Alla vet vad som pågår i Gaza – så hur kan folkmordet få fortsätta? Svaret är den starkes rätt.
Den 25 juli rapporterades i hela världen om spädbarnet Zainab, som dog av svält endast fem månader gammal. Enligt den palestinska hälsomyndigheten hade då 83 barn dött av undernäring sedan 7 oktober 2023, men den senaste månaden har hjärtskärande bilder på palestinier som bara är skinn och ben blivit allt vanligare.
Svälten är knappast den tragiska baksidan av ett krig. Den är kalkylerad ned till minsta riskorn av den israeliska regeringen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Dels genom att systematiskt attackera människor som hämtar mat. Det har man gjort länge – redan i början av 2024 inträffade ”mjölmassakern” när 112 palestinier sköts ihjäl vid en hjälpkonvoj. Israels regering berättade en egen version, men en granskning av CNN visade att det fanns hål i den israeliska versionen. Där berättade också Gazabor om det dödliga val som de tvingats fatta sedan dess: dö av svält, eller när du hämtar mat.
Men framför allt genom att bestämma hur mycket mat som ska få komma in i Gaza. Redan i Israels officiella siffror blir det tydligt att svälten är avsiktlig. I mars och april kom ingen mat alls in i Gaza, i maj släpptes 19 ton basföda, i juni 37 och i juli 38 – eller omkring 60 procent av vad som behövs för att befolkningen ska klara sig.
Denna intention har också uttryckts länge av regeringen. För ett år sedan sade landets fundamentalistiska finansminister Bezalel Smotrich: ”Ingen i världen kommer att låta oss svälta två miljoner människor, även om det skulle kunna vara rättfärdigt och moraliskt för att befria gisslan.”
Det som står i vägen för svält är alltså inte att man vill hålla palestinierna vid liv, utan att man vill hålla kriget vid liv. Det är nämligen val om ett år, och det är bara så som Benjamin Netanyahu kan klamra sig fast vid makten.
Den vanmakt som omvärldens befolkningar känner gör att vissa jagar syndabockar. Delar av vänstern börjar bråka internt, medan andra påstår att svenska medier har rapporterat fel – även om journalister självklart måste släppas in i Gaza. Själv har jag inte träffat en enda människa som inte vet vad som pågår. Alla vet, ändå händer inget. Det är det som är så frustrerande.
Det finns inga ursäkter att inte agera, varken för regeringen eller omvärlden. Och visst börjar saker hända – om än alldeles för långsamt.
Norge, Irland, Spanien och Slovenien har redan erkänt Palestina som stat, och Frankrikes president Emmanuel Macron har lovat att landet i september ska bli första G7-land att göra detsamma. I Finland ökar stödet för ett erkännande – i dag 48 procent, mot 24 procent däremot. Det är även alla partier utom två överens om, men inte regeringspartierna Kristdemokraterna och Sannfinländarna.
Sverige har redan erkänt landet under socialdemokraternas utrikesminister Margot Wallström hösten 2014 – och jag minns hur jag jagades ut ur en butik i Venedig av en arg högersionist något år senare, när han fick reda på att jag var svensk. Erkännanden har betydelse, inte minst för att stater har rättigheter som inte folk har.
Men hur agerar vår nuvarande regering? Den vågar knappast tala om sanktioner eller vapenembargon, trots att FN redan den 18 november i fjol fick en rapport som beskrev situationen i Gaza som ”överensstämmande med folkmord”, bland annat för att Israel använder svälten som ett vapen. I stort sett alla relevanta människorättsaktörer har dragit samma slutsats.
Samtidigt som krigsherrar i Ryssland, Israel och Sudan gör vad de vill utan konsekvenser, monterar USA ned det sköra system för internationell rätt som vi har. Om världen inte kan sätta gränser för svält som vapen, vad återstår då av folkrätten?
Som jag skrivit förut vore det enda rätta att intervenera militärt. All information är på bordet. Om världen inte agerar så kommer budskapet vara klart: den starke kan göra vad den vill, de svaga får svälta ihjäl framför våra ögon.
