Karibien. Det kunde vara Afrika, åtminstone lerhusen, fattigdomen och hudfärgen på människorna är bevis på det. Men det är Centralamerika och den honduranska atlantkusten. Där lever nära en halv miljon personer av den svarta befolkningen Garifuna men är övergiven av staten. Att tillhöra en etnisk minoritet i Latinamerika är att tillhöra en 3:e eller 4:e klassens samhällskategori.
Här saknas den grundläggande rätten till livet, ty rätten till sjukvård saknas. Den reaktionära överklassens Läkarsällskap i huvudstäderna bestämmer om och var läkartjänsterna ska koncentreras. Och det är nästan aldrig i de fattiga regionerna där Garifunabefolkningen återfinns utan i de större städerna, där operationer för fattiga är en illusion för beloppet på prislappen. Därför dör den fattige när en komplicerad sjukdom angriper en allt svagare kropp.
NYLIBERALISMEN, som bland våra politiker påstås vara vattendelaren för demokrati, betyder att tjäna pengar på den mänskliga rättigheten av att ha tillgång till en läkare och ett sjukhus. Som om det inte vore nog med att de fattiga i tredje världen inte har tillgång till en läkare, de som finns rekryteras alltmer till den kapitalistiska I-världens sjukhus där de får löner som ofta är tio gånger högre än i hemländerna. Denna omvända biståndspolitik och professionella kapitalflykt innebär, enligt en Harvardsrapport från 2005, att var tredje läkare i Storbritannien och var fjärde i USA och Canada är från den tredje världen. Här är det pengarna som bestämmer vem som ska ha hälsovård, inte behovet.
Det var mot denna politik som Kuba sedan slutet av 1999 inledde en verklig humanitär revolution i form av en massiv utbildning av läkare av fattiga latinamerikaner. Det som var en ointaglig dröm innan blev nu en konkret möjlighet.
– FÖRST 116 ÅR EFTER att den Medicinska Fakulteten på det Autonoma Universitetet i Honduras hade grundats fick Garifunafolket sin första läkare, Alfonso Lacayo Sanchez. Ha det i tankarna när jag säger att mellan juni 2005 och juni 2007 utexaminerades 32 garifunas till läkare på den Latinamerikanska Medicinska Högskolan ELAM i Havanna. Det är mer än vad den honduranska staten har presterat under 150 år! Och under de kommande åren kommer dussintals fler tillbaka till Honduras från Kuba som utbildade läkare. Det är vad vi kallar för en verklig bestående fattigdomsbekämpning!
De kraftfulla orden kommer från Luther Castillo Harry, 32, en garifunaläkare som är motorn i Garifunaorganisationen LUAGU HATUADI WADUHEÑU, För vårt folks hälsa. Han är från Tocamacho, en by på spetsen av Cabo Camarón, Räkudden, på den karibiska kusten. Hans mor berättar med tårar i ögonen att hon aldrig hade haft en tanke på att hennes son, den lille runde svarte krabaten, en dag skulle ta emot läkartiteln ur Fidels hand och lysa som solen själv vid Karibiska havet. Också Luther blir tårögd när han hör sin mor och över hur dramatiskt livet kan förändras till det bättre. Som igår minns han när han som 5-åring insjuknade och hans mamma bar honom i 16 timmar på stigar och sandstränder tills hon nådde den enda läkaren i den lilla kommunen Iriona, dit vi nu är på väg.
BAKGRUNDEN TILL REPORTAGET är att den kubanska revolutionen envisas med att skicka läkare världens fattiga länder. Den ska dessutom, under den kommande tioårsperioden, ge 105 000 fattiga latinamerikaner med bra läshuvud möjlighet att under sex år studera till läkare i Havanna. Och det trots att Kuba, enligt alla nationalekonomiska lagar, varken har pengar eller borde satsa på att ge ANDRA folk gratis utbildning. Ty Kuba har samtidigt brist på det mesta i konsumtionsvaror och enligt FN:s Generalförsamling är utsatt av USA för en kriminell blockad sedan snart 50 år.
