Demokrati är mycket mer än rätten att gå och rösta vart fjärde år. Det är en klassisk arbetarrörelsedevis som förtjänar att upprepas. Medan högern alltid tjänats bäst av passiva medborgare, som nöjer sig med att välja mellan olika företrädare för eliten, har vänstern funnit sin väg till inflytande genom folkbildning, organisering och kamp i vardagen. Utan den traditionen, mödosamt uppbyggd av eldsjälar i utkylda Folkets hus-lokaler, runtcyklande tidningskolportörer och orädda fackförenings- och kvinnokämpar, hade välfärdsstatens uppbyggnad inte varit möjlig.
Det har länge talats och skrivits om denna folkrörelsetraditions utdöende. Tongångarna är inte sällan nostalgiska, lite som när K-märkt filmar ödsligt belägna bensinpumpar och gamla reklamaffischer för Pommac. Som om detta är något som hör en förfluten, oskuldsfullare tid till, och som blivit historia genom utvecklingens obönhörliga gång. Det är lite löjligt, men framför allt är det farligt om det också blir arbetarrörelsens egen inställning.
I valrörelsen blir det smärtsamt påtagligt hur urgröpt idén om demokratin, som folkets möjlighet att övervinna eliten, redan är. Aktivister som kånkar lådor och delar flygblad i ur och skur, får skällning för att vara roffande politiker som inget vet om vanligt folk. Utsjasade småbarnsmammor ”vet” att det är orealistiskt att satsa på offentlig sektor, och vill istället veta vad som kan göra just deras vardag lättare.
Visst är det både relevant och angeläget att kritisera den borgerliga dominansen i medierna och reklam- och PR-byråers allt större inflytande över valrörelsernas utformning. Men i grund och botten är det ändå vi själva i arbetar- och kvinnorörelsen som måste axla ansvaret våga vara rörelser för bildning, organisering och kamp. Sjunkande valdeltagande är ett säkert tecken på att något gått snett med demokratin.
Ska vi lyckas vända den politiska enkelriktningen och åter bli den kraft som visar på politikens möjligheter måste denna fråga prioriteras i hela arbetarrörelsen framöver. Jag kan bara hoppas att vi ännu inte förlorat så mycket att vi misslyckas med att åtminstone förhindra ytterligare nedmontering av den gemensamma välfärden efter den 17 september.
