Utrikes 14 januari, 2008

”HATUADI WADUHEÑU”, för Vårt Folks Hälsa

Kuba och Venezuela anklagas för att bryta både mot mänskliga rättigheter som att ”exportera revolutioner till Latinamerika”. Flammans Latinamerikakorrespondent Dick Emanuelsson visar en annan sida av denna ”export”.

Karibien. Det kunde vara Afrika, åtminstone lerhusen, fattigdomen och hudfärgen på människorna är bevis på det. Men det är Centralamerika och den honduranska atlantkusten. Där lever nära en halv miljon personer av den svarta befolkningen Garifuna men är övergiven av staten. Att tillhöra en etnisk minoritet i Latinamerika är att tillhöra en 3:e eller 4:e klassens samhällskategori.
Här saknas den grundläggande rätten till livet, ty rätten till sjukvård saknas. Den reaktionära överklassens Läkarsällskap i huvudstäderna bestämmer om och var läkartjänsterna ska koncentreras. Och det är nästan aldrig i de fattiga regionerna där Garifunabefolkningen återfinns utan i de större städerna, där operationer för fattiga är en illusion för beloppet på prislappen. Därför dör den fattige när en komplicerad sjukdom angriper en allt svagare kropp.

NYLIBERALISMEN, som bland våra politiker påstås vara vattendelaren för demokrati, betyder att tjäna pengar på den mänskliga rättigheten av att ha tillgång till en läkare och ett sjukhus. Som om det inte vore nog med att de fattiga i tredje världen inte har tillgång till en läkare, de som finns rekryteras alltmer till den kapitalistiska I-världens sjukhus där de får löner som ofta är tio gånger högre än i hemländerna. Denna omvända biståndspolitik och professionella kapitalflykt innebär, enligt en Harvardsrapport från 2005, att var tredje läkare i Storbritannien och var fjärde i USA och Canada är från den tredje världen. Här är det pengarna som bestämmer vem som ska ha hälsovård, inte behovet.
Det var mot denna politik som Kuba sedan slutet av 1999 inledde en verklig humanitär revolution i form av en massiv utbildning av läkare av fattiga latinamerikaner. Det som var en ointaglig dröm innan blev nu en konkret möjlighet.

– FÖRST 116 ÅR EFTER att den Medicinska Fakulteten på det Autonoma Universitetet i Honduras hade grundats fick Garifunafolket sin första läkare, Alfonso Lacayo Sanchez. Ha det i tankarna när jag säger att mellan juni 2005 och juni 2007 utexaminerades 32 garifunas till läkare på den Latinamerikanska Medicinska Högskolan ELAM i Havanna. Det är mer än vad den honduranska staten har presterat under 150 år! Och under de kommande åren kommer dussintals fler tillbaka till Honduras från Kuba som utbildade läkare. Det är vad vi kallar för en verklig bestående fattigdomsbekämpning!
De kraftfulla orden kommer från Luther Castillo Harry, 32, en garifunaläkare som är motorn i Garifunaorganisationen LUAGU HATUADI WADUHEÑU, För vårt folks hälsa. Han är från Tocamacho, en by på spetsen av Cabo Camarón, Räkudden, på den karibiska kusten. Hans mor berättar med tårar i ögonen att hon aldrig hade haft en tanke på att hennes son, den lille runde svarte krabaten, en dag skulle ta emot läkartiteln ur Fidels hand och lysa som solen själv vid Karibiska havet. Också Luther blir tårögd när han hör sin mor och över hur dramatiskt livet kan förändras till det bättre. Som igår minns han när han som 5-åring insjuknade och hans mamma bar honom i 16 timmar på stigar och sandstränder tills hon nådde den enda läkaren i den lilla kommunen Iriona, dit vi nu är på väg.

BAKGRUNDEN TILL REPORTAGET är att den kubanska revolutionen envisas med att skicka läkare världens fattiga länder. Den ska dessutom, under den kommande tioårsperioden, ge 105 000 fattiga latinamerikaner med bra läshuvud möjlighet att under sex år studera till läkare i Havanna. Och det trots att Kuba, enligt alla nationalekonomiska lagar, varken har pengar eller borde satsa på att ge ANDRA folk gratis utbildning. Ty Kuba har samtidigt brist på det mesta i konsumtionsvaror och enligt FN:s Generalförsamling är utsatt av USA för en kriminell blockad sedan snart 50 år.
– Nä, ekvationen går inte ihop om det inte vore för att nationalekonomer oftast tillhör borgarklassen, säger Luther skrattande. Han menar att Fidel, det kubanska folket och Garifunabefolkningen är de verkliga motorerna som förvandlat drömmen till verklighet; hälsovård för hans bröder och systrar på atlantkusten.
Tillsammans med 1600 latinamerikaner tog Luther emot sin läkartitel i Havanna när den första kontingenten läkare utexaminerades på ELAM 2005. I november 1999, under det Iberoamerikanska toppmötet i Havanna, invigde Fidel ELAM. På plats fanns redan 3500 studenter från ett 20-tal latinamerikanska länder, bland dem Luther. Kuba befann sig fortfarande i djup ekonomisk kris och banden till Venezuela hade precis knutits efter Chavez’ seger i presidentvalet året innan.
Utan el och vatten
Större delen av byarna och småstäderna utefter den karibiska kusten i Honduras saknar elektricitet, rinnande vatten och avlopp. Infrastrukturen är också ett stort problem och bara fordon med fyrhjulsdrift kan ta sig fram på grusvägar med djupa kraters i vägbanan. När vi passerar byarna Punta Piedra, Limón, eller Santa Rosa de Aguán hälsas Luther av byborna som en hjälte som just har återvänt från ett segerrikt korståg. Luthers hjältegloria består i det ambitiösa projekt han och hans 32 kamrater är på väg att fullborda bland den halvmiljon av svarta bröder och systrar som fram tills Luther återvände har saknat den mänskliga rätten till hälsovård och ett eget sjukhus. Men till skillnad mot andra biståndsprojekt har människorna aktivt deltagit i projektet från första tegelstenen till det färdiga sjukhuset.
Och när vi kommer fram till den lilla byn Ciriboya där det lilla nybyggda sjukhuset i två våningar står, utbrister jag frustrerat;
– Men här finns ju varken läkare eller patienter!
– Läkarna är ute i byarna där patienterna finns och trots att sjukhuset ska stå klart först den 8 december (reportaget gjordes i början av november) så har vi och de kubanska läkarna genomfört 64.000 behandlingar de senaste 18 månaderna. Sjukhuset är i stort sett klart och det fattas bara att städa upp efter allt byggnadsarbete och göra några elinstallationer, säger Luther lugnt men stolt och vi går in i huset.

