Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!
Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.
Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.
Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.
Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos
Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?
Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.
Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.
Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor
Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.
Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.
Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!
