De senaste dagarna har insikten långsamt börjat sippra in hos mig. Det mest fruktansvärda terrordådet i Norges, troligen i hela Nordens, moderna historia var ett attentat riktat mot arbetarrörelsens antirasism. Anders Behring Breivik förklarade under häktningsförhandlingarna i måndags att han oroade sig för att Norge skulle koloniseras av muslimer och såg Arbeiderpartiet som medskyldigt till utvecklingen. Därför ansåg han sig vara tvungen att försöka mörda en hel generation unga socialdemokrater.
Det har inte saknats grogrund för Behring Breiviks konspirationsteorier. De är inte ovanligare än att de går att läsa på den genomsnittlige rasistens blogg. Eller för den delen i de stora tidningarnas kommentarsfält från rapporteringar om tragedin i Norge. Idén om muslimer som en samhällsfara finns mer eller mindre förankrad i rasistiska partier med parlamentsplatser i hela Norden. Jimmie Åkesson konstaterade häromåret på Aftonbladet debatt att muslimerna är ”det största utländska hotet sedan andra världskriget”, för att ta ett svenskt exempel. Värt att notera är också att den nya rasismen delvis har nya syndabockar. Norgeterroristen betraktar sig som konservativ och antinazist, Åkesson jämför indirekt islam med nazism. Retoriken är däremot obehagligt lik hur rasistisk argumentation sett ut under de senaste 80 åren.
De flesta uttalade vänsteraktivister och/eller personer med bakgrund i ett annat land än Norden känner igen tongångarna. Mina vänners statusuppdateringar på Facebook de senaste veckorna kan tjäna som ett stickprov på vardagshatet: Någon har fått motta ett hot i samband med dåden i Norge om att det ”är så ni kommunister ska behandlas”, en annan har gett upp sitt bloggande, delvis på grund av ständiga påhopp från SD-sympatisörer, en tredje får utstå ett obehagligt förhör om både sin hårfärg och sina vänstersympatier.
Kanske är det individer med någon form av psykiatrisk störning som utför de här handlingarna. I så fall är de förvånansvärt många och riktar alla sitt agg åt ungefär samma håll.
Det handlar inte om knepiga konspirationsteoretiker som tror på lite vad som helst, utan om personer med en tydlig ideologisk förankring, som hatar muslimer och de som de kallar ”muslimkramare”, eller
”pk-eliten”. De sistnämnda är oftast socialister, eller ibland liberaler som faktiskt tar ståndpunkten om alla människors lika värde på allvar. Att det var Arbeiderpartiet som var måltavla för terrorattentaten i Norge var knappast en slump. Det är inte samma sak att konsekvent kalla en socialdemokratisk ledare för ”Mona Muslim” som att utöva våld. Men det visar dels på vänsterhatet och dels på kopplingen rasisterna gör mellan muslimer och vänstern.
Exakt vilka psykologiska mekanismer som driver någon till att fatta ett vapen och kallblodigt skjuta ner sina medmänniskor kanske vi aldrig får veta. Men man kan dra en parallell till den så kallade Lasermannen i Sverige i början av 90-talet. Då som nu fanns en uppskruvad samhällsdebatt som pekar ut invandrare, eller idag mer specifikt muslimer, som syndabockar. Med John Ausonius egna ord från den utmärkta reportageboken Lasermannen – en berättelse om Sverige: ”Jag vände mig ju mot invandrare eftersom det fanns så många som inte gillade dem”.
