Det var vid lunchtid i en av Porto Alegres churrascerias, ett ställe där oanständiga mängder grillad oxfilé, kycklinghjärtan, korvar, fläskbitar och öl serveras till förväntansfulla gäster. Plötsligt var Brasiliens nyvalde president Lula ensam vid garderobsdisken, och jag gick fram för att skaka hans hand. Det lyckades. Men jag frågade honom också på engelska om en intervju kunde komma ifråga. Han vände sig bort samtidigt som han svarade på portugisiska, avfärdande.
– No…no.
Och snabbt kom en av hans omgivande medhjälpare fram:
– Vad vill du vår president?
Lula var på plats i Porto Alegre, intaget av World Social Forum, för att hålla ett slags segertal. En stekhet eftermiddag kavlade han upp skjortärmarna inför 50 000 åskådare och mottog varma applåder. Hans röst påminde om orcherna i Sagan om ringen, vrålande i basregistret, men budskapet var milt och fredligt.
Det var en retoriker som hela tiden återvände till sin bakgrund, till den brasilianska arbetarklassens kollektiva bakgrund, och han utstrålade märkligt nog både vilja och desperation.

Några dagar senare befann jag mig i sällskap av World Social Forum-arrangörerna, som fick en sorts audiens hos presidenten. Lula, vars parti PT drog i många av trådarna bakom kulisserna på forumet, var där för att utverka förståelse för att allt inte går att ändra på en gång och betona vikten av att Brasilien inte skulle bli isolerat internationellt. När tiden för frågor och invändningar kom tog Samir Amin ordet, och uttryckte både stöd och påpekade varnande att ett stöd inte skulle bli villkorslöst .
– Om ni vill ha vårt stöd − gör oss inte besvikna.
Tre år efter att metallarbetaren och fackkämpen Lula beträtt platsen som president i världens nionde största ekonomi ringer Samir Amins ord allt mer sanna. Lula är nu fast i den brasilianska elitens nät, oförmögen att driva igenom ens en vapenbegränsningslag. Lennart Kjörlings bok Lula. Brasilien − hoppet och rädslan ger en intressant bakgrund till denna situation. Kjörling berättar fascinerande sidohistorier om exilrevolutionärer som kör tunnelbana i Stockholm, ungdomar som klarar sig mot alla odds i fattigdomen och fackligt aktiva PT-medlemmar som överlevt det underjordiska arbetet för att nu kritiskt stödja regeringen.

Det brokiga landet ger en bakgrund till historien om Lula, en man som växt upp i fattigkvarteren och motvilligt – Lula skämdes över att han var så blyg − blivit arbetarnas talesman i ett klimat som snarast påminner om Sverige under början av 1900-talet.
Lula var en av grundarna till arbetarpartiet PT, en märklig blandning av olika socialdemokratiska, socialt kristna, kommunistiska och trotskistiska fraktioner, som blev en av krafterna som bröt fram när diktaturen rasade ihop under 1980-talet. Och Lula själv har alltid tillhört mittenfåran. Han beskrivs som en traditionell socialdemokratisk fackföreningsman, rättfärdig men förhandlingsvillig och utan några speciellt långsiktiga visioner. Men medan rättfärdigheten bar långt när det gällde att bryta en korrumperad brasiliansk elits maktmonopol, har Lula varken lyckats omforma det politiska systemet eller gjort mycket skillnad ekonomiskt.
Lulas svaghet är att han saknar ett mobiliserande projekt för att bemöta den globaliserade kapitalism som Brasilien är djupt intrasslat i. Brasilien, som bäst motsvarar beskrivningen av Latinamerikas USA – självtillräckligt, rikt och med ett visst mått av storhetsvansinne – har inte varit speciellt intresserat av att följa Chávez på vägen mot ett integrerat Latinamerika, utan spelar hellre rollen av framgångslandet som skall visa att det går att exportera sig till rikedom.