– Hur säger man burn på västgötska? Burn. Börn. Böörn.

Martin Arnell gör dialektala utfall iförd bandana och skinnjacka. Bredvid sig har han parhästen Gustav Bennegård i skinnväst och mittbena. De tillhör ett bensindrivet gatugäng som i ett parkeringsgarage möter sina naturliga fiender.

– Är ni elbilsgänget? Har ni symöte eller?

Bensinkillarna skrattar hånfullt och highfivear.

– Det är bäst att ni tar det lugnt. Ni ska väl ändå sova i väntan på att elbilarna laddat klart.

Humorduon Martin Arnell och Gustav Bennegård kallar sig Freudian Slip Productions, och har lånat ett parkeringsgarage i norra Stockholm för att spela in en reklamfilm för elbilsfirman Carla. I scenen målar de upp konflikten mellan drivmedlen som ett identitetspolitiskt krig mellan självgoda stadsbor och manschauvinistiska fossiler.

Under lunchpausen med skådespelare och tekniker på ett näraliggande thaihak pratar vi om det märkliga i att just Elon Musk är chef för ett företag som förknippas med den gröna omställningen.

– Det var nog inte för att rädda klimatet som han grundade Tesla, anmärker komikern Philip Kullgren.

– Klimatvinsten äts upp av att bilar hela tiden blir större och kräver mer resurser, fortsätter han.

Trots att vi är här för att prata om humor glider samtalen oundvikligen över i världshändelser. Det gör även duons virala sketcher i sociala medier. Där har de skämtat om känsliga ämnen som radikalfeminism, porr och gängvåld – men också bolagsskolor, nazister och Östermalmsbor.

Så länge det är roligt och intelligent, menar de, kan man skoja om allt.

När jag besöker dem i Martin Arnells föräldrars övernattningslägenhet på Kungsholmen, som skymtas i flera av sketcherna, möts jag av intensiv trevnad och ett stort fat med krämiga bullar. Jag känner mig som en exotisk papegoja som flugit in genom fönstret, och gjort dem lika delar nyfikna och livrädda.

– Det är som att det kommer den här journalisten… vänta, skriver du nu?

Jag avbryter knapprandet på datorn och Martin Arnell skrattar. Kanske bläddrar han inombords mellan alla klipp som har skojat med störiga vänsterjournalister. I en SVT-parodi heter mötesrummen Södermalm, Ekokammaren eller Miljöpartiet – där ”alla har lika lågt i tak”.

Men trots de virala framgångarna har duon aldrig blivit intervjuade tidigare – utöver två kortisar i Cafe 2017 och högertidningen Nyheter Idag 2019. De frågar om jag tycker att de verkar för inkorrekta för kulturetablissemanget. Jag svarar att jag visserligen anat en lutning, då de vågar ta sig an ämnen som vänstern varit mer försiktig med, som hederskultur och islamism. Men att de ändå riktar pikarna åt de flesta håll.

Och som sagt, så länge det är kul.

Jag anar en kvardröjande misstänksamhet och säger att jag spelat upp deras skämttrailer ”Metoo – the movie” för min kollega Paulina Sokolow på lunchen, som är ett tidigare toppnamn inom Feministiskt initiativ. Där gör en grupp kollegor uppror för att de inte längre får ofreda kvinnor. Hennes omdöme: ”Det där är ju en feministisk sketch.”

Båda pustar ut.

De säger att de inte vill spekulera i hur deras ämnesval har påverkat möjligheterna att bli upplockade av SVT Humor, men uttrycker ändå viss kritik.

– Folk som jobbar inom kultur tenderar att vara mer vänster, därför finns det en risk för likriktning på ställen som SVT Humor. Då har kanske satir vi gjort om vänstern varit till vår nackdel, säger Martin Arnell.

– Men vi tycker inte om att prata om det heller, för risken finns att folk placerar oss i ett fack, att vi tros ha en åsikt vi inte har bara för att vi närmar oss något känsligt, fyller Gustav Bennegård i.

– Vi gör alltid research och tänker igenom ämnet noga för att inte ångra oss efteråt. Därför har vi inte varit så oroliga för negativa reaktioner från tittarna, utan mest för att försämra våra chanser att få en humorserie eller filmstöd i framtiden, säger Martin Arnell.

Duon träffades 2009 på Stockholms filmskola, och upptäckte snabbt att de båda kom från västkusten och älskade samma humor. De närde också en gemensam dröm, om att skapa en tv-serie i samma stela stil som brittiska The office, som utspelar sig på ett pappersföretag med en megaloman chef spelad av Ricky Gervais.