På första våningen finns det en förlossningssal med flera sängar, en mottagning för akuta fall och ett kontor för administrationen. I etapp två ska en tandläkarmottagning inredas. På övervåningen finns en stor sal för patienter som behöver stanna kvar för fortsatt behandling. Ute på gården ska ytterligare ett hus byggas med ett större laboratorium än det som finns i det stora huset men även ett bibliotek ska inredas, något som aldrig har existerat på denna del av atlantkusten.

Kubansk hälsovårdsbrigad
Honduras´ president Manuel Zelaya har veckorna innan besökt Havanna och, till den amerikanska ambassadens och regeringens förtret, slutit nya avtal med den kubanska regeringen. I Honduras finns fortfarande, nästan tio år efter den förödande Orkanen Mitch, cirka 300 kubanska läkare. De arbetar i de mest avlägsna och ogästvänliga trakter dit ingen traditionell honduransk eller latinamerikansk läkare beger sig, än mindre för 200 dollar i månadslön, som ska räcka till allt det nödvändiga i livet; mat, kläder, transport, med mera. Dessa 200 dollar är vad den honduranska staten betalar för dessa bokstavliga experter, inte bara i läkarkonst utan även i humanitet.
– Jag fick inflammation i ett öra för ett tag sedan och sökte upp kubanerna som omedelbart tog hand om mig, säger Justo Nieves, 76, och tittar kärt upp mot Loyna Caridad som har ett leende som får männen i Iriona att numera känna sig ovanligt ”sjuka”.
– Förr fanns bara en läkare och oftast måste vi resa till Ceiba, en 25 mils resa med buss, om sjukdomen var allvarlig. Men nu, med Guds välsignelse, behandlas vi av verkliga doktorer och utan att det kostar en enda lempira (den honduranska valutan), säger Nieves och tittar än en gång upp mot sin ”Hemdoktor”.
Hon och hennes kamrat, Kenya Fernandez och tandläkaren Jorge Luis Chivas anlände för tre månader sedan och avlöste sina landsmän som hade arbetat ett år på kusten och nu avverkar sitt andra år, fast i en annan del av landet.
– Vi är inte här i två år i Honduras för att förändra landet utan dela med oss av vår erfarenhet och för att bidra till att förbättra hälsovårdssituationen, säger Kenya. Men även vi drar lärdom av enorma erfarenheter som det innebär att arbeta bland garifunafolket.
De tre har valts ut av den kubanska varianten av arbetsförmedling där till exempel läkare, som Kuba har att överskott på minst 30.000, kan sätta upp sig för utlandsarbete. Under tiden de arbetar i utlandet garanteras familjen den ordinarie lönen.
Jorge Luis, en smal tystlåten kuban i 40-årsåldern, har tidigare arbetat två år i Guinea i Afrika samt på Östtimor i Asien. Han säger att det är sällsynt med en tandläkare i de här trakterna. Folk har mycket karies i tänderna.
– Det är en avgrundslik skillnad mot Kuba. Här finns inte ens elektricitet, det går helt enkelt inte att montera upp en mottagning. Man (läs staten) låter en hel etnisk befolkning förlora sina tänder!
Han anser att läkarna i Honduras måste förändra sin mentalitet inför sitt yrke; ”Färre dollar och mer humanism”. Den som inte betalar har inte tillträde till sjukvården. Ännu svårare för garifunafolket.

