Communist Party of Nepal (Maoist) och Communist Party of Nepal (Unified Marxist-Leninist), vanligtvis kallade UML, som tillsammans har majoritet, hade en överenskommelse att maoisterna skulle få premiärministerposten. UML skulle få presidentposten. Men pakten sprack och landets första president blir nu Kongresspartiets Ram Baran Yadav.
Maoisterna, som är det största partiet, förespråkade en modell med en stark premiärminister och en mer ceremoniell president. De föreslog att presidenten borde vara en respekterad äldre personlighet, som inte skulle uppfattas som en partipolitisk representant. Maoisterna var villiga att stödja Sahana Pradhan, utrikesminister och UML-ledare som presidentkandidat. Pradhan är änka till kommunistpartiets grundare Pushpalal Shrestha och var en galjonsfigur för den enade vänstern under demokratiupproret 1990.
UML å sin sida insisterade att Madhav Kumar Nepal, tills nyligen partiets generalsekreterare, skulle väljas till landets första president. Maoisterna accepterade inte Nepal som kandidat, då han sågs mer som en direkt partipolitisk representant.
Vidare menade de att det skulle ge felaktiga signaler att välja en person som förlorade sitt mandat i det senaste valet till president.

Madheser vågmästare

Några dagar innan omröstningen i den konstituerande församlingen blev sammanbrottet officiellt. Maoisterna nominerade Ram Raja Prasad Singh som sin presidentkandidat, Kongresspartiet nominerade sin generalsekreterare Ram Baran Yadav och UML nominerade Ramprit Paswan.
Landets fjärde största parti, det Madhes-regionalistiska MJF, sade sig stödja Singh som presidentkandidat men vill inte stödja maoisternas vicepresidentkandidat. Istället nominerade MJF juristen Parmanand Jha som vicepresidentkandidat. Att det var de olika Madhes-regionalistiska partierna, partier som söker autonomi för de södra delarna av Nepal, som satt på vågmästarrollen rådde det ingen tvivel om. Alla presidentkandidaterna var madhesis.
Ram Raja Prasad Singh är själv inte maoist, men hans namn är synonymt med uppror i Nepal. Han lär vara den ende nepales som träffat Che Guevara. Singh var som ung advokat och ledamot av det rojalistiska pseudoparlament, den mest uttalade förespråkaren för demokratiska reformer under 1970-talet. Han fängslades och gick i exil i Indien. 1985 anklagades han för en serie bombdåd, och dömdes till döden i sin frånvaro. Hans parti, Nava Janabadi Morcha, fick dock bara 5 000 röster i valet i april.

Sista minuten-rockad

Inledningsvis föreföll det som att Singh skulle väljas med MJF:s stöd. Men i elfte timmen gjordes en rockad. MJF, UML och Kongresspartiet slöt en ny pakt, där de kom överens om att Kongresspartiet skulle få presidentposten, MJF vicepresidentposten och UML talmansposten. UML drog informellt tillbaka sin presidentkandidat. Sonika blev Jha vald till vicepresident, men varken Singh eller Yadav fick den majoritet som krävdes. Över helgen lyckades man mobilisera några småpartier att rösta för Yadav, och han valdes till president av en majoritet av den konstituerande församlingen på måndagen.
Maoisterna tänker nu inte längre bilda regering. Förbittrade har de deklarerat att de är trötta på koalitionspolitik. Maoisternas andreman Baburam Bhattarai menade att de andra partierna inte skulle lyckas dra deras parti “ner i helvetet”. En annan maoistledare, C.P. Gajurel, kallade Kongress-UML-MJF-alliansen för “apolitisk och ohelig”.
I nuläget är det högst oklart hur det kommer att gå med den nya regeringen.