Inrikes 10 februari, 2025

Humor utan krockkudde

Martin Arnell och Gustav Bennegård kommer båda från västkusten, och blev vänner på Stockholms filmskola. Foto: Lisa Mattisson.

Flamman träffar humorgruppen Freudian Slip Productions, och återvänder till en tio år gammal debatt med Liv Strömquist och Kristoffer Svensson, för att ställa en evig fråga – får man skämta om allt?

– Hur säger man burn på västgötska? Burn. Börn. Böörn.

Martin Arnell gör dialektala utfall iförd bandana och skinnjacka. Bredvid sig har han parhästen Gustav Bennegård i skinnväst och mittbena. De tillhör ett bensindrivet gatugäng som i ett parkeringsgarage möter sina naturliga fiender.

– Är ni elbilsgänget? Har ni symöte eller?

Bensinkillarna skrattar hånfullt och highfivear.

– Det är bäst att ni tar det lugnt. Ni ska väl ändå sova i väntan på att elbilarna laddat klart.

Humorduon Martin Arnell och Gustav Bennegård kallar sig Freudian Slip Productions, och har lånat ett parkeringsgarage i norra Stockholm för att spela in en reklamfilm för elbilsfirman Carla. I scenen målar de upp konflikten mellan drivmedlen som ett identitetspolitiskt krig mellan självgoda stadsbor och manschauvinistiska fossiler.

Under lunchpausen med skådespelare och tekniker på ett näraliggande thaihak pratar vi om det märkliga i att just Elon Musk är chef för ett företag som förknippas med den gröna omställningen.

Foto: Lisa Mattisson.

– Det var nog inte för att rädda klimatet som han grundade Tesla, anmärker komikern Philip Kullgren.

– Klimatvinsten äts upp av att bilar hela tiden blir större och kräver mer resurser, fortsätter han.

Trots att vi är här för att prata om humor glider samtalen oundvikligen över i världshändelser. Det gör även duons virala sketcher i sociala medier. Där har de skämtat om känsliga ämnen som radikalfeminism, porr och gängvåld – men också bolagsskolor, nazister och Östermalmsbor.

Så länge det är roligt och intelligent, menar de, kan man skoja om allt.

När jag besöker dem i Martin Arnells föräldrars övernattningslägenhet på Kungsholmen, som skymtas i flera av sketcherna, möts jag av intensiv trevnad och ett stort fat med krämiga bullar. Jag känner mig som en exotisk papegoja som flugit in genom fönstret, och gjort dem lika delar nyfikna och livrädda.

– Det är som att det kommer den här journalisten… vänta, skriver du nu?

Jag avbryter knapprandet på datorn och Martin Arnell skrattar. Kanske bläddrar han inombords mellan alla klipp som har skojat med störiga vänsterjournalister. I en SVT-parodi heter mötesrummen Södermalm, Ekokammaren eller Miljöpartiet – där ”alla har lika lågt i tak”.

Läs mer

Men trots de virala framgångarna har duon aldrig blivit intervjuade tidigare – utöver två kortisar i Cafe 2017 och högertidningen Nyheter Idag 2019. De frågar om jag tycker att de verkar för inkorrekta för kulturetablissemanget. Jag svarar att jag visserligen anat en lutning, då de vågar ta sig an ämnen som vänstern varit mer försiktig med, som hederskultur och islamism. Men att de ändå riktar pikarna åt de flesta håll.

Och som sagt, så länge det är kul.

Jag anar en kvardröjande misstänksamhet och säger att jag spelat upp deras skämttrailer ”Metoo – the movie” för min kollega Paulina Sokolow på lunchen, som är ett tidigare toppnamn inom Feministiskt initiativ. Där gör en grupp kollegor uppror för att de inte längre får ofreda kvinnor. Hennes omdöme: ”Det där är ju en feministisk sketch.”

Foto: Lisa Mattisson.

Båda pustar ut.

De säger att de inte vill spekulera i hur deras ämnesval har påverkat möjligheterna att bli upplockade av SVT Humor, men uttrycker ändå viss kritik.

