Annie Ernaux är mästare på destillerad mänsklighet. Carl Björkenborn har läst en post-it-roman vars största fiende är dess egen form.
Annie Ernaux börjar alla sina böcker med ett krasst konstaterande. Den nyöversatta Jag har inte kommit ur min natt är inget undantag: ”Min mor började tappa minnet och uppföra sig konstigt.” Det brukar följas av en tålmodig rekonstruktion av omständigheter och konsekvenser.
Men så är inte fallet här. När Ernaux ska gestalta sin mors fall ner i demensens dimma besvärar hon sig inte med distans. I stället för källor och struktur består den nya boken av de post-it-anteckningar som hon författat efter varje besök hos sin mor på sjukhuset. ”Söndag 29” kan det stå: ”Jag rakar henne och klipper hennes fingernaglar. De var smutsiga. Hennes klarsyn: Jag kommer bli kvar här tills jag dör.”
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Den sticker i ögonen: hon är min ålderdom, och jag känner inom mig hotet från hennes kropps förfall.
Under de fyrtio år som gått sedan genombrottet med Min far har Annie Ernaux skrivit självbiografier som både banat vägen för och gjort upp med vår tids självupptagna litteratur. I böcker som Åren och En flickas memoarer skyr hon ”minnets poesi”. Hon sätter i stället sina minnen bredvid sociologisk nit och visar hur varje människa formas av samhället – av likheter, skillnader, tur och otur och av kön och klass. Ibland med sig själv som material, ibland med någon annan. Förutom boken om fadern skrev hon Kvinnan 1987. Den korta romanen om hennes mor tonar ut när demensen kryper in. Jag har inte kommit ur min natt tar vid just där. Efter tio år var Ernaux beredd att berätta klart – den kom ut i Frankrike 1997, men först nu, i juli 2025, gör den entré på svenska, översatt av Maria Björkman.
Egentligen finns det inget anmärkningsvärt här. Ingenting mer än sorg. Till skillnad från efterföljaren Didier Eribons En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död, som gör upp med äldreomsorgen, så finns det ingen fiende i Ernaux bild av vårdens vansinne. Hon vill inte ställa någon till svars. Demensen, det att förlora någon som fortfarande är vid liv, är sin egen galenskap. Allt som går att göra är att se och registrera.
Samtidigt sipprar insikter ut ur varje anteckning. Skammen att inte räcka till. Äcklet som de sterila rummen inger. Olusten inför att tvingas bli mamma till sin egen mor.
Starkast är kanske de kroppsliga insikterna. Att det sinnliga är det sista som överger oss. Ju närmare Annie tvingas sin egen mammas kropp desto starkare framstår det eviga bandet: ”Den sticker i ögonen: hon är min ålderdom, och jag känner inom mig hotet från hennes kropps förfall.” Modern blandar ihop sig själv med Annie, och Ernaux drömmer att deras kön är samma. Det är psykoanalys och fransk feminism i enkla aforismer. Men också något bortom teori – en destillerad mänsklighet.
Hon visar också att det är i kroppen samhället sitter. När demensen slukat till och med talförmågan, fortsätter kvinnor på boendet trots det att städa och dona. Ett helt liv som kvinna i den franska landsbygden sätter spår i kroppen. Könsrollen finns kvar som impulser i musklerna. Annies mamma sparar kakor i nattduksbordet, och fortsätter att dela chokladkakans bitar i två när hon äter: ”ett minne: för att de ska räcka längre…”.
Den fattiges erfarenhet av hunger sitter kvar i kroppen långt bortom förnuftet. Inte ens i döden är man klasslös.
I sin enkelhet är det fantastisk litteratur. Men i stunder har Jag har inte kommit ur min natt också sin egen form emot sig. Dagboksformens brutala omedelbarhet görs ibland på bekostnad av stringens. Mot slutet går texten sakta runt i cirklar, precis som Ernauxs mor. Det är en trösterik bok om döden, och ett måste för den som lärt känna texternas Ernaux – men för den som vill få en inblick i en nobel författargärning finns bättre ställen att börja på.
