Ledare/Nyheter 02 mars, 2022

Jonas Elvander: Vänstern måste uppdatera sin geopolitiska analys

Vänstern var inte ensam om att inte ta Rysslands hot på tillräckligt stort allvar. Invasionen har i ett slag ritat om den geopolitiska kartan och fått politiker att kasta flera av efterkrigstidens mest omhuldade doktriner överbord, ibland med rätta. Den nya världen kräver att vänstern tänker om på vissa punkter.

”Det finns årtionden när inget händer, och det finns veckor när årtionden händer”, sade Lenin en gång. De gångna två veckorna har varit sådana veckor.

Rysslands invasion av Ukraina har chockat hela världen. Trots den enorma militära mobiliseringen som pågick i månader var det många inom vänstern som inte trodde att den ryska ledningen skulle gå så långt – inklusive denna tidnings utrikesredaktion. De som faktiskt förutspådde en invasion kan räknas på handens fem fingrar. En av dem är den ryske sociologen och oppositionsaktivisten Greg Judin.

Vad betyder det att så många hade så fel om Vladimir Putins ambitioner? Det kan vara ett resultat av hans oberäknelighet. Vad denna i sin tur beror på är en fråga som allt fler ställer sig. Att göra det som ingen väntar sig kan lika ofta vara ett uttryck för strategisk slughet som vansinne. Spekulationerna om Putins mentala tillstånd har mycket riktigt bara tilltagit den senaste veckan.

Det mesta tyder dock på att den ryska regeringen hade förberett sig på detta krig länge. Den strategiska pakt man slutit med Kina, de stora dollarreserverna som centralbanken byggt upp, Putins besatthet av Ukrainas historia och evinnerliga ifrågasättande av landets existensberättigande (som han till och med presenterade i en essä förra året). För den efterkloke pekar allt på att planerna fanns där sedan länge.

Att de allra flesta ändå underskattade hans ambitioner vittnar om hur irrationellt detta krig är. Priset kommer att bli extremt högt för Ryssland. De sanktioner som införts av västvärlden är de hårdaste i historien och den ryska ekonomin befinner sig i fritt fall. Ryssland är en paria på den internationella scenen och nu beroende av Kinas passiva stöd. Men allt detta är tydligen ett pris som den ryska regeringen är beredd att betala.

Kriget har förändrat den geopolitiska verkligheten och aktualiserat flera frågor som vänstern nu måste förhålla sig till. För det första har Rysslands folkrättsvidriga invasion gjort frågan om europeisk säkerhet mer akut än på länge. I Finland vill en majoritet av medborgarna nu för första gången gå med i Nato. I Tyskland har kansler Olaf Scholz i en handvändning övergivit den pacifistiska politik som landet i alla fall på pappret har bedrivit sedan 1945. Sådana förändringar kan framstå som naturliga eller till och med önskvärda i dagens läge. Denna nya ”krigskeynesianism” innebär att landet överger sin åtstramande ekonomiska politik tillfälligt. I bästa fall kan det leda till att klimatomställningen accelererar när landet ska göra sig oberoende av rysk gas. Men det kommer främst att leda till att världen militariseras ännu mer – i det land som begått de värsta brotten mot mänskligheten någonsin. Det borde stämma till eftertanke.

Även i Sverige håller debatten snabbt på att förändras. Vänstern har alltid haft rätt i att framhålla betydelsen av den nyliberala chockterapin som Ryssland utsattes för på 90-talet och Nato-utvidgningen som inleddes då, som viktiga faktorer i upprinnelsen till dagens situation. Ett gott tecken är att flera liberala medier, som DN, The Guardian och Project Syndicate, de senaste veckorna yrvaket har börjat skriva om denna förhistoria på ett mer kritiskt sätt, i stället för att låtsas om att Putin kom till makten från ingenstans och att hans politik inte har haft något med västs agerande att göra. Det är inte ”Putinkramande” eller relativiserande att skriva om detta – det är att försöka förstå vilka historiska processer som har lett till dagens situation, vilket är all seriös journalistiks grunduppdrag. Att de flesta liberala och konservativa medier inte har förmått göra det förrän nu är beklämmande.

Det kommer dock inte att leda till besinning i Nato-frågan. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan Sverige och Finland ansöker om medlemskap. Det är därför viktigare än någonsin att vänstern tydliggör sitt motstånd mot det.

Men kriget har placerat säkerhetsfrågan högst på agendan, oaktat Nato. Vänstern borde därför ägna mer tid åt fundera på möjliga alternativ till alliansen. Man kan inte trolla bort problemet genom att upprepa ordet alliansfrihet som en besvärjelse. Det är allmänt känt att Sverige i hemlighet odlade nära band med Nato även under neutralitetspolitikens kulmen under kalla kriget. Under andra världskriget prisgav vi vår alliansfrihet på ett sätt som få är stolta över i dag. Att ett litet land på allvar ska kunna vara helt neutralt är en fantasi. Därför behöver vi återuppliva debatten om vilka säkerhetspolitiska arrangemang som kan utgöra alternativ till Nato.

Detta bör dock göras på ett ansvarsfullt sätt. Att som amerikanska Democratic Socialists of America kräva att USA lämnar Nato under brinnande krig i Ukraina är inte bara tramsigt utan också oansvarigt. Som den ukrainske vänsteraktivisten Taras Bilos har påpekat har den västerländska vänstern alltför ofta tillämpat en ”dumskallarnas antiimperialism”, det vill säga en som vägrar erkänna att flera makter kan ha imperialistiska tendenser i en multipolär värld, eller som ständigt ser den amerikanska imperialismen som överordnad fiende, oavsett geopolitiskt läge. Vi behöver nu mer än någonsin en klok antiimperialism.

En fråga som är nära sammanhängande med Nato-frågan är den om militärt stöd till Ukraina. Sverige har nu beslutat att för första gången sedan finska vinterkriget bistå en stridande makt med vapen. Det är ingen småsak, vilket Vänsterpartiets smärtsamma interna debatt vittnar om. Men om partiet kunde rösta för den långt tveksammare interventionen i Libyen borde detta inte vara så kontroversiellt. Till skillnad från Rysslands vapen kommer de ukrainska inte att drabba civila (vad den nynazistiska Azov-bataljonen kommer att göra med de svenska pansarskotten får vi helt enkelt acceptera att vi inte har kontroll över).

Något som däremot redan drabbar civila i en sällan skådad utsträckning är de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland. Dessa är nödvändiga och upprördheten var berättigad när flera europeiska länder utverkade undantag för enskilda sektorer som de ansåg vara livsviktiga för sina ekonomier. Men på grund av Rysslands stora dollarreserver, som gör att de kan överleva sanktionerna under lång tid, tvingades USA och EU att även frysa dessa. Det innebär att sanktioner införts mot den ryska centralbanken. Det har aldrig gjorts förut och konsekvenserna kommer att bli katastrofala för det ryska folket. Detta är en ny utveckling som förmodligen kommer att bli prejudicerande för liknande situationer i framtiden. Centralbanker kommer inte längre kunna räkna med att kunna upprätthålla en fungerande ekonomi om landet bryter mot folkrätten på detta sätt.

Denna utveckling bör vänstern vara medveten om. Den har ofta kritiserat sanktioner på goda grunder. Med tanke på hur lite de som införts mot länder som Iran och Venezuela har lyckats uppnå sina politiska mål, samtidigt som civilbefolkningen bara fått det ännu värre, bör detta i alla fall också stämma till eftertanke – även om det i detta fall var en oundviklig åtgärd. Frågan är också hur länge EU har råd med sådana sanktioner, återverkningarna kommer nämligen att sätta även våra ekonomier i gungning. Om den här typen av sanktioner blir legio är risken att det onödiga lidandet i världen ökar markant. Vänstern bör därför ha ett fortsatt vakande öga på utvecklingen, men samtidigt vara beredd att acceptera det ”ekonomiska vapnet” i extraordinära situationer som denna.

Kultur 14 juni, 2025

Folket som den israeliska litteraturen vill glömma

Tvångsförflyttningarna av palestinierna skildras på olika sätt i i den israeliska litteraturen. Foto: AP.

Om Israel ska göra upp med sin historia måste glömskan först konfronteras på allvar. Theo Vareman reflekterar över hur 1948 skildrats i palestinsk och israelisk skönlitteratur.

Nyinflyttad i London stod jag en dag vid hylla O i bokhandeln på Gower street och hade framför mig merparten av Amos Oz författarskap. Det var som att träffa en gammal vän. Oz – fram till sin död Israels mest erkända författare – är en av dem jag ständigt återvänder till. Dels tilltalas jag av melankolin hos de ofta sökande, förvirrade huvudpersonerna, dels är han en mästare på att skildra barnets perspektiv, även under dramatiska historiska skeenden. Jag lämnade bokhandeln med kortromanen Panter i källaren från 1995.

Läsaren får följa Proffy, en tolvårig pojke i Jerusalem under året som leder fram till Israels grundande. Kampen för ett eget land letar sig in i Proffys och hans vänners lekar, något som kompliceras av att Proffy samtidigt blir vän med en brittisk soldat som vill bättra på sin rostiga hebreiska. I slutet av boken blir leken allvar, när FN meddelar sin delningsplan för Palestina och drömmen om en judisk stat plötsligt tycks inom räckhåll.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 juni, 2025

Kvinnor som skrattar är inte kannibaler

Paris Hilton talade med en mörk alt som del av sin varumärkesförflyttning. Foto: Chris Pizzello/AP.

Anne Carson rannsakar synen på ljusa röster genom historien. Skojigt, tycker Hanna Johansson om den nyutgivna essän ”The gender of sound”.

Mot slutet av The gender of sound, en essä som första gången publicerades i en samling 1992 och som tidigare i år kom i en tunn, snygg nyutgåva av Silver press, håller Anne Carson ett tal till naivitetens lov. Eller, så här: hon förutspår att hon kommer att få kritik för sitt spretiga sätt att besvara den fråga som essän uppehåller sig vid: ”Hur påverkar våra föreställningar om kön hur vi uppfattar ljud?”

Carson är professorn i klassiska språk som blivit berömd för sitt säregna, poetiska sätt att förhålla sig till antikens källor. I The gender of sound vänder hon sig också dit. Aristoteles föreslog att kvinnors ljusa röster är ett bevis på deras inneboende ondska, eftersom modiga varelser – som lejon, eller tjurar – gör djupa, mörka läten. Ju tyngre testiklar, fortsätter han, desto djupare röst; de fungerar som ett slags lod för stämbanden. I litteraturen är kvinnors ljud okontrollerade och kaotiska: högljudda skrik, vilda skratt, ylanden, gäll klagosång, utrop av smärta eller njutning. De är verbalt inkontinenta, fjolliga, skvallriga. Ofta påtalas likheten mellan kvinnans mun och kvinnans kön, vars läppar bör hållas slutna. I Odyssén ber Telemachos vid ett tillfälle sin mamma Penelope att hålla käften. Under hellenismen hände det att röstövningar ordinerades för att bota fysiska och psykiska besvär hos män, medan en kvinna som använde sin röst för mycket ansågs kunna drabbas av menstruationsrubbningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 13 juni, 2025

V-profilen om Järvaveckan: ”Lobbyister har tagit över”

Magdalena Andersson talar först till folket i Gaza och sedan till de församlade under Socialdemokraternas dag på Järvaveckan. Foto: Liz Fällman.

Årets Järvavecka är den tionde i ordningen. Mohamed Nuur, lokal V-profil, ser skeptiskt på utvecklingen för både veckan och politiken i stort.

– Jag får lite av en tvångstanke att skriva ”Kuken” på den, säger Ung vänster-medlemmen vid klistermärkesbordet om Sverigeflaggan på den USA-Sverige-pin hon hittat på marken. Troligen har någon från Amerikanska Handelskammarens granntält tappat den.

Utöver dem är Vänsterpartiets monter på Järvaveckan omringade av Tibble Gymnasium, samt läkemedelsföretagen Astra Zeneca och Chiesi Pharma. Överallt syns loggorna för huvudsponsorerna: Axel Johnson-gruppen och Gålöstiftelsen. Väderprognosen över Spånga IP är polisdrönare och spridda regnskurar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 13 juni, 2025

Allan är homosexuell – ska utvisas till Ryssland

Allan, 41, har förts till förvar – i väntan på att utvisas till det homofoba Ryssland. Foto: Privat / Mikhail Metzel/AP

41-årige Allan flydde till Sverige för att slippa kriga för Putins hbtq-fientliga regim. Nu skickas han tillbaka, då Migrationsverket menar att han motsatt sig deras arbete. ”Medan jag sitter inspärrad är de som hanterat mitt fall lyckliga, fria, och förbereder sig antagligen för midsommar”, skriver han till Flamman.

– Jag är väldigt förvirrad, superstressad nu, säger Allan, 41.

Han kan inte prata länge, men tackar för samtalet. Uppkopplingen är sprakig, och mobilen är lånad. Hans egen blev tagen när han fördes till Migrationsverkets förvar. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 juni, 2025

Budgetsaneringen på 1990-talet räddade välfärden

När dåvarande statsministern Göran Persson fyllde 50 år, fick han en stickad mössa av Johan Lönnroth. Foto: Claudio Bresciani/Scanpix/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman (29 maj) under rubriken ”Magdalena Andersson är fast i fel epok”: ”Kritiker menar att de svenska Socialdemokraterna på 90-talet sålde ut välfärden till nyliberalismen, medan finanshökar som Magdalena Andersson menar att budgetsaneringen snarare räddade den. Nu är partiet där igen.”

Att socialdemokratin blivit nyliberal är en myt som lanserats av vänsterns konspirationsteoretiker.

Jag tolkar Leonidas så att han instämmer med de angivna kritikerna. Men de hade fel. Nyliberalerna ville montera ned välfärdsstaten. Fredrik Reinfeldt var en kort tid påverkad av dem då han lät publicera Det sovande folket 1993.

Men att socialdemokratin blivit nyliberal är en myt som lanserats av vänsterns konspirationsteoretiker.

Om vi (jag var med) inte hade fått ordning på de offentliga finanserna – budgetunderskottet låg över tio procent av BNP och Maastrichtskulden låg på 80 procent av BNP 1993 – hade Sverige hamnat i samma situation som Grekland under eurokrisen. Budgetsaneringen fick en dålig fördelningsprofil då S dumpade oss i V – som gjorde upp med dem om en budgetsaneringsplan med bland annat värnskatten hösten 1994 – och genomförde saneringen ihop med C åren 1995 till 1998. Men saneringen var nödvändig.

Läs mer

Anderssons misstag är att hon håller fast vid orimligt strama budgetregler i ett läge då vi är nere på en skuldnivå på 30 procent och vi har behov av ett stort grönt investeringspaket liksom kraftigt ökade statsanslag till kommuner och regioner.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 juni, 2025

Norge får ny drogpolitik: ”Avkriminalisering light”

Bjørn Dahl, politiker för anarkistiska Samfunnspartiet, rökte en holk i valstugan på Karl Johan redan 2017. Foto: Vidar Ruud/NTB.

En majoritet i norska Stortinget, inklusive Arbeiderpartiet, har röstat igenom ett nytt lagpaket som ska bemöta droganvändare med lägre straff och mer hjälp. ”Även i Sverige är S den största nöten att knäcka”, säger Karin Rågsjö (V) – som tycker att reformen kunde ha gått längre.

I förra veckan röstade fyra norska partier – Høyre, Sosialistisk Venstreparti (SV), socialliberala Venstre och socialdemokratiska Arbeiderpartiet – för en ny ”rusreform”.

– Vi har länge varit en del partier i Stortinget som jobbat för en avkriminalisering av mindre mängder narkotika, säger Torgeir Knag Fylkesnes (bilden), SV:s rättspolitiska talesperson, till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 12 juni, 2025

Skolskytten i Österrike följde nazistkonton på X

Bilden som 21-åringen lade upp innan masskjutningen, en bild på honom från en e-sportsturnering, samt en detalj ur det fastnålade inlägget hos ett av de få konton han följde. På den sistnämnda bilden syns nazistsymbolen ”svarta solen” och den fascistiska filosofen Julius Evola.

Ett konto på X kopplas till skytten som mördade tio personer i österrikiska Graz. En bild postad minuter innan dådet refererar till två tidigare skolskjutningar – och i skyttens flöde blandas våldsamt innehåll med roterande hakkors.

I tisdags mördades tio människor på en gymnasieskola i österrikiska Graz. Den misstänkte gärningsmannen, en 21-årig tidigare elev, ska ha dykt upp på skolan runt kvart i tio på förmiddagen. Därefter gick han in på en toalett och tog fram sina vapen, ett par skyddsglasögon och ett headset.

Några minuter innan klockan slog tio hördes de första skotten. Mindre än tio minuter senare hade 21-åringen tagit sitt liv på en av skoltoaletterna, efter landets värsta massmord i modern historia. Sju av de dödade var flickor och flera av offren hade utländsk bakgrund, främst från europeiska länder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 12 juni, 2025

Min bittra kamp mot kaffedemonen

Kjartan Slettemarks bilder med president Nixon hänvisar till att Gevalia köpts upp av General Foods, som var inblandat i USA:s napalmtillverkning under Vietnamkriget. Som krigsmotståndare skulle man hellre dricka grönt te. Foto: Pontus Lundahl/TT.

När priset på kaffebönor passerade 200 kronor kilot bestämde sig Henrik Sahl Johansson för att bryta sig loss från de bönsvarta bojorna. Fyra dagar senare huttrade han över en kopp snabbkaffe.

En söndag i maj slutar jag dricka kaffe. Jag känner mig som Michael Douglas i inledningen av filmen Falling down: jag kliver ur min kaffedrivna bil mitt på motorvägen, tar med mig tomma kopp och promenerar in mot det samhälle som inte bryr sig om det omvända förhållandet mellan kaffepris och kritikerarvoden.

Fast det här utspelar sig på Hemköp och består, på ytan, av att jag går fram till kaffehyllan, noterar att priset på bönor stigit en bra bit över 200 kronor kilot, och där och då bestämmer mig för att bryta med kaffedemonen. Arvid Nordquist kan ta mitt liv, men han kan inte ta min frihet att själv välja vad jag dricker till vetelängden.

Vi får se vem som viker sig först – kaffeimperiet eller jag. Det vore ju synd om något skulle hända med den där lilla kartellen ni har ordnat så fint.

Fergie från Black Eyed Peas sade en gång att kokainet var den pojkvän hon haft svårast att göra slut med. Och medan jag – lätt rusig efter mitt uppror i matbutiken – går hemåt i vårsolen tänker jag att det är samma sak för mig och kaffe. Även om det är mer som att bryta med en sjukpensionerad, excentrisk faster. Och det borde ju inte vara svårt. Men det ska visa sig bli mycket svårt, för att inte säga outhärdligt.

För även om jag inte tänker så ofta på den där fastern – särskilt inte på det sättet – har hon alltid funnits där, i glädje och i sorg, på morgonen och på kvällen, med sin lite för varma hand i min. Man saknar inte kaffepaketet förrän det reser sig upp och lämnar skafferiet, som det heter.


Jag minns med fotografisk exakthet ögonblicket då min stormiga kärleksrelation med kaffe inleddes. Jag var två år gammal och familjen hade åkt till Yucatánhalvön för att bo i något jag minns som en vacker hacienda, men som troligen var ett vanligt mexikanskt motell.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 11 juni, 2025

Vem har rätt om Gaza – Håkan Hellström eller Moderaterna?

Bilden som skickades till Flamman från bolaget Tro & tvivel. Foto: Pao Duell.

I lördags tog jag med min dotter på demonstrationen i Stockholm en sväng. Människohavet tog aldrig slut, och jag läste senare att det var runt 30 000 demonstranter. Jag har faktiskt inte sett så stora solidaritetsuttryck sedan Irakkriget.

Samma helg närmade sig frihetsflottiljens båt Madleen, med Greta Thunberg ombord, Gaza och blev bordad av den israeliska flottan. Flamman har också rapporterat om en grupp aktivister som marscherar till Gaza via Egypten.

Så hur har högern reagerat på det eskalerande israeliska våldet i Gaza sedan vapenvilan avslutades den 18 mars?

Regeringen har strypt stödet till Unrwa. Som rutinerade biståndsskribenten Staffan Landin har förklarat i Flamman, svamlade man inte bara fritt om Hamas – man försökte dessutom begrava en Sida-rapport som visade att FN-organet fortfarande gjorde nytta för palestinierna.

Men medan biståndsminister Benjamin Dousa sticker huvudet i sanden med förvirrade ursäkter är hans kamrater i partiet och på ledarsidorna desto mer öppna i sitt stöd till Israel.

Civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin kallar demonstranterna framför riksdagshuset för ”ett gäng oborstade gaphalsar”. Svenska Dagbladets ledarskribent Daniel Schatz avfärdar Sida som ett ”aktivistkontor” och hans kollega Peter Wennblad avfärdar Greta Thunberg som som en ”selfie-aktivist”. Samtidigt vidarebefordrar riksdagsmoderaten Fredrik Kärrholm pressmeddelanden rakt av från Israels ambassad där hjälpskeppet till Gaza beskrivs som ett pr-jippo.

Helgens märkligaste Israelstöd kom dock från den moderata riksdagsledamoten Katarina Tolgfors, som på X jublade över att Håkan Hellströms konsert på Ullevi var så befriad från solidaritet med Gaza: ”Inte en palestinasjal i sikte. Bara musikglädje. Gött mos!”

Flammans nyhetsredaktör mejlade då stjärnans bolag Tro och Tvivel, för att fråga om flaggor och sjalar var förbjudna på konserten. Som svar fick han en bild på en man i folkhavet som gör V-tecknet – med en Palestinasjal runt halsen (se bilden ovan).

Dessa ynkliga reaktioner kan jämföras med Emmanuel Macron, som kallade blockaden av nödhjälp för ”skamlig” och krävde att de sex omhändertagna franska medborgarna fördes tillbaka ”omedelbart”. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer bad också om en snabb återlämning, och passade på att kalla den humanitära situationen i Gaza för ”förfärlig och oacceptabel”.

Men Sveriges regering ligger närmare Donald Trump än dessa centrister. Den hysteriska tonen antyder däremot att de – om än vagt – skäms över att ha stått på fel sida om historien.

Samtidigt som de äntligen bestämmer sig för att agera. ”Nu tar Sverige en ledande roll”, säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard, som i går skickade ett brev till EU:s utrikeschef Kaja Kallas med en uppmaning om sanktioner mot enskilda ministrar i Israels regering som uttryckt extrema åsikter samt stödjer den olagliga bosättningspolitiken.

Och när det kommer till den israeliska regeringen är det nog påkallat att tala om ”oborstade gaphalsar”.

Jag skriver detta på tåget till Malmö, där jag ska prata på en vänster-aw med ungdomsledaren Nicolas Lunabba och vänsterpartisten Anfal Mahdi. På Rex klockan halv sju, hoppas vi ses där!

Allt gott,
Leonidas

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 juni, 2025

Kristerssons havspolitik är ett bottennapp

Handlarna förbereder fisken på marknaden i Dakar, i ett Senegal som drabbats hårt av utfiske från internationella trålare. Foto: Grace Ekpu/AP/TT.

Överfiske, plaster och dödliga migrationsrutter – behovet att skydda haven är stort. Men på FN:s havsavtal saknas ännu en liten kråka: Ulf Kristerssons.

”Havet tog sängen och väggarna”, säger Fatou Samba och pekar på stenbråten längs stranden i senegalesiska Bargny. ”Snart tar havet resten också, detta hus som mina förfäder har byggt.” (The Guardian, 7/4)

Svårast var dock när hennes 22-åriga son lämnade fiskebyn för Madrid. President Bassirou Diomaye Faye har bett landets unga att stanna i landet, och lovat att trappa upp jakten på flyktingsmugglare, ”dessa illusionsförsäljare, dessa dödens köpmän”.

Ändå flyr fler än någonsin. I fjol dokumenterades över 10 000 dödsfall på väg från Västafrika till Spanien, vilket gör sträckan till en av världens farligaste migrationsrutter. Lokalt kallas den Barsa wala Barsakh, Barcelona eller döden.

Anledningen till att de ger sig av är – åtminstone delvis – brist på fisk. Enligt den nya rapporten The deadly route to Europe av Environmental Justice Forum, som även finns som kortfilm, finns det nämligen ett nära samband med utfiskning och flykten till Europa.

Jättelika trålare från bland annat Spanien och Kina har utarmat fiskepopulationen, i synnerhet småfisk som sardinella, ansjovis och makrill. I ett land där fiskenäringen fortfarande i dag sysselsätter tre procent av befolkningen, och där fisk utgör fyrtio procent av det animaliska proteinintaget, ser många inte någon annan utväg än att fly.

Utfiskning är bara ett av många problem som drabbar haven.

Europa bidrar alltså direkt till den matkris som får unga senegaleser att riskera livet för att ta sig hit. En brutal påminnelse om hur koloniala mönster lever kvar i vår tid.

Problemen som drabbar haven är många. Därför arrangerar FN den 9–13 juni sin havskonferens i Nice. ”Djuphaven får inte bli vilda västern”, sade generalsekreteraren António Guterres i sitt öppningstal under måndagen.

Och även om tankarna snabbt leds till den israeliska militärens olovliga gripande av Greta Thunberg på öppet hav, syftar han på ett annat vattendrama. Haven hotas nämligen inte bara av överfiske, utan även försurningens ”tickande bomb” (Guardian, 9/6), accelererande uppvärmning (ESA, 17/4), uppsugandet av 20 miljoner årliga ton plaster (UNEP, 26/5), samt kapplöpningen efter metaller och fossilgas i havsdjupen.

Den senare har fått ny fart sedan april 2025, då Donald Trump skrev under en exekutiv order som instruerar landets myndigheter att snabba på brytandet av kritiska metaller – inte bara på amerikanskt utan även internationellt vatten – för att ”säkra nationella intressen”. I bakgrunden finns handelskriget med Kina, som i sin tur anklagar USA för att kringgå internationell rätt.

Läs mer

Under havskonferensens första dag dundrade Emmanuel Macron att djuphaven, Grönland och Antarktis ”inte är till salu”, till stormande applåder. Brasiliens president Lula da Silva krävde i sin tur krafttag för att stoppa den ”giriga kapplöpningen” mot botten.

Behovet av global samverkan är alltså stort. Därför hoppas FN nu få igenom ett globalt havsavtal, som ska skydda den biologiska mångfalden i internationella vatten, som utgör två tredjedelar av världens havsyta men bara skyddas till en procent. Men sedan offentliggörandet i juni 2023 har bara 50 av de 60 länder som krävs ratificerat avtalet.

Gissa om Sverige har gjort det. (Svaret är nej.)

Men kanske hinner vi. Havet väntar ju artigt. Det tar sängar, väggar och fiskbestånd i sin egen takt. Och i Senegal? Där återstår ännu två alternativ: Barcelona eller döden.

Diskutera på forumet (0 svar)