Vad som bör betraktas som konst är en fråga som återkommande debatteras, men vad konsten faktiskt gör – och under vilka förutsättningar den existerar – diskuteras mer sällan. I boken Konstringar – vad gör samtidskonsten lyfter däremot konstkritikern och curatorn Maria Lind just dessa frågor.
Genom detaljerade beskrivningar av 20 samtida verk framträder en bild av den kapitalistiska och institutionella kritik som präglar dagens konstscen. En annan trend Lind pekar på är hur kollektiva processer och tidskrävande hantverk ges allt större utrymme, som en reaktion mot ett individualistiskt samhälle där massproduktion och effektivitet annars premieras.
Även om Linds extrema tilltro till konstens möjlighet att skärskåda sin samtid eventuellt kan ifrågasättas så är flera av exemplen hon lyfter intressanta. Ett av dem är Natascha Sadr Haghighians bioswop – en hemsida där konstnärer kan dela cv:n och på så sätt kopiera varandras meritförteckningar. Projektet ger de individuella aktörerna en möjlighet att skenbart öka sin attraktionskraft på konstmarknaden, samtidigt som det belyser en växande kommersialisering och förlöjligar samtidens fokus på upphovsperson framför verk. Bioswop iscensattes redan 2005 men känns aktuellt i ljuset av att den norska galleristen John Hedemark i april åtalades för bedrägeri. Under 20 år har han sålt målningar av en konstnär som han själv hittat på, och med fabricerade cv:n höjt konstverkens värde. Själv menar Hedemark att han helt enkelt arbetat under pseudonym och jämför sig med den internationellt kända graffitimålaren Banksy.
Bokens avslutande del sammanfattar konsthistoriska strömningar och deras materiella förutsättningar. Mest iögonfallande är kanske redogörelsen för hur CIA under 50- och 60-talen finansierade i princip alla internationella utställningar där amerikansk konst visades. Som en del av kalla kriget ville de framhäva den abstrakta expressionismen, med förgrundsfigurer som bland andra Jackson Pollock, som exempel på ”den fria världens öppenhet”. Pollocks ”action paintings” presenterades som en antites till Sovjetunionens socialrealistiska konsttradition.
Pollock levde också upp till sinnebilden av den fria konstnären med drag som orädd, driven och nyskapande, egenskaper som 2021 främst efterfrågas hos entreprenörer, vilket Lind också påpekar. Trots att dagens konst i stor utsträckning kritiserar säljbarhet och individualisering så är konstnären ett exempel på just det, och utgör följaktligen en modell för samtidens ideala arbetare.
Tyvärr har också Lind svårt att släppa taget om sina yrkesmässiga framgångar. Även om hon boken igenom hyllar ett ifrågasättande av produktivitet och lönsamhet återkommer hon ständigt till sin egen meritförteckning. Den annars insiktsfulla texten präglas av en självgod ton och fläckas ned av berättelser om alla internationella konstscener författaren besökt och samarbetat med.
Konstringar – Vad gör samtidskonsten?
Maria Lind
Natur & Kultur