Under årets Almedalsvecka presenterade den så kallade Borgkommissionen sin rapport om framtida ”utmaningar” för ”välfärdens finansiering”. Man oroar sig däri för ett ”ansenligt finansieringsgap”.
Gapet uppstår så här: Med växande välstånd kräver medborgarna också bättre samhällsservice, vilket i sin tur kräver större resurser inte minst inom sjukvård och äldreomsorg. Förbättrad produktivitet är svår inom dessa sektorer – löpandebandsmatning av gamla kommer till exempel inte att uppfattas som ett framsteg. Det betyder att en större andel av samhällets samlade resurser behöver dirigeras till välfärdstjänster. Utgiftsökningsbehovet blir också större då andelen äldre i befolkningen blir högre.
Den offentliga ekonomin är organiserad så att intäkterna huvudsakligen kommer från skatter. Om man vägrar ta ut mer skatt trots att det medborgarna behöver och efterfrågar blir dyrare, ja då uppstår gärna ett visst ”finansieringsgap”.
Rapporten konstaterar att den trendmässiga ökningen av skattekvoten upphörde på 80-talet. Det senaste decenniet har kvoten sjunkit. Detta är givetvis en grund till en de facto privatisering av delar av välfärden – med kända fördelningspolitiska resultat. Men möjligheten att återställa tidigare skattenivåer avfärdas med att den som vågar hävda det ”förminska[r] finansieringsproblemet genom att peka på en till synes enkel lösning”. I rapportförfattarnas DN-debattartikel går man också runt huvudfrågan: ”att döma av den aktuella politiska debatten måste i första hand andra vägar… sökas”.
”Alla genomarbetade utredningar har kommit till slutsatsen att finansieringsgapet är av sådan omfattning att det krävs nytänkande och långtgående åtgärder”, heter det i rapporten. Men i princip ”alla genomarbetade utredningar” har haft samma utgångspunkt: att låsa fast skatteuttaget och därefter fokusera på de finansiella problem som framträder i framskrivningarna. Därmed kommer ”nytänkande och långtgående åtgärder” för att freda de välbeställdas möjlighet att komma billigt undan samhällsekonomins krav, att presenteras som nödvändiga att genomföra – helst nu.
Kommissionens förslag inbegriper privata ”tillägg”, och en äldreomsorgsförsäkring, som innebär vidgade klyftor på äldre dagar. Vidare vill man begränsa socialförsäkringarna till förmån för vård och äldreomsorg.
Att denna framtvingade prioritering drastiskt begränsar trygghet och omfördelning förblir osagt, liksom det faktum att en sådan utveckling i sig är ett hot mot folkhälsan.
Borgkommissionen har satts samman av högerns tankesmedja Timbro tillsammans med det fackligt associerade Arena Idé. Per Borg som lett arbetet, har varit S-märkt statssekreterare. Man efterlyser ständigt en överordnad problembeskrivning. Pensions-överenskommelsen lyfts fram som föredöme.
Det är lätt att förstå Timbros stora entusiasm för detta. Att begränsa det offentliga åtagandets räckvidd är strategisk högerpolitik. För arbetarrörelsen är ett sådant ”samförstånd”
däremot mångsidigt katastrofalt. Om alla viktiga frågor som rör vid den ekonomiska resursfördelningen i samhället lyfts bort från politiska val, har högern vunnit på walk over. Pensionsöverenskommelsen är därvidlag snarare ett skräckexempel. Den innebar en kraftig tillbakarullning av välfärdsgarantier och offentlig kapitalbildning, och den genomfördes så att den demokratiska processen i allmänhet och arbetarrörelsen i synnerhet överkördes.
Riskerna med att vingklippa den politiska konflikten bakom kulisserna känner vi redan till. Demobilisering av arbetarväljare, öppning för fanflykt och högerpopulism, nya år med socialt frätande marknadsfundamentalism. Det är en tragedi att Arena Idé lånat ut sitt namn till detta.