– Nä, ekvationen går inte ihop om det inte vore för att nationalekonomer oftast tillhör borgarklassen, säger Luther skrattande. Han menar att Fidel, det kubanska folket och Garifunabefolkningen är de verkliga motorerna som förvandlat drömmen till verklighet; hälsovård för hans bröder och systrar på atlantkusten.
Tillsammans med 1600 latinamerikaner tog Luther emot sin läkartitel i Havanna när den första kontingenten läkare utexaminerades på ELAM 2005. I november 1999, under det Iberoamerikanska toppmötet i Havanna, invigde Fidel ELAM. På plats fanns redan 3500 studenter från ett 20-tal latinamerikanska länder, bland dem Luther. Kuba befann sig fortfarande i djup ekonomisk kris och banden till Venezuela hade precis knutits efter Chavez’ seger i presidentvalet året innan.
Utan el och vatten
Större delen av byarna och småstäderna utefter den karibiska kusten i Honduras saknar elektricitet, rinnande vatten och avlopp. Infrastrukturen är också ett stort problem och bara fordon med fyrhjulsdrift kan ta sig fram på grusvägar med djupa kraters i vägbanan. När vi passerar byarna Punta Piedra, Limón, eller Santa Rosa de Aguán hälsas Luther av byborna som en hjälte som just har återvänt från ett segerrikt korståg. Luthers hjältegloria består i det ambitiösa projekt han och hans 32 kamrater är på väg att fullborda bland den halvmiljon av svarta bröder och systrar som fram tills Luther återvände har saknat den mänskliga rätten till hälsovård och ett eget sjukhus. Men till skillnad mot andra biståndsprojekt har människorna aktivt deltagit i projektet från första tegelstenen till det färdiga sjukhuset.
Och när vi kommer fram till den lilla byn Ciriboya där det lilla nybyggda sjukhuset i två våningar står, utbrister jag frustrerat;
– Men här finns ju varken läkare eller patienter!
– Läkarna är ute i byarna där patienterna finns och trots att sjukhuset ska stå klart först den 8 december (reportaget gjordes i början av november) så har vi och de kubanska läkarna genomfört 64.000 behandlingar de senaste 18 månaderna. Sjukhuset är i stort sett klart och det fattas bara att städa upp efter allt byggnadsarbete och göra några elinstallationer, säger Luther lugnt men stolt och vi går in i huset.
På första våningen finns det en förlossningssal med flera sängar, en mottagning för akuta fall och ett kontor för administrationen. I etapp två ska en tandläkarmottagning inredas. På övervåningen finns en stor sal för patienter som behöver stanna kvar för fortsatt behandling. Ute på gården ska ytterligare ett hus byggas med ett större laboratorium än det som finns i det stora huset men även ett bibliotek ska inredas, något som aldrig har existerat på denna del av atlantkusten.
Kubansk hälsovårdsbrigad
Honduras´ president Manuel Zelaya har veckorna innan besökt Havanna och, till den amerikanska ambassadens och regeringens förtret, slutit nya avtal med den kubanska regeringen. I Honduras finns fortfarande, nästan tio år efter den förödande Orkanen Mitch, cirka 300 kubanska läkare. De arbetar i de mest avlägsna och ogästvänliga trakter dit ingen traditionell honduransk eller latinamerikansk läkare beger sig, än mindre för 200 dollar i månadslön, som ska räcka till allt det nödvändiga i livet; mat, kläder, transport, med mera. Dessa 200 dollar är vad den honduranska staten betalar för dessa bokstavliga experter, inte bara i läkarkonst utan även i humanitet.
– Jag fick inflammation i ett öra för ett tag sedan och sökte upp kubanerna som omedelbart tog hand om mig, säger Justo Nieves, 76, och tittar kärt upp mot Loyna Caridad som har ett leende som får männen i Iriona att numera känna sig ovanligt ”sjuka”.
– Förr fanns bara en läkare och oftast måste vi resa till Ceiba, en 25 mils resa med buss, om sjukdomen var allvarlig. Men nu, med Guds välsignelse, behandlas vi av verkliga doktorer och utan att det kostar en enda lempira (den honduranska valutan), säger Nieves och tittar än en gång upp mot sin ”Hemdoktor”.