ARNULFO MEJIAS ZELAYA är borgmästare i Iriona. Han tar emot i sitt enkla trähus och förfogar över en skrattretade årsbudget på 700.000 lempiras, cirka 37.000 dollar i en kommun med 35.000 invånare. Han är lyrisk när han beskriver den kubanska insatsen och stolt när han talar om ”sina egna” garifunaläkare. För borgmästaren är Fidel en smärre gud som har gett hans folk vad den honduranska staten har förvägrat dem; utbildning och självkänsla som garifunas.
– Den kubanska hälsovårdsbrigaden är den bästa allierade i vår historia vad hälsovård anbelangar. Brigaden har alltid varit den första att anlända när vi drabbats av orkaner eller stormar. De reser ut i byar dit en honduransk läkare aldrig skulle sätta sin fot och det utan att ta en peso i betalt. De har bara ett mål; rädda liv! säger han och blir för en sekund tyst. Men tillägger:
– Kapitalismen i Honduras har förstört oss på ett hänsynslöst sätt. Och det är just därför som Honduras’ folk stöder de kubanska läkarna och våra bröder som utbildats till läkare i Havanna. När kubanerna anlände rasade barna- och mördardödligheten dramatiskt.
Borgmästare Mejias berättar att det inte saknas installationer. Den rika I-världens ”snyfthumanism”, i synnerhet när det handlar om ”exotiska” etniska minoriteter som indianer och svarta garifunas, är stor, menar Mejias.
– Honduras regering ger inte något! Ett exempel på det är en komplett förlossnings-, barn- och mödravårdsmottagning i en av byarna som donerats med hela sin utrustning av ”Läkare i Världen” (en argentinsk stiftelse). Mottagningen står oanvänd sedan vi invigde den 2006 eftersom regeringen inte utser personal; sju undersköterskor, en sjuksyster och en läkare. Därför kommer vi att vända oss till de kubanska läkarna som har lovat att ta över mottagningen, säger borgmästaren som menar att situationen kommer bli mycket bättre när det lilla sjukhuset i byn Ciriboya tas i kraft.
Och Luther bekräftar:
– Det är det honduranska Läkarsällskapet som bestämmer vart och vem som ska inneha en läkartjänst i regioner som Iriona. I Honduras finns det 6.000 läkare som förfogar över 30.000 tjänster. Hur går det ihop? Jo, det finns läkare som har 4-6 tjänster och jag begriper inte hur de är fysiskt funtade som kan klara det!
Och, fortsätter Luther, de skapar sina så kallade NGO:s som finansieras av EU, USA och I-världen med vackra proklamationer om att ”arbeta för gatubarn, misshandlade kvinnor och andra svaga grupper i det honduranska samhället”, en klassisk korruption som de flesta av biståndsregeringarna väl känner till men inte gör något åt eftersom det är en slags ”dålig 3:e-världen-samvete-budget”.
– Via sina privata kliniker tjänar de stora pengar på detta bistånd. Men det allvarligaste är att de 30.000 läkartjänsterna koncentreras i de större städerna vilket gör att befolkningen i regionerna blir utan läkare.

Lepra och parasiter
De vanliga sjukdomarna bland den svarta garifunabefolkningen är högt blodtryck, diarréer, hjärtproblem, diabetes, luftvägsinfektioner, malaria och leshmaniasis (en slags lepra som orsakas av en mygga). Chaga är en typ av kackerlacka eller parasit som drabbar dem som går barfota, vilket nästan alla garifunas gör. Den kan orsaka hjärtproblem men även drabba andra vitala organ som det centrala nervsystemet och kan, i sin kroniska etapp, bli dödlig.
För Luther och hans läkarkamrater handlar det om att fullfölja intentionerna från ELAM, skapa en gratis hälsovård som är integral, det vill säga både preventiv som kurativ och som förändrar själva orsaken till en rad klassiska hälsoproblem.
– Vi måste utgå från garifunabefolkningens egen verklighet. Ingen kan tala om hunger om personen ifråga inte själv har upplevt hunger för då blir det bara skrivbordsprodukter och det är vi utledsna på. Och det var när jag studerade läkarmedicinen i Havanna som jag begrep att de barn som jag såg dö i våra regioner hade gått att rädda.
Solkök är hälsovård?
Vi befinner oss i en av byarna och Luther och Cheny, en garifunastudent som är hemma på praktikarbete, har monterat upp det enkla solköket, ”Solarcookit” som uppfunnits i Kalifornien. Det är hård kartong klätt i aluminiumpapper och ställt i vissa vinklar för att kunna absorbera maximala solstrålar. I mitten ställer Luther en svart kastrull och fyller på vatten, salt och ris. Det kan lika gärna vara en stekpanna med fisk. Runt omkring har främst kvinnor bänkat sig för att lära sig den nya kokkonsten som också ska ge dem en sundare hälsa.
– Detta solkök, som det tar två timmar att koka ris på kan produceras i vår region. Vi kan dessutom sätta ihop det med klister som vi tar från maniokan som garifunafolket odlar. Vad betyder allt detta? Jo, när kvinnan går ut på åkern kan hon lämna riset i solköket som puttrar i två timmar. När hon kommer tillbaka är riset och fisken klar att ätas. Med detta minskar vi skogsavverkningen och vi förbättrar även miljöproblemet. Vi minskar höft- och ryggvärk hos kvinnorna som är ett stort problem. Men vi renar också vattnet och eliminerar tarmparasiterna vilket i slutändan betyder en reducering av dåligt blodvärde, anemi. Luftvägsinfektionerna minskas eftersom ni kvinnor slipper göra upp eld inne i huset där ni lagar maten som orsakar stor rökutveckling som också drabbar barnen, mässar Luther och kvinnorna ser storögt på hur riset puttrar friskt i det ekologiska köket under den karibiska solen. Det är denna förändring av livet som Luther har lärt sig på Kuba men som ingen annan än han och hans folk kan förändra.
Schwarzeneggers andreman på plats
Det är 8 december och de honduranska ”kubaläkarna” i Ciriboya inviger det första Garifunasjukhuset i Latinamerika. Det är en dryg månad efter att jag gjorde reportaget och Kubas ambassadör Juan Carlos Hernández, Kaliforniens vice guvernör John Garamendi (demokrat) och en ledare för det offentliganställdas fack i samma stat är på plats och ”klipper snöret” som betyder att Luther och hans kamrater har förverkligat en dröm som de och Fidel haft; ett eget sjukhus.
Garamendi, som var fredskårist på 1960-talet i Etiopien, vet att hans närvaro på denna plats är politiskt uppmärksammad. Dagen innan erbjöds han att flyga med helikopter till Iriona för att undvika de förhatliga lervägarna från Honduras’ andra stad San Pedro Sula där han hade landat. Men på en galamiddag som borgmästaren Padilla Suncery och Honduras’ politiska och ekonomiska elit hade arrangerat tackade Garamendi nej och sa att han i stället föredrog att se verkligheten som den är. Den röda ansiktsfärgen på denna oligarki blev nästan blodröd när Luther inför den inbjudne gästen förklarade att ”det finns två slags Honduras, ett som oligarkin representerar med ett ofantligt överflöd av rikedomar och det andra landet i extrem fattigdom och våld som folket lever i”.
När jag intervjuar Garamendi strax innan invigningen av sjukhuset och undrar om inte Arnold Schwarzenegger, hans chef, är irriterad över att han deltar i ett projekt som har den kubanska revolutionen som föregångsmodell, svarar han leende att Schwarzenegger också är intresserad av hälsovårdsfrågor.
– Jag är mycket glad och nöjd över att se kubanska läkare, inte bara här utan i hela Latinamerika. I eftermiddag utnyttjade jag möjligheten för att sammanträda med dem och vi diskuterade hur vi kan arbeta tillsammans inom hälsovården.