Efter att ha fått nej på två humorserier i SVT började de lägga ut sketcher direkt på Youtube, där huvudfigurerna inte sällan har samma skeva självuppfattning.

Vi ser oss inte som politiska, om vi har uppfattats göra lite mer högersatir än andra är det nog för att den mesta satiren är vänster.

De mest visade filmerna på Youtube har mer än en miljon spelningar, däribland ”Porrspelet” som släpptes för två år sedan, där pojkvännen Åke visar sig kunna lite för mycket om obskyra sexklipp i frågetävlingen ”Allt eller inget” med sin partner Ingmarie. Mest populärt är ”Nazist söker fru”, där en högerextremist deltar i en lyxig tv-produktion med drömmen om att ”hitta någon att dela hatet med”, som har två miljoner visningar på både Youtube och Facebook.

– Vi hade först en idé om en reklam för ”Ariska elitsinglar” eftersom vi tyckte det var kul att några som gick på dejt gnabbades om huruvida man skulle repatriera adopterade eller inte, för att kombinera det mjuka kärleksgnabbandet med den hårda nazistiska ideologin, säger Gustav Bennegård.

För att ha råd att lägga tid på filmkarriären arbetade Martin Arnell på Systembolaget, och Gustav Bennegård som boendestödjare inom socialpsykiatrin.

– Vi jobbade halvtid och var fattiga i tio år, levde på 10 000 i månaden. Det var ganska hårt, man gör en del uppoffringar, säger Martin Arnell.

För några år sedan, i samband med Tiktoks lansering, ökade möjligheterna för klipp på Instagram att bli virala vilket ledde till att de för två år sedan skiftade fokus från sketcher på Youtube till lite kortare och enklare sketcher på Instagram. Där finns också företag som vill skapa virala reklamvideor, och de började snart få kontakt med fler företag.

De klippte om sketcherna till stående format och började göra reklam för entrémattor och nu även elbilar. Den första filmen för Carla heter ”Teslasekten” och skildrar en underjordisk mansrörelse som ses i tvättstugan för att dyrka Elon Musk.

Snart märkte duon att självanpassaning efter företagen var ett minst lika stort hinder för frispråkighet.

– Gör man satir om känsliga ämnen så verkar inte företagen tycka att det är lika säkert för varumärket. Så det är svårt att ta sig an känsliga ämnen och satir, och samtidigt tjäna pengar på det. Därför blir humorn på nätet som måste passa företagen utslätad. Där kan SVT Humor ha en viktig uppgift, säger Gustav Bennegård.

– Där borde man ju kunna experimentera, ha mer frihet att testa gränser. De kan ju stå upp för det obekväma, men gör det inte i tillräckligt stor utsträckning. säger Gustav Bennegård och Martin Arnell fyller i:

– Det är svårt att veta vad som gäller enligt SVT. Vad är mångfald? Att skoja om hederskultur tycker jag bidrar med variation för att det sticker ut. Sedan borde en sketch som driver med SVT kunna passa in där också. Vi gillar ju public service i grunden, och vårt mål har alltid varit att få in humor där.

Å ena sidan utslätade sociala medier-klipp som ska tillfredsställa företagsintressen. Å andra sidan en ängslig humorvärld där alla kämpar om fåtalet betalda jobb i public service. Är det därför humorn har tappat mark i offentligheten – eller är vi bara för arga på varandra för att skratta?

I februari 2015, för precis tio år sedan, skrev Ivar Arpi ett långt reportage i magasinet Neo som kritiserade humorn i Sveriges Radio P3 för att vara alltför vänster. Och nog har även det numera nedlagda humorprogrammet ”Tankesmedjan” varit en karriärkatapult för vänsterprofiler som Liv Strömquist, Nanna Johansson och Ola Söderholm. Den sistnämnda förklarade saken så här för Ivar Arpi:

– [V]änstern drömmer om en annan värld på något sätt. Att vi tillsammans ska göra något. Men att vara höger eller liberal, det är väl lite grann att inte ha en sådan messiansk syn på politiken.

Liv Strömquist fyllde i:

– I dag om man är en ung, hipp tjej så ska man vara feminist. När jag började på P3, då ansågs feminism mer som ett särintresse. Nu är det mer en allmän ungdomskultur.

I reportaget skymtades även Kalle Lind, som samma år släppte boken Högerhumor där han invände att det finns en lång tradition av konservativa skämtare. Redogörelsen tar dock slut på 1990-talet, så tesen om humorvärldens progressiva era (2000–2015) verkade hålla. Inte minst som biohumorn under denna era dominerades av progressiva humorister från USA, som regissören Adam McKay med skådisar som Will Ferrell, medan nyheterna presenterades av skojfriska nyhetsankare som Jon Stewart och Stephen Colbert.