Hon och hennes kamrat, Kenya Fernandez och tandläkaren Jorge Luis Chivas anlände för tre månader sedan och avlöste sina landsmän som hade arbetat ett år på kusten och nu avverkar sitt andra år, fast i en annan del av landet.
– Vi är inte här i två år i Honduras för att förändra landet utan dela med oss av vår erfarenhet och för att bidra till att förbättra hälsovårdssituationen, säger Kenya. Men även vi drar lärdom av enorma erfarenheter som det innebär att arbeta bland garifunafolket.
De tre har valts ut av den kubanska varianten av arbetsförmedling där till exempel läkare, som Kuba har att överskott på minst 30.000, kan sätta upp sig för utlandsarbete. Under tiden de arbetar i utlandet garanteras familjen den ordinarie lönen.
Jorge Luis, en smal tystlåten kuban i 40-årsåldern, har tidigare arbetat två år i Guinea i Afrika samt på Östtimor i Asien. Han säger att det är sällsynt med en tandläkare i de här trakterna. Folk har mycket karies i tänderna.
– Det är en avgrundslik skillnad mot Kuba. Här finns inte ens elektricitet, det går helt enkelt inte att montera upp en mottagning. Man (läs staten) låter en hel etnisk befolkning förlora sina tänder!
Han anser att läkarna i Honduras måste förändra sin mentalitet inför sitt yrke; ”Färre dollar och mer humanism”. Den som inte betalar har inte tillträde till sjukvården. Ännu svårare för garifunafolket.
ARNULFO MEJIAS ZELAYA är borgmästare i Iriona. Han tar emot i sitt enkla trähus och förfogar över en skrattretade årsbudget på 700.000 lempiras, cirka 37.000 dollar i en kommun med 35.000 invånare. Han är lyrisk när han beskriver den kubanska insatsen och stolt när han talar om ”sina egna” garifunaläkare. För borgmästaren är Fidel en smärre gud som har gett hans folk vad den honduranska staten har förvägrat dem; utbildning och självkänsla som garifunas.
– Den kubanska hälsovårdsbrigaden är den bästa allierade i vår historia vad hälsovård anbelangar. Brigaden har alltid varit den första att anlända när vi drabbats av orkaner eller stormar. De reser ut i byar dit en honduransk läkare aldrig skulle sätta sin fot och det utan att ta en peso i betalt. De har bara ett mål; rädda liv! säger han och blir för en sekund tyst. Men tillägger:
– Kapitalismen i Honduras har förstört oss på ett hänsynslöst sätt. Och det är just därför som Honduras’ folk stöder de kubanska läkarna och våra bröder som utbildats till läkare i Havanna. När kubanerna anlände rasade barna- och mördardödligheten dramatiskt.
Borgmästare Mejias berättar att det inte saknas installationer. Den rika I-världens ”snyfthumanism”, i synnerhet när det handlar om ”exotiska” etniska minoriteter som indianer och svarta garifunas, är stor, menar Mejias.
– Honduras regering ger inte något! Ett exempel på det är en komplett förlossnings-, barn- och mödravårdsmottagning i en av byarna som donerats med hela sin utrustning av ”Läkare i Världen” (en argentinsk stiftelse). Mottagningen står oanvänd sedan vi invigde den 2006 eftersom regeringen inte utser personal; sju undersköterskor, en sjuksyster och en läkare. Därför kommer vi att vända oss till de kubanska läkarna som har lovat att ta över mottagningen, säger borgmästaren som menar att situationen kommer bli mycket bättre när det lilla sjukhuset i byn Ciriboya tas i kraft.
Och Luther bekräftar:
– Det är det honduranska Läkarsällskapet som bestämmer vart och vem som ska inneha en läkartjänst i regioner som Iriona. I Honduras finns det 6.000 läkare som förfogar över 30.000 tjänster. Hur går det ihop? Jo, det finns läkare som har 4-6 tjänster och jag begriper inte hur de är fysiskt funtade som kan klara det!
