Tysklands roll i Europa kan knappast underskattas. Vad som sker i tysk ekonomi och politik påverkar såväl oss i Norden som EUs utveckling. När det tyska vänsterpartiet Die Linke har avgörande framgångar i delstatsval i västra Tyskland och nationella opinionssiffror uppåt femton procent ritas landets politiska karta om. De andra partierna tvingas anpassa sin politik och röra sig vänsterut. Detta politiska skifte har skildrats i flera internationella media, bland andra har Financial Times skrivit seriöst och analytiskt om Die Linkes roll i tysk politik. Men i Sverige finns det få media som på allvar har försökt beskriva vad som sker i Tyskland. Ett exempel på hur Die Linke skildras ges i Ekot den 3 februari i en rapportering om att socialdemokraterna avvisar ett samarbete med partiet. I Ekots rapport finns egentligen ingen beskrivning av Die Linkes politik eller inriktning. Partiet karaktäriseras som ”med rötter i den östtyska kommunismen”, ”arvtagare till östkommunismen i DDR” och partiets ledande företrädare Gregor Gysi och Lothar Bisky beskrivs som ”gamla östkommunister”.
Av rapporteringen kan man få intrycket att ”Die Linkes” mål är att återinföra en enpartistat av DDR-typ, men inget kunde vara mer felaktigt. En av Die Linkes två grunddelar, partiet PDS, hade sina rötter i det gamla östtyska regeringspartiet SED. Men efter att ha arbetat med PDS i EU-parlamentet i många år kan jag inte se många likheter mellan det partiet och de gamla statsbärande partierna i öst. Det är inte bara politiken som är helt annorlunda. Den tyska vänstern karaktäriseras av mångfald, bredd och livlig intern debatt. Det var knappast det som präglade SED. Genom att karaktärisera ett parti som ”gamla kommunister” gör journalisterna det enkelt för sig, man slipper göra en seriös analys av vad partiet står för idag.
Beskrivningen av Die Linke är delvis en kopia på den hätska antikommunism som har mött partiet i västra Tyskland. Man kan förstå att sådana stämningar finns i Tyskland, ett land där miljoner människor har levt en stor del av sina liv i en stat som styrdes av kommunister och som förvägrade sina invånare grundläggande demokratiska rättigheter. Den naive kan tycka att man då borde glädjas åt att vänstern idag är modern och demokratisk. Men epiteten på Die Linke handlar om stigmatisering, inte om politisk analys. Drygt 18 år efter Berlinmurens fall verkar de gamla odemokratiska kommunisterna vara mer saknade av högern än av den moderna vänstern. Det ger eko även i Sverige.
