DVD

Moloch Tropical
Regissör: Raoul Peck.
Medverkande: Zinedine Soualem, Sonia Rolland, Mireille Metellus m.fl. Import DVD. Distr: Velvet Films.

Raoul Pecks Moloch Tropical är en lika hypnotiskt vacker som – under ytan – ursinnig uppgörelse med Haitis politiska situation. Efterhand utvecklar sig filmen till en elegi över postkoloniala staters hopp, vånda och misslyckanden, speglade genom människor ur olika samhällsskikt. Den blir inte mindre intressant av att Raoul Peck var kulturminister på Haiti under ett par år på 1990-talet.

På Berlin filmfestival, där jag såg filmen, visades Moloch Tropical bara veckor efter jordbävningskatastrofen. Haiti var förstasidesstoff. Jag trodde att filmen skulle bli uppmärksammad, och att regissören – som har flera hyllade verk bakom sig och har suttit i Berlin filmfestivals jury – skulle intervjuas i mängder av media på plats. Moloch Tropical hade visserligen redan haft sin världspremiär, men i alla fall.
Döm därför om min förvåning när jag bara hittade en enda visning, sent en kväll i en liten studio. Publiken var liten, och inte blev det något som helst medialt braskande heller.
Ännu mer förvånande är att filmen inte fått mycket till biografdistribution, men nu har den äntligen släppts internationellt på dvd och kan beställas hos bland annat Velvet Film.
Moloch Tropical tar avstamp i en replik på Aleksandr Sokurovs Moloch (1999) – ordet har betydelser som kung, gud, fallen ängel – som utspelar sig på en alptopp med Adolf Hitler och Eva Braun som huvudpersoner. Hos den tropiska molochen befinner vi oss istället i ett palats på en haitisk bergstopp, uppe bland molnen med saftig grönska som sträcker sig hela långa vägen ner till fattigdom och missnöje.

Presidenten med det talande namnet Jean De Dieu (Jean av Gud) kan inte riktigt ta in att det är upploppsstämning i landet. Han är ju folkvald och då sitter man minsann perioden ut (sedär en demokratidiskussion värd att kontemplera en smula), och dessutom förbereder han just nu Haitis 200-årsjubileum.
Presidentstaben hastar fram i palatsets korridorer medan tjänstefolket länkar husets nedre regioner med de övre. Längst ner i källaren hålls en journalist i kedjor, en obehaglig association till det slaveri som haitierna en gång befriade sig ifrån. I en bisarr scen sminkar presidentens hantlangare upp den nästan ihjältorterade journalisten för en vänskaplig trerättersmiddag med monsieur le président. En charad om det fria ordet.
Tecknen hopar sig på att situationen är ohållbar. Tidigt i filmen trampar Jean De Dieu illa på en glasbit, och haltar sig sedan genom filmen som den vingbrutna despot han är. Zinedine Soualem bär i rollen presidentämbetet som en stel haute couture-kostym han förälskat sig i. Hans övergrepp verkar mekaniska. Till och med de sextrakasserier han utsätter en en tjänsteflicka för liknar något slags tics. Det är en fascinerande skådespelarprestation, ett kondensat av brutalitet, maktlystnad och närapå slapstickartad humor. Men det är också en studie i hur goda föresatser hos en bra människa kan förvridas, och nog går tankarna till Jean-Bertrand Aristide, Haitis förste folkvalde president.

Moloch Tropical sjuder av sorg och vrede över ledare som börjar huka inför internationell politisk jetset och inte är nöjda med de människor som valt dem till makten. Hur lyxigt regeringsfolket än tar emot amerikaner och fransyskor, så förblir de lite lustigt exotiska i gästernas ögon. Och hur mycket blåsorkestern än övar på europeiska festmarscher, så är det något som skorrar.
Raoul Peck, född på Haiti, uppväxt delvis i Zaire och filmutbildad i Berlin, är en insiktsfull, aktivistisk skildrare av kolonialismen, dess ideologier och konsekvenser. Jag har enbart sett några av hans spelfilmer, men han har gjort dokumentärer också. Det självklara inifrånperspektivet är befriande.

Sometimes in April, om folkmordet i Rwanda med bland andra Idris Elba och Debra Winger, är vida mer brännande och mångfacetterad än Terry Georges rosade Hotel Rwanda med Don Cheadle i huvudrollen.
Mest känd är Peck kanske för Lumumba (2000), om Kongos frihetskämpe och förste demokratiskt valde premiärminister efter avkolonisationen. Det är en fin film som fick mycket uppmärksamhet och vann en del priser, men i ljuset av Moloch Tropical liknar den ändå en förövning. Filmerna har en del gemensamma drag, som intresset för svårigheten att behålla sina visioner vid makten, en liten dotter som osäkerhetsmoment inför framtiden, bröder i kampen som sviker med mera. Men där Lumumba lider av en överanvänd voice-over och har ett högstämt tonfall, ter sig Moloch Tropical avklarnat poetisk och inte så övertydlig.