USA:s biståndsinsats till Haiti börjar verka skrämmande lik det kriminellt långsamma och oorganiserade stödet till New Orleans efter orkanen Katrina 2005. För fyra år sedan var president Bush tyst och frånvarande när vallarna i Louisiana brutits sönder. I kontrast till det har president Obama timmar efter katastrofen lovat haitierna att allt skall göras för de överlevande.
Retoriken från Washington har blivit väldigt annorlunda mellan dessa två katastrofer, men resultatet kan bli detsamma. I båda fallen kom väldigt lite hjälp fram när den som bäst behövdes – eller som i fallet med huvudstaden Port-au-Prince, medan människor under de kollapsade byggnaderna fortfarande levde. Och när utländska räddningsteam med tung lyftutrustning väl kommer är det försent. Det är inte speciellt konstigt att rasande haitier bygger vägspärrar av stenar och döda kroppar.
I New Orleans och Port-au-Prince råder samma tillstånd av plundring, så den första hjälpen som kommer fram utifrån är i form av väpnade trupper. Från USA är för närvarande 3.500 armé-, 2.200 marinsoldater och 300 läkare på väg till Haiti.
Självklart kommer denna plundring fortsätta. Med tanke på att affärer har stängts eller krossats i jordbävningen är detta det enda sättet folk kan få tag i mat och vatten. Haiti är ett av världens fattigaste länder. Jag var i Port-au-Prince 1994, senast amerikanska trupper landade där, samtidigt som lokalbefolkning systematiskt slet isär polisstationer för att ta trä, rör, till och med spikar ut ur väggarna. På den polisstation där jag befann mig hördes plötsligt skrik av förfäran från de som plundrade ovanvåningen, när de upptäckte att de inte kunde klättra ner till marken igen, eftersom hela trätrappan hade huggits i bitar och stulits.
Jag har alltid gillat haitier för deras mod, uthållighet, värdighet och originalitet. De lyckas ofta undvika förtvivlan trots de mest fruktansvärda katastrofer eller avsaknad av chans att deras liv skall bli bättre. Deras kultur, framförallt deras bildkonst och musik, tillhör bland det mest intressanta och spännande i världen.
Det är sorgligt att höra journalister som har rusat till Haiti efter jordbävningen, och som nu ger missledande, till och med rasistiska förklaringar till varför haitier är så fattiga, varför de bor i kåkstäder med minimal hälsoservice, knapp elektricitet, orent vatten och vägar som översvämmats.
Detta hände inte av en slump. Under 1900-talet var det som om de gamla kolonialmakterna aldrig förlät haitierna för att de lyckades med sin slavrevolt mot de franska plantageägarna. Amerikanska marinsoldater ockuperade landet från 1915 till 1934. Mellan 1957 och 1986 stödde USA Papa Doc och Baby Doc av rädsla för att de skulle kunna ersättas av en regim med sympati för det revolutionära Kuba strax intill.
President Jean-Bertrand Aristide, en karismatisk populistisk präst, störtades i en militärkupp 1991, och återinsattes med amerikansk hjälp 1994. Men amerikanerna var alltid oroliga vid minsta tecken på radikalism från denna de fattigas talesman, och höll honom hårt. Om Aristide var tolererad av president Clinton, behandlade Bushadministrationen honom som en paria. De underminerade hans regering systematiskt under de tre år som ledde fram till ett framgångsrikt uppror, utfört av lokala gangsters på order av den tjuvaktiga haitiska eliten 2004, och stött av högerflanken i det republikanska partiet i USA.
Så mycket av kritiken mot president Bush har fokuserats på hans krig i Afghanistan och Irak, att hans lika klandervärda handlingar i Haiti aldrig tilldragit sig fördömanden. Men om landet idag är i spillror – delvis styrt av FN i den mån man kan säga att det styrs av någon överhuvudtaget – så har det en hel del att göra med vad USA har gjort genom åren.
Haitier betalar priset för en svag och korrumperad statsstruktur, därför att det inte finns något som kan koordinera ens den mest rudimentära katastrofhjälp. Statens svaghet har förvärrats av att så stora delar av hjälpen slussats genom utländska hjälporganisationer.
Ett argument för denna politik har varit att en mindre del av pengarna då stjäls men det betyder inte att mycket når de haitiska fattiga. Ett haitiskt skämt lyder: när en haitisk minister tar 15 procent av biståndet kallas det ”korruption” – när en NGO eller ett utländskt biståndsdepartement tar 50 procent kallas det ”overheadkostnader”.
Många av de mindre regeringsstyrda biståndsorganen och frivilligorganisationerna styrs av skickliga, energiska och osjälviska människor, medan andra, oftast de större, knappast är mycket mer än organiserad brottslighet, högst lönsam för de som styr dem. I Kabul och Bagdad är det helt otroligt att se hur lite de kostsamma strävanden amerikanska biståndsorgan har gett. ”Slöseriet med bistånd är skyhögt”, menade en före detta chef för Världsbanken i Afghanistan. ”Det är en verklig plundring som pågår, mestadels utförd av privata företag. Det är en skandal”. Utländska konsulter i Kabul tjänar ofta mellan 250.000 och 500.000 dollar årligen i ett land där 43 procent av befolkningen försöker leva på en dollar om dagen.
Inget av detta bådar väl för de haitier som hoppas på hjälp den närmaste tiden eller ett bättre liv längre fram. Det enda sättet det kan ske på är om Haiti får en fungerande och legitim stat med kapacitet att tillfredställa befolkningens behov. Den amerikanska militären, FN-byråkratin och utländska frivilligorganisationer kommer aldrig göra detta i Haiti eller någon annanstans.
Det finns inget nytt i detta. Amerikaner frågar ofta varför deras ockupation av Tyskland och Japan 1945 lyckades så väl, när deras ockupation av Irak och Afghanistan blivit så katastrofala. Svaret är att det inte var USA, utan de effektiva tyska och japanska statsmaskinerierna som återställde länderna. Där staten var svag, som i Italien, blev USA beroende av korrupta och inkompetenta lokala eliter, med katastrofala resultat. På samma sätt som de är idag i Irak, Afghanistan och Haiti.