Och, fortsätter Luther, de skapar sina så kallade NGO:s som finansieras av EU, USA och I-världen med vackra proklamationer om att ”arbeta för gatubarn, misshandlade kvinnor och andra svaga grupper i det honduranska samhället”, en klassisk korruption som de flesta av biståndsregeringarna väl känner till men inte gör något åt eftersom det är en slags ”dålig 3:e-världen-samvete-budget”.
– Via sina privata kliniker tjänar de stora pengar på detta bistånd. Men det allvarligaste är att de 30.000 läkartjänsterna koncentreras i de större städerna vilket gör att befolkningen i regionerna blir utan läkare.
Lepra och parasiter
De vanliga sjukdomarna bland den svarta garifunabefolkningen är högt blodtryck, diarréer, hjärtproblem, diabetes, luftvägsinfektioner, malaria och leshmaniasis (en slags lepra som orsakas av en mygga). Chaga är en typ av kackerlacka eller parasit som drabbar dem som går barfota, vilket nästan alla garifunas gör. Den kan orsaka hjärtproblem men även drabba andra vitala organ som det centrala nervsystemet och kan, i sin kroniska etapp, bli dödlig.
För Luther och hans läkarkamrater handlar det om att fullfölja intentionerna från ELAM, skapa en gratis hälsovård som är integral, det vill säga både preventiv som kurativ och som förändrar själva orsaken till en rad klassiska hälsoproblem.
– Vi måste utgå från garifunabefolkningens egen verklighet. Ingen kan tala om hunger om personen ifråga inte själv har upplevt hunger för då blir det bara skrivbordsprodukter och det är vi utledsna på. Och det var när jag studerade läkarmedicinen i Havanna som jag begrep att de barn som jag såg dö i våra regioner hade gått att rädda.
Solkök är hälsovård?
Vi befinner oss i en av byarna och Luther och Cheny, en garifunastudent som är hemma på praktikarbete, har monterat upp det enkla solköket, “Solarcookit” som uppfunnits i Kalifornien. Det är hård kartong klätt i aluminiumpapper och ställt i vissa vinklar för att kunna absorbera maximala solstrålar. I mitten ställer Luther en svart kastrull och fyller på vatten, salt och ris. Det kan lika gärna vara en stekpanna med fisk. Runt omkring har främst kvinnor bänkat sig för att lära sig den nya kokkonsten som också ska ge dem en sundare hälsa.
– Detta solkök, som det tar två timmar att koka ris på kan produceras i vår region. Vi kan dessutom sätta ihop det med klister som vi tar från maniokan som garifunafolket odlar. Vad betyder allt detta? Jo, när kvinnan går ut på åkern kan hon lämna riset i solköket som puttrar i två timmar. När hon kommer tillbaka är riset och fisken klar att ätas. Med detta minskar vi skogsavverkningen och vi förbättrar även miljöproblemet. Vi minskar höft- och ryggvärk hos kvinnorna som är ett stort problem. Men vi renar också vattnet och eliminerar tarmparasiterna vilket i slutändan betyder en reducering av dåligt blodvärde, anemi. Luftvägsinfektionerna minskas eftersom ni kvinnor slipper göra upp eld inne i huset där ni lagar maten som orsakar stor rökutveckling som också drabbar barnen, mässar Luther och kvinnorna ser storögt på hur riset puttrar friskt i det ekologiska köket under den karibiska solen. Det är denna förändring av livet som Luther har lärt sig på Kuba men som ingen annan än han och hans folk kan förändra.
Schwarzeneggers andreman på plats
Det är 8 december och de honduranska ”kubaläkarna” i Ciriboya inviger det första Garifunasjukhuset i Latinamerika. Det är en dryg månad efter att jag gjorde reportaget och Kubas ambassadör Juan Carlos Hernández, Kaliforniens vice guvernör John Garamendi (demokrat) och en ledare för det offentliganställdas fack i samma stat är på plats och ”klipper snöret” som betyder att Luther och hans kamrater har förverkligat en dröm som de och Fidel haft; ett eget sjukhus.