– Folk som jobbar inom kultur tenderar att vara mer vänster, därför finns det en risk för likriktning på ställen som SVT Humor. Då har kanske satir vi gjort om vänstern varit till vår nackdel, säger Martin Arnell.

– Men vi tycker inte om att prata om det heller, för risken finns att folk placerar oss i ett fack, att vi tros ha en åsikt vi inte har bara för att vi närmar oss något känsligt, fyller Gustav Bennegård i.

– Vi gör alltid research och tänker igenom ämnet noga för att inte ångra oss efteråt. Därför har vi inte varit så oroliga för negativa reaktioner från tittarna, utan mest för att försämra våra chanser att få en humorserie eller filmstöd i framtiden, säger Martin Arnell.

Duon träffades 2009 på Stockholms filmskola, och upptäckte snabbt att de båda kom från västkusten och älskade samma humor. De närde också en gemensam dröm, om att skapa en tv-serie i samma stela stil som brittiska The office, som utspelar sig på ett pappersföretag med en megaloman chef spelad av Ricky Gervais.

Efter att ha fått nej på två humorserier i SVT började de lägga ut sketcher direkt på Youtube, där huvudfigurerna inte sällan har samma skeva självuppfattning.

Vi ser oss inte som politiska, om vi har uppfattats göra lite mer högersatir än andra är det nog för att den mesta satiren är vänster.

De mest visade filmerna på Youtube har mer än en miljon spelningar, däribland ”Porrspelet” som släpptes för två år sedan, där pojkvännen Åke visar sig kunna lite för mycket om obskyra sexklipp i frågetävlingen ”Allt eller inget” med sin partner Ingmarie. Mest populärt är ”Nazist söker fru”, där en högerextremist deltar i en lyxig tv-produktion med drömmen om att ”hitta någon att dela hatet med”, som har två miljoner visningar på både Youtube och Facebook.

– Vi hade först en idé om en reklam för ”Ariska elitsinglar” eftersom vi tyckte det var kul att några som gick på dejt gnabbades om huruvida man skulle repatriera adopterade eller inte, för att kombinera det mjuka kärleksgnabbandet med den hårda nazistiska ideologin, säger Gustav Bennegård.

För att ha råd att lägga tid på filmkarriären arbetade Martin Arnell på Systembolaget, och Gustav Bennegård som boendestödjare inom socialpsykiatrin.

– Vi jobbade halvtid och var fattiga i tio år, levde på 10 000 i månaden. Det var ganska hårt, man gör en del uppoffringar, säger Martin Arnell.

För några år sedan, i samband med Tiktoks lansering, ökade möjligheterna för klipp på Instagram att bli virala vilket ledde till att de för två år sedan skiftade fokus från sketcher på Youtube till lite kortare och enklare sketcher på Instagram. Där finns också företag som vill skapa virala reklamvideor, och de började snart få kontakt med fler företag.

Foto: Lisa Mattisson.

De klippte om sketcherna till stående format och började göra reklam för entrémattor och nu även elbilar. Den första filmen för Carla heter ”Teslasekten” och skildrar en underjordisk mansrörelse som ses i tvättstugan för att dyrka Elon Musk.

Snart märkte duon att självanpassaning efter företagen var ett minst lika stort hinder för frispråkighet.

– Gör man satir om känsliga ämnen så verkar inte företagen tycka att det är lika säkert för varumärket. Så det är svårt att ta sig an känsliga ämnen och satir, och samtidigt tjäna pengar på det. Därför blir humorn på nätet som måste passa företagen utslätad. Där kan SVT Humor ha en viktig uppgift, säger Gustav Bennegård.

– Där borde man ju kunna experimentera, ha mer frihet att testa gränser. De kan ju stå upp för det obekväma, men gör det inte i tillräckligt stor utsträckning. säger Gustav Bennegård och Martin Arnell fyller i:

– Det är svårt att veta vad som gäller enligt SVT. Vad är mångfald? Att skoja om hederskultur tycker jag bidrar med variation för att det sticker ut. Sedan borde en sketch som driver med SVT kunna passa in där också. Vi gillar ju public service i grunden, och vårt mål har alltid varit att få in humor där.