I dag är det högern som vill fjutta eld på världen.

Så vad händer då med beskrivningen som Ivar Arpi och Ola Söderholm var överens om – att politisk humor domineras av den som är mest samhällskritisk?

Mycket riktigt verkar Hollywoods humormaskineri ha tappat gnistan, medan högerskämtare som Joe Rogan, och i Sverige möjligen Aron Flam och Jens Ganman, har skapat egna strukturer utanför mittfåran. Dessutom har en viss sorts internethumor varit central för högerpopulismens frammarsch.

I dag tycks fler komiker vara mer öppna med högersynpunkter. Redan 2016 släppte komikern Thomas Järvheden videon ”Kasta sten”, en drift med vänsterns förmåga att skylla varje enskild bilbrand på strukturer, som blev hyllad av både Avpixlat och Nordfront. I fjol gav Tobias Persson ut satirboken En rak vänster! Den lilla röda ordboken tillsammans med psykologen David Eberhard.

Jag ringer upp Liv Strömquist, som beskriver Ivar Arpis artikel som en ”tidskapsel”. Hon bekräftar än en gång hans tes om att det en viss sorts vänsterhumor dominerade då.

Jag är ju vänster på riktigt, och då vill man att politik ska förändra någonting, vilket det där vänsterprojektet inte gjorde.

– Jag gjorde feministisk satir mot alliansregeringen i mina böcker, och då var det inte så många som gjorde det åt andra hållet. Å andra sidan går det i vågor vad som känns nyskapande och roligt, säger hon och avbryts kort.

– Hej, lilla gumman, hur är det med dig? Åh…

I bakgrunden hörs hennes sjuka (och mammiga) dotter, samt hennes kille Ola Söderholm som mumlar åt barnet att komma.

Liv Strömquist skrattar rakt ut när jag frågar om hon saknar den tiden.

– Jag är ju vänster på riktigt, och då vill man att politik ska förändra någonting, vilket det där vänsterprojektet inte gjorde. Vad ska man tänka: ”Åh, jag önskar att Kakan fortfarande jobbar på P3!” Vi måste väl drömma om mer än så?

Inte minst är hon kritisk till den stundtals hånfulla tonen.

– På 90-talet sade unga och coola människor på Nöjesguiden att ”om ni inte lyssnar på de här indiebanden är ni efterblivna”. Sedan bytte man ut musiken mot politik, och då gällde det att säga rätt ord och kunna varje teori. Det var samma elitistiska popattityd, som säkert var kul för de inblandade, men det är ju inte någon inbjudande masspolitik.

Men många av de humorister som kastades ut ur offentligheten svarade med att skapa egna strukturer.
När New York Times avslöjade att den amerikanska komikern Louis C.K. onanerat inför humorkollegor, ibland utan medgivande, förlorade han flera uppdragsgivare inom både scen och tv. I dokumentären Sorry/not sorry (2024) framkommer det att han i stället byggt upp en egen trogen publik som köper biljetter direkt från honom. I filmen skämtar han också om sitt agerande: ”Jag gillar att runka och jag ogillar att vara ensam.”

Men Louis CK:s problem kanske främst är att han blivit tråkigare, sedan han började klaga över offentlighetens låga takhöjd. Samma kontrast skymtas i Anthony Jeselniks humorspecial ”Thoughts and prayers” (2015) från samma era, med en utsökt mörk första hälft, som därefter urartar i en klagosång om censur. En annan som fastnat i gnällfällan är en av världens minst tystade människor, Ricky Gervais.

Kristoffer ”Kringlan” Svensson, en av ”Tankesmedjan”-talangerna som snarare lutade högerut, blev själv utkastad från alla sammanhang 2015 efter ett sexistiskt påhopp på Åsa Linderborg i en podd. Han svarade med att bygga upp ett alternativt imperium med poddplattformen Under produktion, där både Liv Strömquists och Ola Söderholms poddar ligger.

Nu har han i en essä i Dagens Nyheter, med rubriken ”Jag känner mig som en knöl på ståuppens elefanttestikel”, förklarat att han vill in i värmen igen (23/1). I vår är han aktuell med föreställningen ”En modern gentleman” på Scalateatern, där han förklarar hur det kändes att ligga före och bli deplattformerad innan metoo.

Nu beskriver han händelsen som det bästa som hänt.

– Jag skäms över incidenten, men är glad för konsekvenserna. Det har varit nyttigt för mig att vara utanför allting, och bygga upp ett annat sätt att leva och göra saker på. Jag tror att det var Horace Engdahl som sade det, när det blåste om Akademien, att en kniv mot strupen är vitaliserande. Att man får ett annat perspektiv när man står utanför. Det kan vara svårt att förstå orättvisorna i kulturpolitiken när man själv lever på stöd.

