Helgens tragiska masskjutning i Farsta, där två personer dog, hade lika gärna kunnat äga rum i mitt kvarter i Flemingsberg.
Den 7 mars sköts där en man till döds i en lägenhet där även ett nioårigt barn vistades. Den 30 mars friades en man som misstänktes ha skottskadat två barn, sex och sju år gamla, under ett bråk vid en lekplats för två år sedan. Samma år sköts en 25-åring ihjäl på en skolgård. Den 18 april skedde sedan en sprängning i ett flerbostadshus. Och även utanför mitt eget hus har skjutningar ägt rum som lyckligtvis ännu inte har resulterat i att någon människa har dödats eller skadats. Bara för att nämna några exempel. Flera av dem tros ha kopplingar till det lokala ”Flemingsbergsnätverket”.
”Stockholm har inte alls blivit kallt”, skriver Thomas Wederus i Flamman (20/2023) och jämför staden med Medellin, men en bättre jämförelse är med Sverige för 20 år sedan. Jag har nämligen sett förändringen på nära håll.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Min trappuppgång besöks regelbundet av civilpoliser, som är lätta att identifiera då de inte sällan är vältränade majoritetssvenskar med genomskinliga förklädnader. När jag frågar vad de gör svarar de oftast att de spanar, eller letar efter vapen och knark.
Ibland ser jag andragenerationskillar hålla regelrätta möten nere på innergården eller vid centrum – två platser där skjutningar också har ägt rum. Vissa är ibland maskerade och antingen efterlysta eller av andra skäl rädda för att bli igenkända, kanske av föräldrar, syskon, poliser, socialarbetare eller lärare. I värsta fall är de rädda för att bli skjutna på plats.
Jag har även bevittnat ”begravningsritualer” och minnesstunder på platser där personer har skjutits till döds i bostadsområdet, samtidigt som polisen har cirkulerat över de sörjande i en helikopter.
Min trappuppgång besöks regelbundet av civilpoliser
En del barn mellan 10 och 17 går inte sällan runt i svindyra märkeskläder. Visst kan de i undantagsfall ha föräldrar som driver framgångsrika restauranger i innerstaden eller lukrativa pizzerior eller gatukök. Men desto vanligare är nog tyvärr att pengarna till denna sorts lyxprodukter kommer från den kriminella ekonomin, och därmed åtminstone indirekt från de skjutningar och sprängningar vi kan läsa om. Polisen har också uttalat att märkeskläder är en viktig del av den kriminella livsstilen, men samtidigt går det så klart inte att säga att alla barn som går runt i dyra märkeskläder är kriminella.
Då jag råkar bebo en östasiatisk kropp gör en del unga män som jag gissar har bakgrund i Mellanöstern, Afrika, Latinamerika och Balkanhalvön ibland sig lustiga över mig med hjälp av så kallad gulinghumor – möjligen för att på något sätt ge tillbaka då företag från Kina, Taiwan, Sydkorea och Japan nog inte alltid beter sig så väl i deras föräldrars hemländer.
För några år sedan var jag dum nog att smygfotografera ett tiotal unga killar i området bakifrån och lägga ut på min öppna instagramsida, och skriva att jag hörde att gänget öppet skröt om att de skjutit en kille i en annan förort. Killarna hittade inlägget och gav sig därefter på mig varje gång jag stötte på dem i området. En gång fick jag rentav ett slag i huvudet och en av killarna skrek att jag skulle sluta skriva om Flemingsberg över huvud taget.
Nu har jag inte sett till pojkarna på länge, och misstänker tyvärr att några av dem antingen är döda, sårade eller fängslade, eller rentav har flytt landet av rädsla för att bli mördade.
Jag förstår rationellt att risken att just jag ska få en kula i huvudet, i buken eller i någon lem är minimal, liksom att just min våning eller lägenhet ska sprängas sönder. Samtidigt kan jag i dag förstå alla dem som både skyr och flyttar ifrån de fattiga områden där skjutningarna och sprängningarna har kommit att bli en del av vardagen.
Högern vill förstås utnyttja situationen för sina rasistiska syften, och jag har inget bra svar på hur utvecklingen kan vändas. Men en sak är säker. Vi som bor i miljonprogramsområdena ska inte behöva leva så här.
