… har, bara två veckor efter borgaralliansens maktövertagande, redan två kvinnliga ministrar stupat innan de ens hunnit påbörja sitt jobb. Men gör det någon skillnad? Knappast. Borgaralliansens ministrar är utbytbara. Varken Stegö Chilò eller hennes kamrat Maria Borelius lär lämna plats åt någon mindre reaktionär efterträdare.

Det ger mig obehagliga vibbar att läsa turerna kring alla dessa m-ministrar som fuskat med skatter, hushållstjänster och fastigheter. Mest därför att det nog snarast är frågan om toppen på ett isberg. Och inte ens fråga om ”pampvälde” eller korruption, utan snarare om en livsstil – överklassens livsstil.
Inför riksdagsvalet drabbades jag av den olustiga känslan att vara med om en tidsresa tillbaka till 1979 års Storbritannien. En borgerlig seger i valet skulle bli ett systemskifte utan like, att jämföra med Margaret Thatchers valseger just 1979.
Hejdå svensk välfärd. Välkommen europeisk normalitet.

På valnatten söp jag mig sålunda full efter att jag med ökande fasa kunnat följa rösträkningen, på ett sjabbigt internetcafé i en sydvästtysk småstad. Men någon dag efter valet intalade en gammal vän mig att saker och ting inte alls låg så illa till.

– Reinfeldt har vunnit valet med en sosseprofil, glöm inte det. De kan inte slakta välfärden efter godtycke, menade han.

Sådär en månad senare är jag inte längre så säker på att vännen hade rätt.

Det här väntar på oss: Skattesänkningar för 42 miljarder kronor. Det innebär sänkt och försämrad a-kassa. Försämrad sjukförsäkring. Raserad arbetsmarknadspolitik. Arbetslivsinstitutet avvecklas. Likaså Integrationsverket. Plusjobb, utbildningsvikariat, datortek och akademikerjobb borta. Även friåret försvinner. Pigavdrag införs. Ungdomslöner förmodligen likaså, fast kamouflerade som ”nystartjobb”. Fritt fram för vinstdrivande akutsjukhus…

Hoppas bara vi ses på barrikaderna, kamrater.