Kuba och USA hand i hand?
Kaliforniska fackföreningar bland elektriker, snickare och offentlighetsanställda har bidragit ekonomiskt till att sjukhuset i Ciriboya kunnat byggas. Men, till skillnad mot den donerade BB-mottagningen, har Garifunabefolkningen deltagit i diskussionerna, utformandet och byggnadsarbetet, från den första byggstenen till den sista elkontakten. Det är synligt att de är lyckliga och stolta denna lördag.
Är detta en framtidsmodell? Att Kuba med stöd av Venezuela exporterar sin Humana Revolution i form av läkare och utbildning och USA stöder detta ekonomiskt? Vad kan ett presidentbyte i Vita huset för normalisering av relationerna mellan USA-Kuba? frågar jag Garamendi.
– USA:s relationer med Kuba måste förändras. Visst, det är ett kommunistiskt land men det är också Kina. Men vad är tvistefrågan? Jo, en politik som utgår från Florida (läs Miamimaffian). Jag delar uppfattningen att förbindelserna måste normaliseras. Jag tror att frågor som konfiskationer (efter revolutionen 1959 av USA-egendomar, reds.anm.) bör behandlas. Men detta kräver diskussioner och normalisering. Att bara säga nej är en olämplig politik, understryker viceguvernören som en timma senare klipper snöret tillsammans med den kubanske ambassadören.
Och staten då?
Plåstrar ni inte bara på ett hus som behöver rivas ner och byggas upp från grunden? pressar jag Luther. Är inte hälsovård statens ansvar?
– Jo, vi plåstrar på statens dilemma men vi tror att det finns en gräns för detta. Folk kommer, med den ökande medvetenheten som vuxit fram att kräva att läkarna ska finnas på plats här i Ciriboya men också att det finns mediciner. Här handlar det inte bara om att sätta upp en byggnad utan att skapa en hållbar hälsovård för alla. Vi har visat att det går, nu inleds kampen för att förmå staten att fylla sitt ansvar och den kampen är mer komplicerad, säger Luther.
Och sammanfattar Garifunafolkets dröm med Fidels ord:
– El Comandante hävdar alltid att vara läkare är som att vara en missionär, en hälsovårdens apostel. Det är att hänge hela sitt liv för att ge hälsa åt dem som fråntagits allt. Vi tror att de kubanska läkarnas exempel i vårt land har varit av största betydelse, ty de har öppnat en väg för oss. Vi har ett löfte att uppfylla, eller, som Fidel underströk inför oss i juni 2005; vi måste ”vara ännu bättre än de kubanska läkarna”. Nu har vi tagit de första stegen.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter/Utrikes 12 juni, 2024

Ökänd polsk antisemit tar plats i EU-parlamentet

Braun-fans i september 2023. Foto: Czarek Sokolowski/AP.

En judisk ljusstake fick högerextremisten Grzegorz Braun att balla ur. Nu ska han representera Polen i EU.

Under tisdagen stod det klart att den högerextrema politikern Grzegorz Braun tar en av de polska platserna i Europaparlamentet. 

I vintras väckte den ultrakonservativa Braun internationell uppmärksamhet efter att han med hjälp av en brandsläckare blåst ut en menora, en judisk ljusstake, som ställts upp i det polska parlamentet för att uppmärksamma den judiska ljushögtiden chanukka. I samband med den antisemitiska aktionen beskrev han parlamentets övriga ledamöter som deltagare i en ”satanisk, talmudisk kult” och menade att de borde skämmas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar 12 juni, 2024

En israelisk missil landar i närheten av Khan Younis, långt innanför gränsen för den ”humanitära zonen” så som den definierades den 6 maj. Foto: Forensic Architecture.

Lägret Tal al-Sultan ingick i det som IDF beskriver som en ”säker zon”. Ändå föll bomberna.

Den 26 maj bombade Israels armé ett tältläger i Tal al-Sultan dit människor tagit sig för att de trodde att det var en säker zon.

Människor i hela världen gav uttryck för en ny dimension av sorg. Vi gick till jobbet eller gjorde det vi var tvungna men något svart satt som en rovfågel runt våra axlar och våra huvuden. Man börjar sortera i sitt inre om det är värst att se lemälästningarna eller sorgen, en mammas tysta mun eller små barnfingrar som lite försiktigt vilar mot en vit säck med ett namn på. Eller när säckarna körs iväg på en kärra.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 12 juni, 2024

Grälsjuka kan stoppa Europas extremhöger

Viktor Orbán drömmer om att göra Ungern stort igen. Foto: Darko Vojinovic/AP.

EU:s högersväng är ett faktum. Men den blev inte lika stor som befarat. Och samarbetet kan skjutas i sank – av partiernas bångstyriga företrädare.

Det var en leende Viktor Orbán som mötte reportrarna utanför skrytbygget Puskás Arena i november 2022. Efter 93 rafflande minuter hade rödtotten Zsolt Kalmár gjort 2–1 mot Grekland på övertid. Segern var ett faktum.

