I september 2009 släpptes den nu så omtalade Goldstonekommissionen sin rapport om kriget mot Gaza. Denna, mot den israelsika staten och militären fullständigt skoningslöst kritiska och trovärdiga, rapport finns nu utgiven på svenska (Leopard 2010). Det är en välgärning.
Med torrt och sakligt diplomatspråk konstaterar rapporten, som Israel redan från början vägrade att samarbeta med, att den israeliska militären, med flyg, armé och flotta, angrep ett redan ockuperat område, dödade civila i direkta attacker och bombade sönder bland annat sjukhus, skolor, moskéer, polisstationer, regeringshökvarter och matproduktion. Rapporten påpekar att detta med all sannolikhet gjorts medvetet, som hämnd för raketattacker mot ockupationsmakten Israel (”förstöra 100 hem för varje raket som avfyras”) och att det med tanke på att Israel är världsledande på högteknologisk militär bevakningsutrustning är sannolikt att alla attacker, också de som riktats direkt mot civila, är fullt medvetna. Israel har därmed gjort sig skyldig till krigförbrytelser och troligen också brott mot mänskligheten, är rapportens slutsats.
Det är inga småsaker vi talar om här. Kriget var en ren massaker. Lågt räknade siffror från oberoende organisationer talar om 1 387 döda palestinier, merparten civila. Stanna upp och tänk efter lite på den siffran, den uppnåddes under den korta tiden mellan 27 december 2008 och den 18 januari 2009. Den som kan se arabiska tv-kanaler minns de blodiga scenerna och skräcken.
Den som är hänvisad till svensk tv minns inga sådana scener. Av någon anledning vill man inte visa hur ett anfallskrig mot civilbefolkning ser ut. Angriparen förlorade nio soldater varav e fyra dog av eld från den egna sidan. Dessutom dog fyra personer efter raketattacker mot södra Israel, tre civila och en soldat.
I Sverige fortsätter den borgerliga regeringen det militära samarbetet och vapenexporten med Israel som om inget har hänt. Ledande företrädare, särskilt för Folkpartiet, fortsätter att försvara Israels utrikespolitik med hänvisning till statens rätt till försvar. ”Israels mål är inte civila palestinier utan Hamas militära anläggningar. Men också annat än militära mål har träffats, men detta är inte syftet med de israeliska attackerna”, sade folkpartisten Fredrik Malm när det begav sig.
I själva verket har ju Israel som ockupant, och detta vet alla!, en skyldighet enligt fjärde Genevekonventionen att säkra tillgången på livsmedel, medicin och sjukvårdsprodukter i Gaza.
Det gör brottet folkrättsligt dubbelt så svårt när Goldstonerapporten avslöjer hur kycklingfabriker bombats sönder, åkermark förstörts av avloppsvatten som sprängts och den israeliska krigsmakten till och med riktat in sig på, och förstört, Gazas enda kvarn för malning av mjöl till bröd.
Taktiken kallas Dahiya-doktrinen, från kriget mot Libanon 2006 och går ut på att ”orsaka stor skada och förstörelse på civil egendom och infrastruktur och lidande för civilbefolkningen.”. Konceptet kallas öppet av israelisk militär för att angripa ”Hamas ”stödinfrastruktur”” och förvandlar därmed civila mål till militära. De civila dödsoffren och angreppen mot civila mål är inga misstag i stridens hetta, utan medveten militär strategi och politik.
Rapporten pulveriserar bokstavligen Fredrik Malms retorik om vad den israeliska militärens egentliga syfte var.
Hård kritik riktas i rapporten även mot palestinska myndigheter i framför allt Gaza för att den tillåtit och uppmuntrat raketattacker mot civila i södra Israel. Men omvärldens, och den svenska regeringens, flathet mot Israel efter massakern i Gaza utgör nu tyvärr Hamas bästa argument för fortsatt besinningslös terror mot Israel. När rapporten nu kommer på svenska har så lång tid gått att vi kan konstatera att Israel, än en gång, går ostraffat för sina krigsbrott och åtnjuter fortsatt förtroende i internationella sammanhang. Om möjligt har politiken bara blivit värre gentemot det ockuperade Palestina, med en högerextremist, Avigdor Lieberman, som utrikesminister och en gammal hök, Benjamin Netanyahu, som premiärminister.
Om omvärlden skickar signalen till det palestinska folket att den starkes rätt, inte folkrätten, fortsatt gäller kommer det palestinska motståndet att använda sig av alla vapen de har för att försvara sig mot sin angripare. Hundra nya tunnlar kommer att grävas, nya raketer kommer att skickas och nya självmordsbombare kommer att utrustas. Vem kommer då att kunna tala dem till rätta?