Garamendi, som var fredskårist på 1960-talet i Etiopien, vet att hans närvaro på denna plats är politiskt uppmärksammad. Dagen innan erbjöds han att flyga med helikopter till Iriona för att undvika de förhatliga lervägarna från Honduras’ andra stad San Pedro Sula där han hade landat. Men på en galamiddag som borgmästaren Padilla Suncery och Honduras’ politiska och ekonomiska elit hade arrangerat tackade Garamendi nej och sa att han i stället föredrog att se verkligheten som den är. Den röda ansiktsfärgen på denna oligarki blev nästan blodröd när Luther inför den inbjudne gästen förklarade att ”det finns två slags Honduras, ett som oligarkin representerar med ett ofantligt överflöd av rikedomar och det andra landet i extrem fattigdom och våld som folket lever i”.
När jag intervjuar Garamendi strax innan invigningen av sjukhuset och undrar om inte Arnold Schwarzenegger, hans chef, är irriterad över att han deltar i ett projekt som har den kubanska revolutionen som föregångsmodell, svarar han leende att Schwarzenegger också är intresserad av hälsovårdsfrågor.
– Jag är mycket glad och nöjd över att se kubanska läkare, inte bara här utan i hela Latinamerika. I eftermiddag utnyttjade jag möjligheten för att sammanträda med dem och vi diskuterade hur vi kan arbeta tillsammans inom hälsovården.
Kuba och USA hand i hand?
Kaliforniska fackföreningar bland elektriker, snickare och offentlighetsanställda har bidragit ekonomiskt till att sjukhuset i Ciriboya kunnat byggas. Men, till skillnad mot den donerade BB-mottagningen, har Garifunabefolkningen deltagit i diskussionerna, utformandet och byggnadsarbetet, från den första byggstenen till den sista elkontakten. Det är synligt att de är lyckliga och stolta denna lördag.
Är detta en framtidsmodell? Att Kuba med stöd av Venezuela exporterar sin Humana Revolution i form av läkare och utbildning och USA stöder detta ekonomiskt? Vad kan ett presidentbyte i Vita huset för normalisering av relationerna mellan USA-Kuba? frågar jag Garamendi.
– USA:s relationer med Kuba måste förändras. Visst, det är ett kommunistiskt land men det är också Kina. Men vad är tvistefrågan? Jo, en politik som utgår från Florida (läs Miamimaffian). Jag delar uppfattningen att förbindelserna måste normaliseras. Jag tror att frågor som konfiskationer (efter revolutionen 1959 av USA-egendomar, reds.anm.) bör behandlas. Men detta kräver diskussioner och normalisering. Att bara säga nej är en olämplig politik, understryker viceguvernören som en timma senare klipper snöret tillsammans med den kubanske ambassadören.
Och staten då?
Plåstrar ni inte bara på ett hus som behöver rivas ner och byggas upp från grunden? pressar jag Luther. Är inte hälsovård statens ansvar?
– Jo, vi plåstrar på statens dilemma men vi tror att det finns en gräns för detta. Folk kommer, med den ökande medvetenheten som vuxit fram att kräva att läkarna ska finnas på plats här i Ciriboya men också att det finns mediciner. Här handlar det inte bara om att sätta upp en byggnad utan att skapa en hållbar hälsovård för alla. Vi har visat att det går, nu inleds kampen för att förmå staten att fylla sitt ansvar och den kampen är mer komplicerad, säger Luther.
Och sammanfattar Garifunafolkets dröm med Fidels ord:
– El Comandante hävdar alltid att vara läkare är som att vara en missionär, en hälsovårdens apostel. Det är att hänge hela sitt liv för att ge hälsa åt dem som fråntagits allt. Vi tror att de kubanska läkarnas exempel i vårt land har varit av största betydelse, ty de har öppnat en väg för oss. Vi har ett löfte att uppfylla, eller, som Fidel underströk inför oss i juni 2005; vi måste ”vara ännu bättre än de kubanska läkarna”. Nu har vi tagit de första stegen.