Men det var inte den ungerska startelvans bollsinne som blev dagens stora nyhet. I stället var det ett tygstycke över Orbáns axlar som fick omvärldens blickar att riktas mot Budapest. På halsduken syntes Ungerns flagga i form av en blobb med – för det otränade ögat – svåridentifierade konturer.

För vissa var figuren mer lättigenkännlig som Storungern, det kungadöme som upptog stora delar av Balkan under 1800-talet. I nationalistkretsar lever idén kvar som en dröm om att Ungern ska återta land från i princip alla grannländer. Allra mest från Rumänien, där 1,2 miljoner etniska ungrare fortfarande bor.

Att nationalismen är på frammarsch i Europa visade sig inte minst i söndagens val till EU-parlamentet. Högerextrema partier ser ut att knipa en fjärdedel av platserna, och det viskas om att mittenhögern kommer söka samarbete med dem snarare än med socialdemokraterna. Därtill har de nyfascistiska tjejbossarna Giorgia Meloni och Marine Le Pen börjat smida planer på att förena dagens splittrade nationalistpartier i en stor grupp.

Men samarbetet krackelerar innan det ens tagit form. Rumänska AUR har meddelat att de kommer att vägra delta i en grupp där det ungerska maktpartiet Fidesz ingår, just på grund av deras stormaktsambitioner. Samtidigt är AUR själva inga kattungar, utan drömmer om att ”återta” delar av västra Ukraina, som anses rättmätigt rumänska.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Ungrarna och rumänerna är inte heller ensamma om sådana drömmar. Bland de andra koncept som flyter runt i den nationalistiska idésoppan finns Storbulgarien, Storserbien, Storgrekland och – håll i dig nu – Stormoldavien. I Spanien drömmer Vox om att återta Gibraltar.

Nationalister är sällan särskilt bra på att samarbeta, och det finns en logisk förklaring till det. Grundprincipen i ideologin är ju att sätta den egna nationen först. Det är en olöslig ekvation, där rika länder vill slippa fördela pengar till fattigare stater, medan de fattigare länderna vill maximera bidragen. Lägg till lite gammal hederlig revanschism, och kaoset är totalt. Att göra ett land ”stort igen” är sällan populärt bland grannarna.

Läs mer

Grälsjukan bland de högerextrema har redan fått vissa att döma ut idén om en stor nationalistisk grupp i parlamentet. ”Drömmen om en EU-kritisk supergrupp som kan konkurrera med mittenhöger- och mittenvänsterblocken förblir just en dröm”, skriver Ben Hall på Financial Times.

Hur bra det funkar att överbrygga skillnaderna såg vi under eftersnacket efter Ungerns match mot Grekland. Ukraina kallade upp Ungerns ambassadör för en avhyvling. Även Rumäniens regering blev rasande, och krävde en ursäkt. Orbán själv ryckte bara på axlarna.

”Fotboll är inte politik”, sade han.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter/Utrikes 11 juni, 2024

Finska socialister gör rekordval: ”Vänsterskräll”

Vas toppkandidat Li Andersson. Foto: Emmi Korhonen/Lehtikuva via AP.

Partiledaren Li Andersson tror att framgångarna för Nordens röda partier kan stöpa om europeisk vänsterpolitik. Men hon är inte öppen för samarbete med vem som helst.

– Jag måste ärligt talat säga att vi blev överraskade, säger Li Andersson, toppkandidat till Europaparlamentet för finska Vänsterförbundet (Vas) och avgående partiledare.

När rösterna räknades under söndagskvällen stod det klart att hennes parti överträffat förväntningarna med råge. Med 17,3 procent mer än fördubblade Vas siffrorna jämfört med förra årets riksdagsval. De blev inte bara landets näst största parti, utan också större än Socialdemokraterna för första gången någonsin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter 11 juni, 2024

Stora framgångar för den nordiska vänstern

Jubel när danska SF meddelades valresultatet. Foto: Bo Amstrup/Ritzau Scanpix.

EU svänger åt höger, visar resultaten från valet till Europaparlamentet. Men i de nordiska länderna syns i stället en vänstervåg.

När den första vallokalsundersökningen presenterades under söndagen fick Vänsterpartiet 11 procent av rösterna, och hamnade strax efter Sverigedemokraterna. Resultatet var partiets bästa på 20 år. Ändå höll sig publiken lugn.

– Det var först runt 23, när vi fick det riktiga resultatet, som jublet bröt ut. Folk insåg att det var en braksuccé och släppte loss, säger Aron Etzler (bilden), partisekreterare och valgeneral, till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 11 juni, 2024

Belgiens vänster trotsar högerströmmen

Raoul Hedebouw är Arbetarpartiets ansikte utåt och hans effektiva, populistiska retorik, levererad på både franska och flamländska, har gjort honom populär över hela Belgien. Foto: PTB.

Över hela Europa mörknar den politiska kartan, men i Belgien fortsätter det marxistiska Arbetarpartiet att skörda framgångar. Efter att ha blockerat framväxten av högerpopulism i Vallonien är partiet nu tredje störst i Bryssel och växer även i det högerdominerade Flandern.

Det var inte bara i Frankrike som söndagens val ledde till en dramatisk skräll. I Belgien var det en ”supervalsöndag”, där val höll till landets alla kammare, från lokala och regionala till nationella och EU-parlamentet. Efter att det liberala regeringspartiet OpenVDL kollapsat i Flandern meddelade premiärminister Alexander De Croo att hans regering avgår. Orsaken till kollapsen i Flandern var framgångarna för det högernationalistiska N-VA som tillsammans med högerextrema Vlaams Belang helt dominerar det politiska landskapet i landsdelen. Men det berodde delvis även på att vänsterpartiet PvdA/PTB, eller Arbetarpartiet som det står för, oväntat nog gick framåt.

