Min barndoms polis brukade patrullera Ånäsvägen upp, förbi Pellerins Margarinfabrik mot Redbergsplatsen där polisstationen låg. På hans ena sida dinglade batongen – han var inte mer beväpnad än så. Lugnt och med pondus förklarade han för mig varför jag inte skulle kalla honom för potatisgris. Han var där för att ta bovar och se till att inget ont händer små barn. Som polis var han en del av ett större sammanhang. Ett större socialt sammanhang tillsammans med familj, skola och vänner.

På den tiden fungerade polisen ungefär som den gjorde innan den nya polisorganisationen sjösattes. Vi hade ett par lokalpoliser där jag bor. De gick i centrum, bekantade sig med buset och när det behövdes tog de i med hårdhandskarna. De patrullerade med cykel runt i kommunen och var allmänt kända och allmänt omtyckta. Nu sedan omorganisationen har de försvunnit och vi ser bara polisen i bilar med blåljus och när något katastrofalt inträffat.

Häromkvällen satt sex unga män i 20-årsåldern vid bordet som står på gräsmattan precis utanför min port. De drack öl, skickade en cigarett mellan sig – en sådan där som man håller konstigt och drar in några djupa andetag från, skickar vidare och håller andan. En satt med något som såg ut som en fyrkantig plåtskiva och hackade upp ett vitt pulver på bordet. De andra hade små rör och drog in det vita pulvret i sina näsborrar. De drog en lina och snortade fick jag lära mig att det heter på fackspråk.

En av killarna i gänget, Jonte, har bott i området sedan han var liten kille. Ibland fick han saft och bulle på min balkong. Då berättade han hur han hade det hemma. Jonte har haft drogproblem, han både sålde och missbrukade. Han är borta från bostadsområdet av och till. Vi brukar vinka till varandra och kolla läget när vi möts. Vid något tillfälle frågade jag honom om han kommer ihåg att han brukade sitta på min balkong. ”Det gör jag”, sa han och log.

Gärna fler poliser, men först färre nya bovar!

Jag ringde polisen och anmälde det pågående brottet. Polisen sa att de skulle försöka komma. Min granne, som har en modern mobiltelefon, tog bilder på gänget vid vårt bord. Efter en och en halv timme ringde jag polisen igen. De beklagade, de hade inte haft möjlighet men de hoppades att de skulle hinna ut. Jag har respekt för polisen och jag måste vara säker på min sak när jag anmäler en annan människa för ett brott. Det känns då förstås extra jobbigt att det inte händer något, att polisen inte kommer.

När jag pratade med en representant för polisen berättade han att det helt enkelt inte finns tillräckligt med resurser för att polisen ska kunna göra sitt jobb. Han berättade också att det kommer att dröja till mitten av 2017 innan den nya organisationen är på plats. Men det hjälper inte att polisen har en bra organisation på pappret. Det måste också finnas poliser av kött och blod som ser till att det som står på pappret blir verklighet. I det laglösa tomrum som nu uppstått ser vi i allt fler kommuner hur nationalister och medborgargarden bildar väktargrupper, sätter på sig gula västar och går ut och patrullerar områden där polis och väktare tidigare rört sig och vid tillfällen då det var naturligt att polisen var där.

Varje männi ska begriper ju att om ordningsmakten inte fungerar så tar någon annan makten och de mindre allvarliga brotten normaliseras. Är det dessutom så att de andra delarna i det större sociala sammanhanget inte heller fungerar fullt ut så blir det riktigt illa. Ge polisen de resurser den behöver!
Men se till att de andra delarna i vårt välfärdssamhälle – socialtjänsten, förskolan, skolan, fritids – får resurser och kan göra sin del av det större sociala sammanhanget!
Gärna fler poliser, men först färre nya bovar!