Kapitalismen krisar. Det märks även i Sverige. De svenska biltillverkarnas kräft- och hotande undergång har förstås att göra med detta. Att en hel hemelektronikkedja går omkull är ett tecken. Att villamarknaden stagnerar ytterligare ett.
Än finns det ingen större folklig proteströrelse i Sverige. Kan det bero på att vi ändå bor i ett slags elfenbenstorn? Den sydeuropeiska proteströrelsen, ”De upprörda”, noteras knappt längre. Occupy now-rörelsen lär knappast bli en massrörelse här. Förutom några mindre möten av de redan frälsta har det inte hänt mycket. Eurokrisen relateras mest till själva valutasamarbetet i sig, inte till den pågående globala krisen.
Men ute i världen håller någonting på att hända. Även i Sverige borde det finnas ett utrymme för vänstern att vinna sympatier bland fler. Men vem skulle kunna kanalisera missnöjet över den rådande krisen i en stark antikapitalistisk riktning?

Den spretiga utomparlamentariska vänstern skriker förstås högst, ungefär som vanligt. Men få lyssnar på dem, och den mest gapiga sortens aktivister verkar dessutom trivas bra i det lilla, politiskt marginaliserade hörnet där de befinner sig.
Den mer sektliknande vänstern av olika kulör försöker givetvis sitt bästa. Men hittills finns inte mycket som tyder på att kommunisterna, diverse trotskistiskt inspirerade småpartier eller landets sista maoister skulle ha fått förmågan att fövertyga ett nämnvärt antal människor om att de har rätt.

Sossevänstern kunde vara intressant i sammanhanget. Men de är fullt upptagna med att försvara sin partiledare Håkan Juholt mot partihögerns lömska personangrepp. Och sossarna är ändå hopplösa i sammanhanget, deras vision har sedan minst 80 år tillbaka varit en mänskligare kapitalism, inte något annat än kapitalismen.
Vem kan man hoppas på då? Kvar finns egentligen bara Vänsterpartiet.
Är det, efter fjolårets misslyckade försök att gå till val i en enhetsfront med socialdemokraterna och Miljöpartiet, det vill säga två partier som knappast har problem med marknadsekonomin i sig, inte läge att profilera sig som ett offensivt vänsterparti?!

Partiet borde dessutom kunna komma ihåg sitt historiska arv och börja ifrågasätta den rådande ordningen lite mer offensivt. Det var ju liksom länge sen att man hade öppet mål framför sig i systemfrågan.
Men partiet är dessvärre väldigt självupptaget just nu. Den stundande partikongressen och en omorganisation av partikansliet verkar vara allt som partiet mäktar med just nu.
Det är visserligen lite äldrevårdskampanj hit, en del navelskåderi inför partikongressen dit – samtidigt som den rådande produktionsordningen går genom sin största kris på flera årtionden. Det finns nu ett gyllene läge att glömma de enskilda sakfrågorna och gärna också partiledarbytet för en liten stund och peka på de stora sammanhangen. Nu finns ett gyllene läge att agitera offensivt mot ett EU som helt öppet går i Tysklands och Frankrikes ledband.

Nu finns ett tillfälle att äntligen nischa sig som en kraft att räkna med! Och dessutom har vi just nu fyra partiledarkandidater som skulle kunna framföra det antikapitalistiska budskapet. Passa gärna på!