Partiet fick drygt åtta procent av rösterna i regionen, och blev därmed större än De gröna och nästan lika stora som det liberala regeringspartiet. Enligt Arbetarpartiets politiska ordförande David Pestieau visar det att partiet kan nå framgång i alla möjliga miljöer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Ledare 10 juni, 2024

Klimatet gjorde vänsterns succé

Vänsterpartiet gick starkast framåt i EU-valet, mycket tack vare Jonas Sjöstedt och klimatfrågan. Foto: Mickan Mörk/TT.

Medan Europa kantrar högerut går tre nordiska vänsterpartier framåt. Nyckeln till framgångarna är en offensiv klimatpolitik kombinerad med europeiska ambitioner.

Den mest komiska scenen från EU-valet är när Jimmie Åkesson och Linus Bylund står med ett varsitt glas vin på valvakan, och får höra att Miljöpartiet blir tredje störst. De nickar, stelnar i varsitt kargt leende och Bylund tycks säga ”fan”.

Trenden i Europa är att extremhögern går starkt framåt. Nationell samling krossar den franska presidenten Emmanuel Macrons parti Renässans, och Alternativ för Tyskland går om landets socialdemokrater och blir andra största parti. Tillsammans med Melonis Italien är detta EU:s mest centrala länder, vilket kan få konsekvenser för unionens sammanhållning, eller rentav överlevnad.

Men Norden går åt motsatt håll. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökar med 4,2 respektive 2,3 procent, och de tre rödgröna partierna landar preliminärt på 49,6 procent. I Danmark blir Socialistisk Folkeparti största parti med 17,4 procent av rösterna, medan det andra socialistiska partiet Enhetslistan landar på 7 procent. Och i Finland får Vänsterförbundet 17,3 procent och kammar därmed hem två nya mandat.

Djärva klimatvisioner för hela Europa kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas

Det som utmärker V och MP i Sverige är det starka fokuset på klimatfrågan, som enligt SVT:s valundersökning var väljarnas viktigaste fråga med 58 procent. Men partierna utmärker sig också som tidigare EU-skeptiker, som under valrörelsen vågade presentera ambitioner på Europanivå. Det skiljer dem från alla stora partier, som snarare fokuserade på att på olika sätt försvara Sveriges intressen.

Denna kombination – djärva klimatvisioner för hela Europa – kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas. Visst sticker Sverige ut, än så länge, men det är inte omöjligt att klimatmedvetenheten i övriga Europa kommer ikapp. Inte minst som klimatet kommer att vrida åt skruven allt hårdare tills vi fattar. Och då är det bara vänstern som kommer att sitta på bra svar.

Men det finns ännu ett skäl att driva på för en federal klimatpolitik på EU-nivå. Som jag skrev i min förra ledare visade pandemin att det visst går att bryta mot EU:s budgetrestriktioner. Och om en visserligen allvarlig men långt ifrån civilisationshotande influensa kan motivera undantag så lär klimathotet göra det ännu mer. Klimatfrågan kan alltså bli en kil för vänstersidan att utmana EU:s nyliberala restriktioner för offentliga investeringar och hur hög statsskulden får vara. Därmed kan man också vinna tillbaka väljare från extremhögern, som får sitt bränsle av de etablerade partiernas ständiga åtstramningar.

Detta verkar tyvärr inte socialdemokraterna förstå. De tror att extremhögern kan stoppas bara genom att man berättar att den finns. Som Jimmie Åkesson skriver på X: ”Hur vore det att presentera egen politik i stället för att ideligen yra om demokratihot och kräva att Ulf Kristersson ska ’agera’? Det börjar faktiskt bli löjligt.”

Det gör det verkligen. Inte minst som de ekonomiska orättvisorna är den viktigaste frågan ute i Europa. Det som behövs är alltså en offensiv federal klimatpolitik som sätter EU:s nyliberala regelverk på undantag, vilket sedan behöver utvidgas till att möjliggöra en social politik som gynnar kontinentens arbetare. Det är avsaknaden av en sådan klasspolitik som gör det så tufft för gröna partier på kontinenten. Men då gäller det att sluta klamra sig fast vid nationalstaten och börja samarbeta på Europanivå.

Läs mer

Problemet för vänstern är att den är nästan lika splittrad över Ukraina som extremhögern. Många partier ute på kontinenten visar ”förståelse” för Putins invasion och beskyller Nato i olika hög grad, samt motsätter sig vapenstöd till Ukraina. Detta står troligen i vägen för att förenas med det stora Europeiska vänsterpartiet som inkluderar flera kommunistpartier, varför man i stället har skrivit ett eget tiopunktsprogram med sju andra vänsterpartier.

Förutom det bisarra i att från vänster försvara den auktoritära ryska hyperkapitalismen, där politiska motståndare fängslas eller mördas, eller att förneka Ukrainas rätt till självbestämmande, verkar frågan ha skadat partierna i valet. Både Okuvade Frankrike och Sahra Wagenknechts vänsterkonservativa parti har gjort dåligt ifrån sig. Och om man inte kan förenas på denna viktiga punkt kommer högern att ha fortsatt monopol på att forma EU:s konventioner.

Ett första steg är att prata med varandra. Varför inte under en paneuropeisk vänsterkonferens i Stockholm snart?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes 09 juni, 2024

Vem styr när AI styr?

Arbetsförmedlingen är en av de myndigheter som kommit längst i automatiseringen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Artificiell intelligens ska bli frälsningen för den svenska välfärden. I stället riskerar tekniken att försämra den, och flytta besluten längre från medborgarna.

På Försäkringskassan utvärderas just nu myndighetens arbete med artificiell intelligens (AI). Sedan 2019 har man tagit hjälp av AI för att fatta beslut. Projektledare Hedda Stillberg menar att det är ett ”teamwork” mellan AI och handläggaren.

