Inrikes 24 oktober, 2022

Göran Therborn: Vänstern ska inte skämmas för sin historia

Vänstern har en lång och stolt historia. Att företrädare verkar skämmas för den är ett tecken på att det saknas grundläggande socialistisk skolning.

Vänsterpartiet gjorde ett dåligt val. Det finns säkert skäl till det, och klart står att försöket att bli en andra socialdemokrati för bruksorternas krympta arbetarklass misslyckats. Jag ska uppehålla mig vid något helt annat: valkampanjens pinsammaste ögonblick.

Det var på kvällen den 28 augusti som partiledare Dadgostar utfrågades i TV om sitt parti och sitt ungdomsförbund. Kvällen innehöll två pinsamheter. Den ena stod SVT och dess utfrågare, Camilla Kvartoft för. Den delen av utfrågningen var riggad som ett sammanträde med Joe McCarthys utskott om ”oamerikansk verksamhet” eller som en intervju med den korrupta boulevardpressen i England eller Latinamerika. Det började med ett 70 år gammalt citat av en dåvarande redaktör för den sedan länge nedlagda tidningen Ny Dag, för att understryka att SVT nu inledde en helt ny sorts valkampanj.

Den andra pinsamheten var Dadgostars oförmåga att hantera de groteska men förutsägbara angreppen. Den visar på V-ledningens behov av elementär socialistisk grundkurs.

Kärnan i Kvarforts angrepp sammanfattades i ”Kommunismen är ju en totalitär ideologi som mördar folk”. Vad svarar man på det?

Kommunismens ideologi eller samhällssyn hittar du i Kommunistiska manifestet av Karl Marx, har du hört talas om den? Där hittar du ingen totalitarism och inga mördade folk. Vad du hittar är en analys av det borgerliga klassamhället och en vision av, ”i stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar … en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för alla fria utveckling”.

”De finns i din partiledning som har kallat sig sig kommunister, Vad anser du om det?” Rätt svar: Det kan jag inte se något problem med. Jag utgår från att de menat Marx manifests definition av kommunister: ”den beslutsammaste och alltid framdrivande delen av arbetarpartierna”.

Det kalla kriget är slut. ”Kommunism” måste förstås, analyseras och seriöst diskuteras i tre bemärkelser, som samhällssyn eller ”ideologi”, som rörelse och som statsbildningar.

Som samhällssyn är kommunismen en kritik av och ett engagemang mot förtryck och exploatering, en samhällsanalys fokuserad på klass och klasskamp, ett engagemang för ett socialistiskt samhälle styrt av de arbetande klasserna i stället för kapitalet. Marx såg avskaffandet av kapitalets makt som en revolutionär process. Han var engagerad i 1848 års europeiska revolutioner och i Pariskommunen 1871, och den kommunistiska samhällssynen var revolutionär. Med demokratins konsolidering i Europa och med Sovjetunionens ställning i världen, blev en fredlig demokratisk väg till socialismen en del av kommunistisk samhällssyn efter 1956, och stadfäst som eurokommunistisk generalinje i en gemensam deklaration 1975 av de franska, italienska och spanska kommunistpartierna. Med CH Hermanssons ledarskap blev SKP eurokommunistiskt tio år tidigare.

I kommunistisk ideologi ingår också en vision om ett fjärran framtida kommunistiskt samhälle som ett frihetens rike, byggt av ”var och en efter förmåga, till var och en efter behov” (Till kritiken av Gotha-programmet, en annan nyckeltext för kommunistisk världdsåskådning)

Det klasslösa, emanciperade, frihetliga kommunistiska samhället kan ses som en dröm om framtiden efter kapitalismen. I utfrågningen tillät Dadgostar Kvartoft prata om det som förtryck, trots programcitat projicerat på studioväggen, ”klasslöst samhälle”, ”utan allt förtryck”, ”kommunistiskt samhälle”! Med utgångspunkt i V:s engagemang för mänskliga rättigheter kunde Dadgostar också ha tillagt: Ett kommunistiskt samhälle i Marx mening är ett samhälle där alla mänskliga rättigheter är förverkligade för alla människor.

Uttrycket ”kommunistiskt samhälle” användes aldrig i Sovjetunionen och Östeuropa som beteckning på det egna existerande samhället. Med andra ord, när Ung Vänster och andra säger sig sträva efter ett kommunistiskt samhälle kan det inte missförstås av hederliga och normalbegåvade personer: Det syftar på Marx framtidsdröm och inte på något annat.