Å ena sidan utslätade sociala medier-klipp som ska tillfredsställa företagsintressen. Å andra sidan en ängslig humorvärld där alla kämpar om fåtalet betalda jobb i public service. Är det därför humorn har tappat mark i offentligheten – eller är vi bara för arga på varandra för att skratta?

I februari 2015, för precis tio år sedan, skrev Ivar Arpi ett långt reportage i magasinet Neo som kritiserade humorn i Sveriges Radio P3 för att vara alltför vänster. Och nog har även det numera nedlagda humorprogrammet ”Tankesmedjan” varit en karriärkatapult för vänsterprofiler som Liv Strömquist, Nanna Johansson och Ola Söderholm. Den sistnämnda förklarade saken så här för Ivar Arpi:

– [V]änstern drömmer om en annan värld på något sätt. Att vi tillsammans ska göra något. Men att vara höger eller liberal, det är väl lite grann att inte ha en sådan messiansk syn på politiken.

Liv Strömquist fyllde i:

– I dag om man är en ung, hipp tjej så ska man vara feminist. När jag började på P3, då ansågs feminism mer som ett särintresse. Nu är det mer en allmän ungdomskultur.

Framåtblick. Liv Strömquist saknar inte det tidiga 10-talets vänsterhumor. Foto: Marta Perez/EPA.

I reportaget skymtades även Kalle Lind, som samma år släppte boken Högerhumor där han invände att det finns en lång tradition av konservativa skämtare. Redogörelsen tar dock slut på 1990-talet, så tesen om humorvärldens progressiva era (2000–2015) verkade hålla. Inte minst som biohumorn under denna era dominerades av progressiva humorister från USA, som regissören Adam McKay med skådisar som Will Ferrell, medan nyheterna presenterades av skojfriska nyhetsankare som Jon Stewart och Stephen Colbert.

I dag är det högern som vill fjutta eld på världen.

Så vad händer då med beskrivningen som Ivar Arpi och Ola Söderholm var överens om – att politisk humor domineras av den som är mest samhällskritisk?

Mycket riktigt verkar Hollywoods humormaskineri ha tappat gnistan, medan högerskämtare som Joe Rogan, och i Sverige möjligen Aron Flam och Jens Ganman, har skapat egna strukturer utanför mittfåran. Dessutom har en viss sorts internethumor varit central för högerpopulismens frammarsch.

I dag tycks fler komiker vara mer öppna med högersynpunkter. Redan 2016 släppte komikern Thomas Järvheden videon ”Kasta sten”, en drift med vänsterns förmåga att skylla varje enskild bilbrand på strukturer, som blev hyllad av både Avpixlat och Nordfront. I fjol gav Tobias Persson ut satirboken En rak vänster! Den lilla röda ordboken tillsammans med psykologen David Eberhard.

Jag ringer upp Liv Strömquist, som beskriver Ivar Arpis artikel som en ”tidskapsel”. Hon bekräftar än en gång hans tes om att det en viss sorts vänsterhumor dominerade då.

Jag är ju vänster på riktigt, och då vill man att politik ska förändra någonting, vilket det där vänsterprojektet inte gjorde.

– Jag gjorde feministisk satir mot alliansregeringen i mina böcker, och då var det inte så många som gjorde det åt andra hållet. Å andra sidan går det i vågor vad som känns nyskapande och roligt, säger hon och avbryts kort.

– Hej, lilla gumman, hur är det med dig? Åh…

I bakgrunden hörs hennes sjuka (och mammiga) dotter, samt hennes kille Ola Söderholm som mumlar åt barnet att komma.

Liv Strömquist skrattar rakt ut när jag frågar om hon saknar den tiden.

– Jag är ju vänster på riktigt, och då vill man att politik ska förändra någonting, vilket det där vänsterprojektet inte gjorde. Vad ska man tänka: ”Åh, jag önskar att Kakan fortfarande jobbar på P3!” Vi måste väl drömma om mer än så?