Den nya tekniken ska hjälpa handläggarna att tolka läkarintyg när unga med psykiatriska diagnoser som adhd och autism ska få aktivitetsersättning. Systemet ska hjälpa människan att förstå vad läkarintygen egentligen säger.

– Ett exempel som kan vara svårt är när medicinska besvär uttrycks i vardaglig text, säger Hedda Stillberg, och exemplifierar med att det kan vara svårt att veta exakt vad ordet ”trött” innebär i termer av ork och kapacitet.

Om utvärderingen visar på positiva resultat så kan verktyget i framtiden också komma att användas inom sjukersättningen.

I svensk politik framställs den digitala omställningen i offentlig sektor som helt central för att lösa såväl klimatkrisen som bristerna i välfärden.

Dessutom är den lönsam. Digg, myndigheten för digital förvaltning, beräknar att nyttan av artificiell intelligens (AI) i offentlig förvaltning kan uppgå till hela 140 miljarder kronor om året. Enligt forskningsinstitutet RISE är den offentliga sektorn redo att ”transformeras” av AI. Införandet av tekniken ska minska stressen hos personalen och frigöra tid för såväl kvalificerat arbete som mer effektiv hjälp åt medborgarna.

Trubbig teknik. AI-utvecklingen går i en rasande takt, men diskussionerna om risker saknas när det gäller grupper med en svagare ställning i samhället. Foto: Michael Dwyer/AP.

Förhoppningen är att digital automatisering, i form av maskininlärning och algoritmiskt beslutsfattande, ska kunna bidra på nästan alla fronter. Den ska effektivisera beslutsprocesser, slimma personalstyrkan och stärka värden som tillgänglighet, likabehandling och rättssäkerhet.

Enligt politiken går dock införandet av AI alldeles för långsamt i dagsläget. Åtminstone om Sverige ska uppnå det nationella mål som klubbades igenom för 13 år sedan: att vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.

På förvaltningsnivå, där tekniken ska implementeras, pågår just nu en mängd parallella initiativ där AI testas och införs i syfte att förbättra och förenkla arbetet och processerna inom de offentliga institutionerna. Tekniken införs inom allt ifrån ekonomihantering och HR-arbete till resursfördelning och diagnostisering inom sjukvården. Men också ärendehantering, kontroll av felaktiga utbetalningar och skattefel inom myndigheter, eller underhåll och optimering av inköp på infrastrukturområdet. På alla nivåer uppmuntras och uppmanas offentliga verksamheter att införa AI-teknik.

Samtidigt är det på den här nivån som flera av de potentiella riskerna med tekniken finns. Dessa har undersökts konkret i ett flertal rapporter av bland annat Statskontoret, Myndigheten för digital förvaltning och Jämställdhetsmyndigheten.

I och med den omfattande upphandlingen av privata AI-system som väntar inom kommunerna så kommer grundläggande frågor om skyddande av offentliga principer som insyn, ansvarsutkrävande och demokrati att ställas på sin spets.

Ett exempel finns i en av de myndigheter som har kommit längst: Arbetsförmedlingen. Där använder man sig av profilering, det vill säga en automatisk behandling av personuppgifter med syfte att bedöma personliga egenskaper, genom ett automatiserat beslutssystem. I studier därifrån framkommer att tekniken potentiellt för med sig allvarliga problem för den enskilda medborgaren.

För det första förändrar tekniken villkoren för mötet mellan medborgare och välfärdsinstitutioner. Automatiseringen är i regel inriktad på att ersätta offentliga tjänstepersoner, som fattar beslut om bidrag eller annat välfärdsstöd, till exempel försörjningsstöd eller hjälp med att få ett arbete.

Det skiljer sig från den traditionella ordningen, där tjänstepersoner fattar beslut med utgångspunkt i en professionell autonomi, med politiska mål och regleringar som ram. Autonomin ger tjänstepersonerna utrymme att agera självständigt, både i mötet med en sökande och i komplexa beslutssituationer.
Automatiseringen minskar också den direkta kontakten mellan den sökande och handläggaren. Grunderna för ett beslut bygger inte främst på en bedömning av den sökandes situation genom ett personligt samtal, utan genom bearbetning av data från register och databaser. När kontakten minskar så begränsas den sökandes möjligheter att vara delaktig i myndighetsbeslut som rör henne själv.

Men kontakten mellan medborgare och offentliga tjänstepersoner inte bara minskar, den ändrar också karaktär.

Det beror inte minst på att de automatiserade besluten saknar transparens. Det har visat sig svårt både för handläggare och sökande att få full information om vad som egentligen pågår i beslutsprocessen.

Handläggare har beskrivit att de behöver strategier för att hantera frågor som de inte kan svara på, från sökande som inte förstår ett beslut som den har fått. Framför allt i situationer när handläggaren inte uppfattar det automatiserade beslutet som korrekt. En strategi som nämns är att handläggaren kommunicerar med den sökande så kortfattat som möjligt – för att signalera att det inte finns utrymme för vidare frågor.

Läs mer

Den bristande transparensen leder till ett problem med ansvarsutkrävande. Enligt GDPR måste nämligen en människa vara formellt ansvarig för ett komplext myndighetsbeslut. Men vem är egentligen ansvarig för AI:s beslut?

Automatiseringen väcker frågor om huruvida en handläggare som inte har fattat ett beslut – och eventuellt inte ens förstår det aktuella beslutet – bör hållas ansvarig. Hur stort det här dilemmat är i offentlig sektor beror på hur stort utrymme som handläggare har att göra en ny egen bedömning och avvika från automatiserade beslut. I det avseendet ser det olika ut i olika myndigheter och verksamheter. När utrymmet minskar för handläggare att avvika från beslut så ökar också risken för att individer får felaktiga beslut.

