Den ugandiske satirtecknaren Jimmy Spire Ssentongo var nyligen i Sverige för att ta en paus från alla hotelser han utsätts för. Under våren uppmanade han sina följare att skicka in bilder på potthål till en ”utställning”, och fick in 13 000 bidrag. Vi samtalade om yttrandefriheten under ett arrangemang av Svenska Pen på Kulturhuset, och jag slogs av hur modigt han häcklar korruptionen i vad som i praktiken är en diktatur. President Yoweri Museveni har haft makten sedan 1986 och även om påstått fria val hålls så förbereds överlämningen till hans mer hårdföra son Muhoozi Kainerugaba.

Men bara en gång har han vågat häckla islam – och efter varningar om att det är olämpligt lät han bli. Halvdiktatorn däremot är mindre lättstött.

En vecka senare meddelar ett annat kulturhus, denna gång i Borås, att en del av konstnären Sadaf Ahmadis utställning ”Concrete” kommer att ställas in med hänvisning till säkerhetsläget. I en första del protesterar hon mot det iranska slöjtvånget, och den andra består av kvinnoansikten i betong som hänger från taket för att hedra de kvinnor som regimen har dödat för att de har visat sitt hår.

Ida Burén, kulturchef i kommunen, förklarar för Dagens Nyheter (6/9) att det var ett ”jättesvårt beslut att fatta, ett riktigt dilemma” men att det finns ”en sprängkraft i det här verket. Det finns en risk för att det kan vara en trigger för provocerande eller polariserande krafter.”

Om museerna inte vågar stå pall mot extremister – religiösa såväl som nationalistiska – så undrar jag vad det är vi försvarar

Jag anstränger mig för att förstå vad hon menar. Det låter snarare som utmärkta skäl till att publicera ett verk. Fram träder en skrämmande kultursyn där museer är platser för konst som saknar sprängkraft, och som varken triggar eller provocerar. Tänk om Gitte Ørskou på Moderna Museet varit lika öppen med sin motivation när hon för några år sedan avstod från att köpa in Lars Vilks rondellhund.

Jag kan förstå om kulturinstitutionerna känner sig klämda från alla håll. Minskade anslag och ett absurt system där Statens fastighetsverk drivs som om det vore Blackstone Group och tar ockerhyror från statliga museer samtidigt som taken riskerar att rasa in. Den här utvecklingen måste vändas – men om museerna inte vågar stå pall mot extremister – religiösa såväl som nationalistiska – så undrar jag vad det är vi försvarar. Är det bara arkivverksamhet, eller ska utställningar också våga bryta in i sin samtid?

”När man utsätts för censur i Iran säger de samma sak som de säger till mig nu, att det är för känsligt för troende muslimer och för sårande för dem att se det här”, säger Sadaf Ahmadi. Och det är bara att hålla med. Men precis som i Iran handlar detta inte om troende muslimers känslor. Man ger dem skulden för beslutet, men man lyssnar inte på dem. I stället har man lyssnat på de religiösa extremisterna, som är bättre organiserade och som därtill förfogar över ett antal statsapparater.

Kulturvärldens småmullor säger samma sak som originalen – men medlidsamt och med huvudet på sned. Resultatet är detsamma.

Så grattis till alla religiösa extremister världen över. Ni är numera med och bestämmer innehållet på Borås kulturhus.