Inte minst är hon kritisk till den stundtals hånfulla tonen.

– På 90-talet sade unga och coola människor på Nöjesguiden att ”om ni inte lyssnar på de här indiebanden är ni efterblivna”. Sedan bytte man ut musiken mot politik, och då gällde det att säga rätt ord och kunna varje teori. Det var samma elitistiska popattityd, som säkert var kul för de inblandade, men det är ju inte någon inbjudande masspolitik.

Men många av de humorister som kastades ut ur offentligheten svarade med att skapa egna strukturer.
När New York Times avslöjade att den amerikanska komikern Louis C.K. onanerat inför humorkollegor, ibland utan medgivande, förlorade han flera uppdragsgivare inom både scen och tv. I dokumentären Sorry/not sorry (2024) framkommer det att han i stället byggt upp en egen trogen publik som köper biljetter direkt från honom. I filmen skämtar han också om sitt agerande: ”Jag gillar att runka och jag ogillar att vara ensam.”

Men Louis CK:s problem kanske främst är att han blivit tråkigare, sedan han började klaga över offentlighetens låga takhöjd. Samma kontrast skymtas i Anthony Jeselniks humorspecial ”Thoughts and prayers” (2015) från samma era, med en utsökt mörk första hälft, som därefter urartar i en klagosång om censur. En annan som fastnat i gnällfällan är en av världens minst tystade människor, Ricky Gervais.

Kristoffer ”Kringlan” Svensson, en av ”Tankesmedjan”-talangerna som snarare lutade högerut, blev själv utkastad från alla sammanhang 2015 efter ett sexistiskt påhopp på Åsa Linderborg i en podd. Han svarade med att bygga upp ett alternativt imperium med poddplattformen Under produktion, där både Liv Strömquists och Ola Söderholms poddar ligger.

Oknäppt. Komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson hoppas komma in
i etablissemangsvärmen igen. Foto: Roger Turesson/DN/TT.

Nu har han i en essä i Dagens Nyheter, med rubriken ”Jag känner mig som en knöl på ståuppens elefanttestikel”, förklarat att han vill in i värmen igen (23/1). I vår är han aktuell med föreställningen ”En modern gentleman” på Scalateatern, där han förklarar hur det kändes att ligga före och bli deplattformerad innan metoo.

Nu beskriver han händelsen som det bästa som hänt.

– Jag skäms över incidenten, men är glad för konsekvenserna. Det har varit nyttigt för mig att vara utanför allting, och bygga upp ett annat sätt att leva och göra saker på. Jag tror att det var Horace Engdahl som sade det, när det blåste om Akademien, att en kniv mot strupen är vitaliserande. Att man får ett annat perspektiv när man står utanför. Det kan vara svårt att förstå orättvisorna i kulturpolitiken när man själv lever på stöd.

I dag tror han att public service-kanalerna har blivit bättre på att ta in talang från alla politiska kanter.

– Det var en slagsida åt vänster, men inte nu längre. Det finns en historisk skuld i bakgrunden men SVT har gjort bot, och är rätt noggranna nu.

Han säger att han själv tillhörde dem som njöt av att driva med vänstern, men att sådan humor nu känns ute.

– Det kanske kändes piggt för tio år sedan att skoja med blåhåriga miljöpartister, men i dag är det bara gubbigt och ofräscht att skämta om woke. De är så långt från makten.

Han säger också att han saknar den progressiva erans experimentlusta.

– Även om jag var en av dem som hånade, så har något gått förlorat också. Det är roligt att Sverige var så experimentellt, oavsett om det gäller koreansk mat eller hur många kön det kan finnas. Men om den tidens sociala ingenjörskonst hoppade på trender för snabbt, styrs vi i dag av en gubb-borgerlighet där allt sker av nödvändighet. Det finns aldrig några svar, det är alltid bara därför. Den makten känns tristare, mindre spänstig.

Även denna intervju avbryts av ett barn som bryter in och ropar, och hans partner Anna Björklund säger åt honom att lägga på.

Kommers. För att finansiera sina humorfilmer har Freudian Slip Productions börjat göra reklamsamarbeten, här med elbilsföretaget Carla. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag är arg på dig nu, säger hon.

