För ett år sedan träffade jag en sydafrikansk fackföreningsman. Jag berättade att jag hade varit redaktör för Afrikagruppernas tidskrift Södra Afrika för så där 40 år sedan. Han frågade mig vad jag tyckte var skillnaden mellan då och nu. Mitt svar var inget som jag behövde tänka länge på. För även om vi betonade solidaritet och gemensam kamp redan på den tiden, så är skillnaden helt uppenbart att våra samhällen har blivit alltmer lika.  
Det handlar inte bara om att apartheid är borta. Det handlar mest om att det jag såg när jag studerade utvecklingen i Afrika på 1960- och 70-talen är så likt det jag ser i Sverige idag.
När större delen av Afrika avkoloniserades på 1960-talet trädde det fram en klass inhemska makthavare som såg sin chans att berika sig själva och sina polare genom att sälja ut sitt lands tillgångar till högstbjudande. Vi kallade dem kompradorbourgeoisie. Deras politiska makt ledde inte till att deras länder utvecklades i positiv riktning. Mineral- och oljetillgångar exploaterades av utländska bolag som delade med sig en bråkdel av sina vinster till kompradorbougeoisien medan det möjligen råkade hamna några småsmulor hos befolkningens stora massa.

Utvecklingen var likadan i Liberia som koloniserats  av friköpta amerikanska slavar på 1800-talet. Där gjorde Wallenberggruppen 1960-talets största svenska u-landsinvestering, med det kapital som de fått svenska staten att lösa in deras andel (50 procent) av LKAB för. Tillsammans med amerikanska Bethlehem Steel bildade de Lamco, vars exploatering av det järnrika berget Nimba ledde till vinstnivåer som var betydligt högre än i LKAB.
Lamco drog till sig arbetskraft från jordbruket, vilket ledde till att Liberia måste importera ris, som man tidigare varit självförsörjande med. Detta fick förödande konsekvenser när gruvan efter 26 år hade tömts, helt enligt prognoserna. Landet stod utan tillräcklig produktion av basmaten och gruvarbetarna utan inkomster. Samma år som produktionen lades ner, 1989, startade den ökände Charles Taylor ett inbördeskrig som ledde till över 200.000 döda i detta land med cirka tre miljoner invånare.

Nu liknar situationen i Sverige den i Afrika. För 20 år sedan släpptes prospekteringen fri här vilket lett till att  hundratals bolag från hela världen letar efter råvaror att bryta. Sverige ger enligt Världsbanken högre avkastning till utländska ägare än Australien, Chile, Kanada, Kina och Sydafrika. Det är ett verkligt lågskatteland när det gäller gruvdrift.
I land efter land införs nu en gruvskatt för att invånarna ska få del av vinsterna från naturresurserna. I Finland uppskattar man att en sådan skatt skulle kunna ge 100 miljoner euro till staten och lokala myndigheter. Australien har en gruvskatt på 30 procent. I Sverige går 0,5 promille av malmvärdet till staten, samtidigt som regeringen satsar miljarder på infrastruktur för att underlätta utvinningen.

Som om det inte är nog förbereder regeringen att förkorta handläggningstiden för miljöutredningarna. Många av de nya, planerade gruvorna har en livslängd som är kortare än Lamco:s. Det finns inga garantier för att de kommer att återställa vad gruvbrytningen förstör eller förebygga att avfallshögarna läcker gifter i framtiden.
Det är inte utan att man börjar tänka på det gamla Göring-citatet: ”Jag ämnar plundra och göra det grundligt”. Och nog liknar de styrande i Sverige kompradorbougeoisien i Afrika. Vi i Afrikagrupperna demonstrerade redan på 1966  mot Wallenberg på en studentafton i Lund.