder om Nablus. I solnedgången under vinrankorna pratar vi om familjen Soufans problematiska situation och tittar ut över Jordandalen. Kvällsbrisen svalkar behagligt efter den heta sommardagen. Familjen Soufans hus ligger väldigt nära vägen intill bosättningen Yizhar, och deras mark är kraftigt avskuren av vägar reserverade för bosättare och nya husbyggen uppe på bosättningen.
Fru Soufan, en dam på runt 60 år med ett vackert väderbitet ansikte, säger med ett leende till oss: Snart ska vi vara glada om vi kan öppna dörren och lämna huset, och refererar till alla de rörelserestriktioner familjen tvingas leva med. Det är lite svårt att vänja sig vid att alla runt bordet skrattar högt åt fru Soufans skämt, och som svensk är det fortfarande lätt att sätta skrattet i halsen.

Det tar ett tag att anpassa sig till den bittra palestinska ironin, som verkar vara livsviktig för att klara de vardagliga hinder som en vanlig dag för en vanlig jordbruksfamilj på Västbanken innebär. Ett sätt att orka. Det finns inte många sätt att ventilera den frustration som är en konsekvens av ockupationens ständiga närvaro, men för Mohammed och för familjerna Jemal och Soufan finns alltid skrattet och skämtet tillgängligt för att tillfälligt lätta på trycket.

Den israeliska ockupationsmakten kan beröva det palestinska folket på de flesta friheter, men friheten att skratta är tydligen inte en av dem.