– Men måste du måla den där stolen precis nu? försöker Kristoffer.

Han smyger ut ur lägenheten för att runda av. Han säger att när mycket av humorn har flyttat ut på nätet har högern blivit mer dominant.

– Vänstern har ju legat efter, för att man har varit van att jobba inom institutionerna. Får man göra radio i P3 så kanske man inte hoppar på poddar. Så vänstern är inte van att göra allt själv. Sedan är internet mer höger. Om vi går till internets barndom så var ju det första man gjorde att läsa anarkisternas handbok, eller lära sig göra hasch av bananskal.

Liv Strömquist håller med Kristoffer Svensson om att högern nu är lika förutsägbar som popvänstern var då.

– Det här med att banka på den döda hästen ”woke” i hundra år, det är absurt att de bara fortsätter.

Hon säger att även den nya radikalhögern har använt humorn som verktyg, men på ett annat sätt.

– På [nätforumet] 4chan var det ju ett skämt från början att Trump skulle vinna första gången. De hade en nihilistisk och gränslös humor, där inget spelar någon roll. ”Fan vad sjukt om Trump vann!” Så försöker de ändå driva igenom det och göra valpropaganda för honom. Det är ju ett gränsland mellan skoj och allvar, som vi också såg vid stormningen av Kapitolium. För vissa var det ett skämt, för andra en revolution. Så det är ju humor med verkliga konsekvenser.

Under fotosessionen skojkivas Gustav Bennegård och Martin Arnell.

– Nu har det varit lite väl mycket fokus på Gustav.

Mellan poserna förklarar de att de inte har några politiska mål. Det handlar ofta om att skoja med dem som styr över samtalet, inte sällan ett känsligt etablissemang.

– Det kändes mer spännande att driva med vänstern för några år sedan. Men i dag har samhället förändrats och det är lite högre i tak. Skillnaden är att de som gjorde vänstersatir fick göra det i public service medan högersatiren har tvingats hålla till på Youtube, säger Martin och Gustav fyller i:

Foto: Lisa Mattisson.

– Vi ser oss inte som politiska, om vi har uppfattats göra lite mer högersatir än andra är det nog för att den mesta satiren är vänster.

Så vad kan man skoja om nu? Martin Arnell funderar ett par sekunder.

– Jag vet inte. Kan inte du berätta?

Jag frågar om de har strukit några idéer för att de var för vågade. De nämner ett inslag om en misslyckad pedofil.

– Barnen är kaxiga, säger att han måste ge dem mobilen först. Då behåller de den för att utpressa honom och kräva olika tjänster, förklarar Martin Arnell.

Läs mer

– Vi funderar på att släppa mörkare sketcher igen och stoppa undan dem på Youtube. Jämfört med Instagram har företagen inte lika bra koll på vad som händer där, säger Gustav Bennegård och fortsätter:

– Just nu skriver vi på några filmidéer som känns spännande och de sponsrade samarbetena gör att vi kan lägga ned mycket tid på sketcherna. Så just nu är vår situation mycket bättre än innan.

Men borde inte ett förändrat världsläge göra offentligheten mer öppen för humor från olika perspektiv?

Nu drömmer Freudian Slip, precis som Kristoffer Svensson, om ett genombrott i mittfåran.

– Det har blivit bättre, men det är nog samma typ av ämnen som är känsliga att driva med om du inte vill bränna broar.

Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 06 mars, 2026

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna. 

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 mars, 2026

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 mars, 2026

Daniel Bernmar: ”Vi ska inte rycka i sossarnas vänstra arm”

Som kommunalråd i Göteborgs rödgröna styre har Daniel Bernmar varit med och byggt ut idrotts- och simhallarna. Här inspekterar han fotbollsplanen i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.

Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.

– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?

Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.

Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.

Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.

Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.

– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.

Mannen skjuter in:

– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.

Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.


Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.

Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.

– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.

Redo. Medlemmarna lyssnar på Daniel Bernmars tal på Vårvärderstorget i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.

Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.

Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)