I dag tror han att public service-kanalerna har blivit bättre på att ta in talang från alla politiska kanter.

– Det var en slagsida åt vänster, men inte nu längre. Det finns en historisk skuld i bakgrunden men SVT har gjort bot, och är rätt noggranna nu.

Han säger att han själv tillhörde dem som njöt av att driva med vänstern, men att sådan humor nu känns ute.

– Det kanske kändes piggt för tio år sedan att skoja med blåhåriga miljöpartister, men i dag är det bara gubbigt och ofräscht att skämta om woke. De är så långt från makten.

Han säger också att han saknar den progressiva erans experimentlusta.

– Även om jag var en av dem som hånade, så har något gått förlorat också. Det är roligt att Sverige var så experimentellt, oavsett om det gäller koreansk mat eller hur många kön det kan finnas. Men om den tidens sociala ingenjörskonst hoppade på trender för snabbt, styrs vi i dag av en gubb-borgerlighet där allt sker av nödvändighet. Det finns aldrig några svar, det är alltid bara därför. Den makten känns tristare, mindre spänstig.

Även denna intervju avbryts av ett barn som bryter in och ropar, och hans partner Anna Björklund säger åt honom att lägga på.

– Jag är arg på dig nu, säger hon.

– Men måste du måla den där stolen precis nu? försöker Kristoffer.

Han smyger ut ur lägenheten för att runda av. Han säger att när mycket av humorn har flyttat ut på nätet har högern blivit mer dominant.

– Vänstern har ju legat efter, för att man har varit van att jobba inom institutionerna. Får man göra radio i P3 så kanske man inte hoppar på poddar. Så vänstern är inte van att göra allt själv. Sedan är internet mer höger. Om vi går till internets barndom så var ju det första man gjorde att läsa anarkisternas handbok, eller lära sig göra hasch av bananskal.

Liv Strömquist håller med Kristoffer Svensson om att högern nu är lika förutsägbar som popvänstern var då.

– Det här med att banka på den döda hästen ”woke” i hundra år, det är absurt att de bara fortsätter.

Hon säger att även den nya radikalhögern har använt humorn som verktyg, men på ett annat sätt.

– På [nätforumet] 4chan var det ju ett skämt från början att Trump skulle vinna första gången. De hade en nihilistisk och gränslös humor, där inget spelar någon roll. ”Fan vad sjukt om Trump vann!” Så försöker de ändå driva igenom det och göra valpropaganda för honom. Det är ju ett gränsland mellan skoj och allvar, som vi också såg vid stormningen av Kapitolium. För vissa var det ett skämt, för andra en revolution. Så det är ju humor med verkliga konsekvenser.

Under fotosessionen skojkivas Gustav Bennegård och Martin Arnell.

– Nu har det varit lite väl mycket fokus på Gustav.

Mellan poserna förklarar de att de inte har några politiska mål. Det handlar ofta om att skoja med dem som styr över samtalet, inte sällan ett känsligt etablissemang.

– Det kändes mer spännande att driva med vänstern för några år sedan. Men i dag har samhället förändrats och det är lite högre i tak. Skillnaden är att de som gjorde vänstersatir fick göra det i public service medan högersatiren har tvingats hålla till på Youtube, säger Martin och Gustav fyller i:

– Vi ser oss inte som politiska, om vi har uppfattats göra lite mer högersatir än andra är det nog för att den mesta satiren är vänster.

Så vad kan man skoja om nu? Martin Arnell funderar ett par sekunder.

– Jag vet inte. Kan inte du berätta?

Jag frågar om de har strukit några idéer för att de var för vågade. De nämner ett inslag om en misslyckad pedofil.

– Barnen är kaxiga, säger att han måste ge dem mobilen först. Då behåller de den för att utpressa honom och kräva olika tjänster, förklarar Martin Arnell.

– Vi funderar på att släppa mörkare sketcher igen och stoppa undan dem på Youtube. Jämfört med Instagram har företagen inte lika bra koll på vad som händer där, säger Gustav Bennegård och fortsätter:

– Just nu skriver vi på några filmidéer som känns spännande och de sponsrade samarbetena gör att vi kan lägga ned mycket tid på sketcherna. Så just nu är vår situation mycket bättre än innan.

Men borde inte ett förändrat världsläge göra offentligheten mer öppen för humor från olika perspektiv?

Nu drömmer Freudian Slip, precis som Kristoffer Svensson, om ett genombrott i mittfåran.

– Det har blivit bättre, men det är nog samma typ av ämnen som är känsliga att driva med om du inte vill bränna broar.