Vad gäller arbetarrörelsen har den kommunistiska riktningen sitt ursprung i motståndet mot första världskriget, som de stora socialdemokatierna och arbetarrörelserna alla kom att delta i: de tyska, österrikiska, franska, brittiska och ryska. Det var genom motståndet mot kriget som Z Höglund och de unga svenska vänstersocialdemokraterna fick kontakt med Lenin, och sedan för en tid anslöt sig till Komintern.

Vänsterpartiets föregångare SKP var en del av den kommunistiska rörelsen. Var det skamligt? Samarbetet innehöll bland annat oförsvarbara uttalanden till försvar för repressionen i Sovjet i lojalitet med vad man uppfattade var en stat av arbetarklassmakt som börjat bygga ett socialistiskt samhälle, ett samhälle av och för vanliga arbetare. Här finns två frågor att reda ut. Var förhoppningen om en framtida icke-repressiv socialism en absurd tro, ungefär som att tro på Gud? För det andra, är innebär inte kollektiva lojaliteter ofta överseende med oacceptabla drag i ljus av större hänsyn?

Tron på en bättring av de kommunistiska staterna kan knappast mätas och värderas objektivt. Men positiva förändringar kan inte förnekas. 1956 gjorde Chrusjtjov upp med stalinismen och dess förbrytelser. Det kommunistiska Östeuropa kom till slut att producera demokratiska ledare som blev hjältar även i väst: Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov. Andra var på väg, bland annat i Ungern och Slovenien. Tålamodets längd kan alltså diskuteras, men förhoppningarna på de kommunistiska staterna var knappast absurda.

Den kommunistiska rörelsens lojalitet med repressiva stater var inte unik. Ta den svenska högerns vilja att ansluta sig till grundandet av NATO 1949. Det betydde att den svenska borgerligheten ville alliera sig med en till stora delar rasistisk apartheidstat, USA, där svarta och vita enligt lag (i många delstater) var förbjudna att gifta sig med varandra – raslagar som var förebild för de nazistiska 1935. Inte heller kunde svarta och vita bo i samma områden, gå i samma skolor, eller bo på samma hotell. En allians med Nato var också en allians med brutala koloniala imperier, med Frankrike som just startat det första Vietnamkriget och som massakrerat 10 000-tals antikoloniala demonstranter i algeriska Sétif 1945 och på Madagaskar 1947; med Storbritannien i kolonialkrig från Malacka till Kenya; med Holland, kolonialkrigande i Indonesien; med den halvfascistiska och kolonialistiska diktaturen i Portugal, och med den exploaterande belgiska kolonialstaten.
Visst kan det invändas att USA inte bara var rasism och att Frankrike inte bara koloniala massakrer och krig. Poängen är att så var det med de kommunistiska staterna också. Sovjet besegrade den tyska fascismen, det kommunistiska Östeuropa hämtade upp en stor del av västs ekonomiska överlägsenhet och gick i spetsen för kvinnors rättigheter i kontinentaleuropa.

En hel del medial uppmärksamhet har ägnat åts att Lars Werner och andra VPK:are umgicks med östeuropeiska kommunistfunktionärer. För dem med kvällstidningsintressen kan ju detta vara betydelsefullt. Minst lika betydelsefullt men föga uppmärksammat är då att de i den Arabiska våren störtade diktatorerna Hosni Mubarak i Egypten och Zayn al-Abidin Ben Ali i Tunisien var partikamrater med Göran Persson och Mona Sahlin i socialdemokraternas ”Socialistiska international”.

Mycket viktigare än uttalanden och personligt umgänge är göranden. Har den svenska kommunistiska rörelsen någonsin gjort något skamligt, förtryckt någon? Nej, tvärtom, de har varit offer för förtryck, om än långtifrån av stalinistisk omfattning och brutalitet. De enda våldsamma svenska kommunisterna som dödat någon var troligen de Spanienfrivilliga, som gick i strid för att försvara den spanska republiken och demokratin 1936. Det var kommunisternas tidning Norrskensflamman som bombades 1940, ett attentat i vilket fem människor dödades. Det var kommunister, omkring 600 stycken, som sattes i koncentrationsläger under andra världskriget, tillsammans med några ”Englandsvänner”. Det var kommunister som det spionerades på, som svartlistades för anställning eller befordran. Åtminstone in på 1980-talet sattes värnpliktiga med misstänkta kommunistiska föräldrar i särskild tjänst.