När beslut fattas på automatiserad väg finns det flera felkällor. En sådan är principen ”data in, data ut” (informellt kallat ”skit in, skit ut”). Om den data som systemet är tränad på bär spår av diskriminerande information kommer även AI:n att fatta diskriminerande beslut.

En annan felkälla är det automatiserade systemets bristande hänsyn till komplex individuell information. Införandet av AI ofta motiveras ofta med förväntningar om ökad rättssäkerhet: alla sökanden av en specifik välfärdstjänst möter samma process, och därför riskerar de inte att färgas av en lokal organisationskultur eller att en enskild handläggares personliga preferenser.

Däremot tenderar andra rättssäkerhetsaspekter att minska – inte minst principerna om legalitet och förutsebarhet. Det innebär två saker. För det första ska beslutet ta hänsyn till den enskildes situation. För det andra ska beslutet gå att förutse, givet att rättigheterna och skyldigheterna formulerade i lagen är allmänt kända.

När beslut automatiseras utmanas dessa rättigheter. En förklaring är just att beslutssystemet inte tar hänsyn till individuella faktorer som familjeförhållanden, livssituation, svårdefinierade hälsoaspekter, egna önskemål inför framtiden, med mera. Faktorer som i allra högsta grad påverkar vad som är ett rimligt beslut för en sökande, men som är svåra att översätta till en programmerbar parameter.

I boken Seeing like a state från 1998 argumenterade statsvetaren James C. Scott för att den moderna staten, i syfte att utöva kontroll över samhället, utarbetar tekniker för att förenkla och homogenisera komplex information.

Detta sätt att göra den sociala världen först läsbar, sedan styrbar, leder ofta till oförutsedda konsekvenser och ibland till kostsamma och katastrofala resultat. De senaste årens tekniska utveckling av utredd användning av bland annat profilering inom offentliga institutioner illustrerar väl Scotts argument.

Skyldig. Mark Rutte fick avgå som nederländsk premiärminister efter en skandal där tiotusentals människor att betala tillbaka bidrag på grund av automatiserat beslutsfattande. Foto: Omar Havana/AP.

Nederländerna bär på ett skräckexempel. För att upptäcka föräldrar som fuskade till sig barnbidrag använde sig den nederländska skattemyndigheten av algoritmisk profilering för riskbedömning, bland annat baserad på nationalitet. En rapport visade att myndigheterna sökte människor med ett ”icke-västerländskt utseende”, i synnerhet med turkisk eller marockansk bakgrund. Tiotusentals familjer blev återbetalningsskyldiga enbart baserat på riskbedömningen, det vill säga utifrån datasystemets egna misstankar om fusk.

Konsekvenserna blev att ett mycket stort antal föräldrar, ofta med lägre inkomster, blev oskyldigt anklagade för förmånsbedrägeri. Många jagades av myndigheterna för sina skulder under flera år, och flera av dem gick i personlig konkurs, hamnade i fattigdom och barn omhändertogs. Några av de oskyldigt anklagade begick självmord. Den nederländska regeringen avgick 2021 till följd av skandalen.

Vad all erfarenhet och alla studier visar är att profileringssystem och riskmodeller aldrig kan leverera perfekta förutsägelser, bara sannolikheter. De kan identifiera mönster och tendenser i information, men har rutinmässigt fel om enskilda fall.

Det krockar med den offentliga verksamhetens grundläggande mål om individuell välfärd. Eftersom de automatiserade beslutssystemen tränas på tidigare fattade beslut och historisk data om äldre fall, det vill säga andra individer, så skulle den offentliga förvaltningen behöva ta ställning till vad det innebär att ett beslut är individuellt – och var gränsen går för när ett beslut inte längre kan betraktas som individuellt.

All existerande kunskap om profilering och algoritmisk automatisering pekar dessutom mot att den tenderar att drabba redan resurssvaga och utsatta grupper negativt. Att det inte uppmärksammas mer kan handla om att dessa grupper varken har den röststyrka eller de plattformar som krävs för att göra sig hörd.

En intressant kontrast är hur högskolevärlden har rasat under det senaste året i samtliga kanaler på grund av lanseringen av Chat GPT. Där har protesterna gett resultat, i form av att universitet valt att drastiskt minska antalet hemtentor på grund av risken för fusk genom AI-skrivna texter.

När vi nu står inför en digital omställning i offentlig sektor får vi hoppas att välfärden inte sjabblas bort i ivern att bli ”bäst i världen” på digitalisering.

Som det ser ut nu saknas dessvärre diskussioner om vilka intressen som gynnas respektive missgynnas av omställningen. Ett sätt att ändra på den saken skulle vara att involvera demokratiska institutioner långt mer i de grupper, kommittéer och kommissioner som har i uppgift att formulera underlagen för inriktningar och mål inom AI-området.

Ett annat sätt att skydda medborgarna från orättvisa AI-processer är att stötta lokala förvaltningar för att ge dem möjligheter att producera sina egna system. Majoriteten av landets 290 kommuner står i dag inför en situation där de är beroende av IT-branschen för att införa ny teknik. I och med den omfattande upphandlingen av privata AI-system som väntar inom kommunerna så kommer grundläggande frågor om skyddande av offentliga principer som insyn, ansvarsutkrävande och demokrati att ställas på sin spets.

Om offentliga organisationer saknar tillräckligt med egen data för att låta bygga systemen på kommer de behöva köpa in data eller färdigtränade modeller utifrån. Då riskerar det offentliga inte bara att tappa inflytande över hur systemen designas och används i förvaltningen. I värsta fall tappar man inflytandet över hela grunden för välfärdens beslutsprocesser. Hamnar vi där så är det en klen tröst att vara bäst i världen på digitalisering.

Vanja Carlsson
Universitetslektor i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet.