Många journalister har frågat sig hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna i valrörelsen. Ibland tycks det som om diskussionen om SD har skymt  själva granskningen av partiet.
Tänk er följande scenario: Vänsterpartiets presschef går till attack mot någon som uppträder provocerande. Bilder kablas ut på presschef i boxningsgard måttandes sparkar mot flyende man. Lars Ohly förklarar att det rörde sig om självförsvar(!). Skulle det få passera utan motfrågor, ifrågasättanden och krav på avgångar? Nej, det skulle bli ett mediedrev utan dess like. Med all rätt. I Sverigedemokraternas fall tycks man mest konstatera att det tydligen är så det går till i partiet.

För något år sedan uttalade sig ett par kristdemokratiska riksdagsledamöter lite naivt om att i forskningssyfte upprätta ett anonymt register över kvinnor som gör abort. Det debatterades i dagar med fördömanden från olika håll. Men jag har inte läst en enda artikel om att vi numera har ett riksdagsparti som vill kapa rätten till fri abort från vecka 18 till vecka 12.
En del journalister har ansträngt sig för att ta reda på ”vad Sverigedemokraterna egentligen tycker”. Det är inte så svårt att ta reda på vad partiet egentligen tycker. Det räcker långt med att läsa deras dokument. Då har vi inte ens gått in på SD:s historia, där partiledningen i mitten av nittiotalet inrättade uniformsförbud och sedan i flera år framöver tvingades tjata på sina medlemmar om att inte dyka upp på partiarrangemang utklädda till något som likande naziofficerare.

En del påstår att Sverigedemokraterna har behandlats sämre i medier än andra partier. Det är snarare tvärtom. Jämför med Feministiskt initiativ som nästan jagades ihjäl av medier innan partiet ens hunnit bildas. SD har åkt gräddfil genom mediebevakningen och nu ser vi resultatet.