Det här bör man då kontrastera mot borgerlighetens göranden i modern tid. Det mest iögonfallande är Carl Bildts engagemang som en av få utländska medlemmar i den amerikanska krigslobbyn för en invasion av Irak, ”The Committee for the Liberation of Iraq”. Om Kvartoft hade varit en hederlig och kunnig journalist, hade det varit på sin plats att fråga Ulf Kristersson om vad han tycker om de cirka 200 000 civila döda som Carl Bildts krig lämnade efter sig i Irak. 1

Visst är det så att de kommunistiska revolutionerna, och framför allt de våldsamma inbördeskrigen mot kontrarevolutionen med deras brutalisering, inte Marx kommunistiska samhällssyn, ledde till repressiva stater. Revolutioners mänskliga kostnader bör ge anledning till eftertanke, liksom reformistisk anpassning.

Stora historiska omvälvningar kan dock inte malas ned till sina mörkaste korn. USA:s rungande oavhängighetsförklaring skrevs av slavägare och slavhandlare, men dess påstående att ”alla människor är skapade jämlika” hade en världshistorisk effekt, liksom de franska och ryska revolutionerna och deras inspirationskällor. Axel Danielsson, en av den svenska socialdemokratins förgrundsgestalter, skred ibland under namnet Marat, efter en av de radikalaste franska revolutionärerna. Den svenska vänsterliberalismens – på den tiden när en sådan fanns – stora gestalt Adolf Hedin var starkt påverkad av den franska revolutionen och ville begravas med revolutionens trikolor på sin kista.
Kollektiva lojaliteter har sitt pris, men också, ofta om än inte alltid, sin belöning. Och den utesluter sällan kritik.

Varför behövs då socialismen? Vänsterpartiets socialistiska målsättning var också en diskussion som V:s partiledare inte klarade av. Mänskligheten står inför klimatförändringar som är en planetarisk ödesutmaning. Grön kapitalism med elbilar och fossilfritt stål är bra, men de är nisch-lösningar för nisch-klasser. Vi behöver en planetär och allmänmänsklig lösning. Det är inte möjligt så länge kapitalismens ekonomiska system inriktar världen på privat vinning och klyver mänskligheten, så att den rikaste hundradelen har en genomsnittlig inkomst 144 gånger större den fattigare hälftens, den hälft som enligt World Inequality Report har drabbas hårdast av klimatkrisen. Vår tids socialister erkänner betydelsen av individuella entreprenörer, men erfarenheter från USA visar att det viktigaste för de största är möjligheten att utveckla en verksamhet och inte att skapa en dynasti av privilegier.

I Europa är kommunismen numera historia, som Gudrun Schyman sagt: 1900-talshistoria. Dagens vänsterrörelse står inför och ser annan värld än den tidens vänster. Men den har ingen anledning att skämmas för sin bakgrund eller för sina föräldrar. De gjorde sitt bästa i sin tid. Någon ”uppgörelse med sitt förflutna” är inte att vänta från högern, men dess rasistiska och krigiska bakgrund och dess fräcka hyckleri bör alltid ihågkommas. Vänstern har ingen anledning att bli defensiv och undfallande. Den har alltid varit den pådrivande kraften för frihet, jämlikhet och solidaritet.

Göran Therborn är professor i sociologi vid universitetet i Cambridge, och en av världens mest citerade marxistiska forskare.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 14 april, 2024

”Sveriges demokrati behöver tusen kulturhus”

Hägerstensåsens kulturhus anordnar disco för de minsta. Foto: Privat.

På Hägerstensåsens kulturhus samsas pingis, funkisdisko med poesiläsning. Personerna bakom initiativet ser en mötesplats under hot – men också en modell som kan spridas.

En studiecirkel om vänskapens politik, släpp loss till babyrejv och folkmusik. Med regeringens drastiska nedskärningar på civilsamhället, inflation och misstro från främst sverigedemokrater, låter beskrivningen av Hägerstensåsens medborgarhus som något ur det förflutna. Men det folkhemsfunktionalistiska tegelbygget, beläget i en sydlig närförort till Stockholm, är bara inne på sitt tredje år efter nystart.

– Men det stämmer inte riktigt att säga så. Huset grundades av grannar 1957 och har inhyst många föreningar genom åren: schackklubben Rockaden, folkdanslag, bridgeföreningar och en klubb som organiserar bordtennis för seniorer, säger Sebastian Dahlqvist.

Innanför glasdörrarna blandas slitna institutionsmöbler med konst av Sven X:et Erixson och keramik av Gunilla Palmstierna Weiss, pingisbord med smakfullt designade poesifaksimiler. Precis som ett kulturhus ska vara, med generösa öppettider och något för alla.

Låter det som ett utopiskt undantag? Sebastian Dahlqvist och Elof Hellström är med och driver huset, och ser vad som håller på att hända.

Läs mer

– Den här typen av mötesplatser är under attack och det förs ett lågintensiv krig mot våra gemensamma infrastrukturer. Samtdigt är det en nyliberal favorit med formuleringar som återkommande hyllar ”mötesplatsen” och alla möjliga mutationer av begreppet. Det här går att göra något åt, säger Elof Hellström.

I dagarna stängde ansökan för den andra årskullen av den ettåriga kursen Tusen kulturhus på Kungliga Konsthögskolan. Utbildningen har sin utgångspunkt i Folkets hus-historia, med syftet att trigga en ny våg av självorganisering.

Vi har en kort stund innan ett möte med vårens 22 studiecirklar som ska ha uppstartsmöte. Elof och Sebastian är dock noga med att påminna om att verksamheten inte är ny utan att huset byggdes av staden 1957 på initiativ av grannar.

Kulturhus åt alla. De konstnärliga ledarna Sebastian Dahlqvist och Elof Hellström under ett verk av Gunilla Palmstierna-Weiss. Foto: Privat.

– Det är både en glädje och sorg att det bara är ett enda. Många folkets hus har försvunnit. Fram till 1980-talet fanns över hundra i Storstockholm. Den här typen av mötesplatser är under attack, säger Sebastian Dahlqvist.

Hur bygger man upp och håller liv något nytt på ett meningsfullt sätt?

– Genom att från början se hur vi både kan stödja befintligt föreningsliv och samtidigt öppna dörrarna för personer som inte är organiserade enligt den traditionella folkbildningsmodellen.

Det är en erfarenhet och praktisk och tyst kunskap. Jag glömmer aldrig när DJ:n Pedram Nasouri under vårt senaste babyrejv äntligen fick papporna på dansgolvet att dansa energiskt när han spelade Boney M:s vinylsingel ”Daddy cool”, säger Elof Hellström.

Sebastian Dahlqvists egen historia i föreningslivet började i Jönköping och punkkulturens gör-det-självskola. Ett hus, en modig tjänsteperson, lite pengar och ett par nycklar blev de formativa förutsättningarna och en grund han använder sig av i vardagen.

– Det gör mycket med en människa att få tillgång till en plats, säger Elof Hellström.

– Kontinuitet, beständighet, löfte om att det kommer fortsätta. Grundförutsättningarna är tillit, väggar och tak, om man ska hårdra det.

Läs mer

Verksamhetsstödet som de tar emot täcker bara delvis den hyra de betalar till det kommunala fastighetsbolaget. Skattepengar som alltså går in och ut ur samma källa.

– Det är en underlig situation. Alla samlingslokaler i Sverige utför ju en tjänst. Då blir det bisarrt att de här platserna ska gå på knäna, säger Sebastian Dahlqvist.

För Sebastian Dahlqvist, Elof Hellström och de andra medarbetarna är det mer än ett heltidsjobb och de flesta ger av sin fritid.

Det gör mycket med en människa att få tillgång till en plats.

– Först och främst handlar det som för många andra platser runt om i landet att arbeta för att finnas kvar. Det finns just nu så oerhört lite resurser. Om politiker, tjänstepersoner och byggherrar menar allvar med begrepp som ”social hållbarhet”, om idén om ”mötesplatsen” fortsätter hyllas så är det enda rimliga en nollhyra, säger Sebastian Dahlqvist.

Det räcker inte enligt dem att bara försvara det som ännu finns kvar, utan att skapa nya hus på nya platser. Att stödja varandra och bilda nätverk även med landsorten och förorten menar de är centralt. Ett sådant exempel som Sebastian Dahlqvist nämner är Folkets Husby i nordvästra Stockholm.

– Vi måste tänka att det inte räcker att bara försvara vårt hus utan att det ska vara skalbart. Viktigast är att träna på sådana förmågor som inte ryms i våra hem eller i våra yrkesliv, säger Elof Hellström.

Snart är det lördag. Då är det återigen dags för disco för unga med funktionsvariation i husets stora sal, ett evenemang som lockar hundratals unga från hela staden för att dansa till klubbmusik. Sebastian Dahlqvist berättar att entrén alltid är 10 kronor, och då ingår korv med bröd.

– Det är antifascism i praktiken.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 13 april, 2024

Upproret mot normalitetens imperium

Diagnoser som adhd blir allt vanligare. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT.

Psykiatriledd inflation i diagnoser, eller moderiktig ursäkt för latmaskar? En ny bok visar att vad som uppfattas som neurologiska avvikelser förändras över historien – och kan vara föremål för kamp.

För att göra en lång historia kort: jag landade i ett neuropsykiatriskt mellanförskap.

– Ja du, Rasmus, det råder inga tvivel om att du befinner dig på adhd-spektrat, förklarade läkaren efter avklarad basutredning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 13 april, 2024

Stora skillnader mellan EU-parlamentarikernas miljöinsatser

Skillnaderna mellan de svenska ledamöterna i EU-parlamentet är stora i miljöfrågor. Foto: Johan Nilsson/TT.

Naturskyddsföreningen har granskat hur Sveriges 21 ledamöter i Europaparlamentet röstar i miljöfrågor. MP och V ligger i topp – men skillnaderna mellan de svenska ledamöterna är stora.

En ny granskning av Naturskyddsföreningen kartlägger hur Sveriges EU-parlamentariker röstat i 88 viktiga miljöomröstningar mellan 2019 och 2024. Inräknat är också kandidaternas allmänna engagemang, deras ändringsförslag, betänkanden och uttalanden i media.

Miljöpartiet toppar listan tillsammans med Vänsterpartiet och har lysande omdömen. Deras kandidater har påvisat ett starkt engagemang på alla fronter samt arbetat mot en mer hållbar miljö. På delad förstaplats och med bäst miljöbetyg hamnar Jakop Dalunde (MP) och Pär Holmgren (MP) för sitt mångsidiga engagemang i och utanför parlamentet.

På tredje plats hamnar vänsterpartisten Malin Björk (V). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 12 april, 2024

Striden om fjällen har bara börjat

Två påskturister tar igen sig vid Blåhammarens fjällstation. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Grävmaskinerna på fjälltoppen är ett tecken i tiden. För fjällturismen kan omöjligt fortsätta i samma spår som under 2000-talet.

Delar av den anrika fjällstationen Blåhammaren rivs i skrivande stund ned. En flygel med gästrum är i dåligt skick och ska jämnas med marken, och det är inte märkvärdigt i sig.

Men bakgrunden till att grävmaskinerna är där tillhör en betydligt mer infekterad historia.

Blåhammaren är, tillsammans med Storulvån och Sylarna, en av punkterna som knyter samman Jämtlandstriangeln – en av landets mest kända vandringsleder. Fjällstationerna drivs av Svenska turistföreningen (STF), som är en viktig tillhandahållare av boende och service till fjälls. När de i höstas beslutade sig för att göra omfattande förändringar av sin verksamhet blev det stort rabalder.

Vi tar det från början. De senaste åren har Jämtlandsfjällen fått ett rejält uppsving som besöksmål. Antalet gästnätter har legat på historiskt höga nivåer och under 2022 omsatte besöksnäringen i Jämtlands län 6,5 miljarder kronor. I fjällkommuner som Åre och Härjedalen utgör turism en betydande del av arbetsmarknaden.

Det ökande intresset för naturturism hänger ihop med hur dess fokus rört sig från traditionellt friluftsliv till mer kommersiella lösningar. Företag erbjuder helikopterturer till fjälltopparna, boenden med hotellstandard och trerättersmiddagar i väglöst land.

Även STF har varit del av den utvecklingen, men har nu gjort en helomvändning, vilket är bakgrunden till att rivningen på Blåhammaren sker just i vår.

Precis som STF:s övriga anläggningar i området ligger fjällstationen nämligen på statligt renbetesfjäll, där samebyarna i området har nyttjanderätt till marken. För att STF ska kunna driva sina anläggningar måste detta ske ”utan avsevärd olägenhet för renskötseln”, som det står i lagen.

Läs mer

Men nog har det varit en avsevärd olägenhet, alltid. Samebyarna som är verksamma i Jämtlandsfjällen har i åratal varnat för den påfrestning på miljön som det ökade besökstrycket har inneburit. De trampande fötterna sliter helt enkelt för mycket på naturen, som nu riskerar att inte kunna återhämta sig alls på sina håll. Mängden människor i omlopp innebär också stora störningar för rennäringen, framför allt genom att djuren stressas.

För att kunna skriva ett nytt avtal med staten har STF, i samråd med samebyarna i området, valt att kraftigt minska antalet gästbäddar, stänga restaurangerna och hålla öppet en kortare säsong. Syftet är just att tillmötesgå rennäringens behov och förespråka ett mer hållbart friluftsliv.

Det här är ingen liten sak. I de delar av landet som livnär sig på naturturism har den här debatten puttrat länge, för att med STF:s besked snarare börja stormkoka.

Många har välkomnat självkritiken från STF:s sida, men lika många har varit upprörda. Besöksnäringen är viktig i Jämtlands län och när det rådande sättet att bedriva naturturism på utmanas innebär det ett hot mot starka ekonomiska intressen. En stor portion av kritiken är så klart också präglad av rasism mot samer.

Här finns också en diskussion om hur vi ser på allemansrätten och människans förhållande till naturen som stundtals är närmast filosofisk: Vem finns fjällen till för? Finns det gränser för när våra upplevelser av naturen riskerar att vara det som skadar den? Hur ska trösklarna till friluftslivet sänkas, utan att besökstrycket blir en belastning på miljö och klimat?

Den här debatten om en framtida hållbar fjällturism – striden om fjällen, om man så vill – har bara börjat. Men en sak är klar: Vi kan inte fortsätta som vi gör nu.

Rörelsen 12 april, 2024

Satsa på klimatet i stället för kanoner

Natoflaggan vajar den 11 mars på Södra skånska regementet P7 i Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 chockade omvärlden. I det läget var det förståeligt att riksdagens samtliga partier i panik enades om att drastiskt höja försvarsanslagen och uppfylla Natos mål att medlemsländernas försvarsutgifter bör uppgå till minst två procent av BNP. Men det finns all anledning att besinna sig. Norges överbefälhavare Eirik Kristoffersen gör analysen att ”det är viktigt att komma ihåg att Ryssland har låst sin kapacitet i Ukraina och att det kommer att ta lång tid att bygga upp den igen. Många ryska soldater har dödats och mycket rysk utrustning har förstörts” (TT, 30/12 2023).

Nato har redan i dag ett stort militärt övertag. Frågan är hur jättesatsningar på militär upprustning skulle göra oss säkrare. Särskilt oroande är att detta riskerar att ytterligare utarma såväl livsnödvändiga klimatåtgärder som grundläggande välfärd. Folk dör i vårdköer och tågen kommer inte i tid. Både sjukvården och järnvägen är på väg mot kollaps. Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning och förebyggande av ytterligare klimatskador, en ökad självförsörjning av livsmedel, sjukvård och att stoppa och förebygga gängvåldet. Det är absurt att höra Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uppmana Sverige att rusta upp järnvägen och sjukvården, samtidigt som den enorma militära upprustningen som Nato kräver i praktiken omöjliggör detta.

Läs mer

Det borde vara självklart att dimensionera försvarsbudgeten utifrån en analys av vad som är god säkerhetspolitik, inte en godtyckligt satt siffra. Sverige behöver en kvalificerad och självständig omvärldsanalys som bör utgå från grundläggande fakta såsom att Sverige till skillnad från Ukraina inte ligger inom den omedelbara ryska så kallade intressesfären. En sådan analys måste också bygga på insikten att militarism och kapprustning aldrig kan ge oss verklig säkerhet. Det duger inte att ensidigt förlita sig på Natonära tankesmedjor som Atlantic Council.

Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning.

Vänsterpartiet har tidigare accepterat Natos tvåprocentsmål och partiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson har till och med öppnat för att det kan komma att bli ännu mer framöver (Svenska Dagbladet, 6/1). Partiledningen försäkrar att partiet inte vill finansiera upprustningen genom att ta från infrastruktur och välfärd. Det vore då konsekvent att inte acceptera brant ökande ofinansierade försvarsutgifter.

Det är glädjande att partistyrelsen i sitt svar på ett par motioner till kongressen i maj slår fast att ”Vi ska inte förhålla oss till Natos rekommendationer om försvarsutgifter, utan till de faktiska behoven”. Partistyrelsen konstaterar vidare att ”hur Sveriges försvar ska se ut måste grunda sig i en självständig säkerhetspolitisk analys”. Vi hoppas att kongressen beslutar i enlighet med detta så att Vänsterpartiet ändrar linje i försvarsberedningen och riksdagen.

Inrikes/Nyheter 12 april, 2024

Antikapitalism återinförs i V:s programförslag: ”Uppsminkat”

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen. Foto: Anders Wiklund / TT.

En handfull meningar har på medlemmarnas begäran justerats i Vänsterpartiets programförslag. Men medlemmar menar att förslaget fortfarande ger ledningen för fria tyglar.

Vänsterpartiets nya partiprogram har kritiserats för att tona ner språket kring socialism och kapitalism. Efter motioner från medlemmarna har programkommissionen nu framfört ett omarbetat förslag där begreppen återinförs, enligt Ekot.

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen, säger till Flamman att kommissionen har fokuserat på att beskriva partiets ideologi ”på ett sätt som kan få med sig många och betonar förändring, snarare än att beskriva system”.   

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 11 april, 2024

Rasism mot svenskar måste bekämpas

Skevt. Svenska Dagbladet vill stoppa rasism mot svenskar, i varje fall om de är vita. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Svenska Dagbladets ledarsida har rätt – svenskhatet måste få ett slut. Jag pratar förstås om föraktet mot svarta, muslimer, judar, sexuella och andra minoriteter, som trots sina insatser för landet får utstå våld och förakt.

”Att inte utsättas för rasism är en mänsklig rättighet.”

Så förklarade den liberala jämställdhetsministern Paulina Brandberg varför regeringen tar fram en ny handlingsplan mot hatbrott. ”Sverige”, sade hon, ”ska vara ett land fritt från rasism och hatbrott.”

Det finns helt klart mycket kvar att göra. I mitten av mars berättade FN:s särskilda rapportör Fabian Salvioli att han var ”bekymrad” över diskrimineringen av samer, och i september kommer hans iakttagelser att rapporteras till rådet för mänskliga rättigheter. I december kom dessutom Brå:s senaste hatbrottsstatistik, som visade att hälften av alla anmälningar har ett rasistiskt eller främlingsfientligt motiv. Även sexuella och religiösa minoriteter drabbas hårt.

Om de ville stärka forskningen om hatbrott så vore jag den första att hurra

Nu vill Svenska Dagbladet lyfta in ännu en grupp i statistiken.

”Rasism mot svenskar måste bekämpas”, skriver Paulina Neuding i en ledare den 5 april. Vid första anblick vill man hålla med, för som vi ser i statistiken finns det många svenska minoritetsgrupper som behöver starkare rättsliga insatser.

Men Neuding menar inte vilka svenskar som helst, utan vita svenskar. Beväpnad med ett tiotal tveksamma anekdoter, samt en c-uppsats från 2005, försöker hon leda i bevis att hatet mot svenskar är ett växande och allvarligt samhällsproblem. 

Det är uppenbart en fråga som tidningen brinner för. På bara några dagar presterade tidningen ytterligare en ledare, ett veckobrev samt en podd på temat, och Neuding har även hunnit besöka Ivar Arpis podd ”Rak höger” samt P1 Morgon för att diskutera frågan med en viss vänsterredaktör.

Har Svenska Dagbladet plötsligt börjat ta frågan om hatbrott på allvar? Det vore underbart.

Visst har tidningen varit bra på att lyfta antisemitismen i Malmö, som jag själv också tycker är ett allvarligt problem. Men när jag söker i tidningens arkiv de senaste åren hittar jag bara ett omnämnande av hatbrott mot afrosvenskar, trots att de utgör 17 procent av de totala anmälningarna. Författare är just Ivar Arpi, som ifrågasätter FN:s kritik mot Sveriges undermåliga insatser för att skydda gruppen, vilket han ser som ett försök att väcka ”vit skuld”. Även när det gäller muslimer lyckas jag bara hitta ledartexter som tonar ned hatbrotten, återigen av Ivar Arpi.

Läs mer

Men när det gäller ”det dödliga hatet mot svenskar” låter de plötsligt som två rasismforskare på Södertörns högskola. De pratar om ”ingrupper” mot ”utgrupper”, ”legitima offer”, och om ”normer som brakar samman”. 

Om de ville stärka forskningen om hatbrott, och åtgärderna i förhållande till de grupper som är värst drabbade, så vore jag den första att hurra. Men det handlar förstås inte om det.

I stället är det ännu ett exempel på hur Svenska Dagbladets ledarsida för in sverigedemokratiska talepunkter i debatten, i det här fallet tankar om omvänd rasism, vilket de beskriver som ett importerat problem. Syftet är förstås att tona ned den nazistiska miljö som partiet springer ur.

Men om engagemanget mot hatbrott ska vara trovärdigt gäller det att erkänna det hat som drabbar alla utsatta svenskar. Oavsett var de kommer ifrån, vem de älskar eller vad de tror på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Veckobrev 11 april, 2024

Vill utbildningsministern inte att vi bildar oss?

Mats Persson raljerar över ”ölkunskap” – vill inte att befolkningen ska lära sig om Heliga Birgittas (till höger) ölbryggning på Vadstena kloster. (”Gud moder talade: [...] denna jäsning beror på ölets inneboende kraft”.) Foto: Mark Earthy/TT.

Dags för en favoritsyssla – skälla på liberaler!

Till min hjälp har jag en dräpande TT-notis efter riksdagsvalet 2014, där Folkpartiet benämns som ”det nya krispartiet”: ”Det näst sämsta valresultatet någonsin, inga mandat norr om Uppsala och ett stort väljartapp i medelstora städer.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 11 april, 2024

”Vi” som i is, häll och hundtassar

Imri Sandströms diktdebut skildrar författarens hemtrakter i Västerbotten. Foto: Christoffer Grimshorn.

Med trasiga ord skriver Imri Sandström fram ett Västerbotten i ökensnö. Men stundtals låter hon naturens rytmer överröstas av teoretiska resonemang. Lejla Cato har läst diktsamlingen Hela tiden.

Poesi är mycket, men sedan man började dikta har den framför allt varit förknippad med mönster och rytm, något som även finns i naturen. Det är en analogi som flera ekopoeter har arbetat med. Genom att använda olika system, exempelvis Fibonaccis talserie i den numera ekopoetiska klassikern Alfabet, har den danska poeten Inger Christensen blivit en portalfigur för hur man kan närma sig ett ekologiskt, eller om man så vill, mindre antropocentriskt skrivande.

Den frågan upptar även Imri Sandströms diktdebut Hela tiden. Men, för att citera Erik Erlansons avhandling om Christensen från 2017, är frågan egentligen inte om poesin lyckas överskrida det mänskliga, ”utan vad som händer när man låtsas göra det”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 11 april, 2024

Vänsterpartiet behöver fler manliga förebilder

Vänsterpartiets ledning behöver fler y-kromosomer, menar insändarskribenterna. Foto: Jessica Gow/TT.

Vi lever i ett samhälle där män har mer makt och inflytande än kvinnor. Många män har välbetalda arbeten, inflytande på jobbet och ett bra familjeliv, samtidigt som mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem.

Så är det även i Sverige. I EU:s jämställdhetsindex får vi visserligen det högsta värdet med 82 procent, men det är en bra bit kvar till 100 procent och full jämställdhet.

Samtidigt har män i olika avseenden stora problem. De är överrepresenterade i brottslighet (94 procent), självmord (70 procent) och dödsolyckor i arbetet (85 procent). En avsevärd grupp står utanför samhället. 17 procent av männen saknar en nära vän. Pojkar presterar sämre i skolan än flickor och andelen män på universitet och högskolor är klart lägre än kvinnornas. Män har ett mindre socialt nätverk än kvinnor, och bland unga män byter vissa samhällsgemenskapen mot ett liv i utanförskap, våld och kriminalitet.

Unga män har lägre valdeltagande än unga kvinnor och deras tilltro till politiken är lägre än unga kvinnors. Ungdomsbarometern redovisade nyligen att tron på politikernas möjligheter att lösa samhällsproblemen minskar. Bland unga män tycker hela 20 procent att demokrati inte är det bästa sättet att styra samhället.

Alla människor vill bli sedda, respekterade, och i politiska sammanhang också representerade. Tyvärr känner sig alltför få unga män sedda och respekterade av Vänsterpartiet. De söker sig oftare högerut, till partier som missgynnar dem ekonomiskt.

Vänsterpartiets låga stöd hos unga män är bekymmersamt inför framtiden.

Det behövs goda manliga förebilder, i hemmen, i skolan, i föreningslivet, på arbetsplatserna och i de politiska partierna. Det är viktigt med synliga manliga förtroendevalda som kan representera olika yrken med hög andel män, som byggnadsarbetare, hantverkare och chaufförer.

Enligt Vänsterpartiets stadgar ska minst 50 procent av partiets valda vara kvinnor. Andelen män blir då högst 50 procent. Ett aktuellt exempel är kandidater till EU-parlamentet där 67 procent är kvinnor och 33 procent män. Andelen kvinnor bland de tio första är 80 procent. Även i partistyrelsen och riksdagen är andelen kvinnor dubbelt så hög som andelen män. Vi anser att det inte är rimligt att denna snedfördelning blivit praxis i de ledande organen.

Vår erfarenhet från partiföreningar och distrikt är att dessa klarat att leva upp till kravet på minst 50 procent kvinnor och samtidigt ha en god andel män. Vi anser också att kvinnors andel fortsatt ska vara minst 50 procent, men att stadgarna också ska markera vikten av en god andel män.

Läs mer

Det behövs goda manliga förebilder i arbetet med mäns våld mot kvinnor, för pojkar med dålig motivation i skolan, för mäns ansvarstagande för det obetalda omsorgsarbetet i hemmen, med mera. Vänsterpartiets låga stöd hos unga män är bekymmersamt inför framtiden, och syns även i medlemsstatistiken hos Ung Vänster samt bland nya medlemmar i Vänsterpartiet Uppsala.

Vi anser därför att partiets stadgar bör kompletteras så att minst 40 procent av våra valda representanter ska vara män samtidigt som andelen kvinnor fortfarande ska utgöra minst 50 procent.