Den tyske reportern Günter Wallraff berättar för Stig Hansén, i dennes förtjänstfulla intervjubiografi Wallraff, att en av hans stora förebilder är Buddha. Den fulländade, den upplyste. Buddha betraktade världen ur ett inre perspektiv, genom meditation, hans yttre fylldes av ett säreget lugn, en symbolisk hinna som sköljt ända in i 2000-talets globala tidevarv.
Wallraffs arbetsmetod, att wallraffa, påminner om Buddhas; endast genom att gå in och bli problematiken, syna och beskriva den ur ett inre perspektiv, kan omvärlden, i journalistikens fall läsaren, tittaren, lyssnaren, uppskatta vidden och inse systemens tillkortakommanden.
Wallraff har haft islams ärkefiende Salman Rushdie, PKK-ledare och andra allehanda dödsdömda aktivister under sitt tak. Ständiga fall att viga sin tid åt. Hanséns samtal med Wallraff kommer fram till att det inte ens är en fråga, det finns inget annat val än solidaritet. Inte blott genom ord, för Wallraff är solidaritet praktik. Handling genomsyrar även hans unika journalistik.
”Människan lever inte om man ser på när andra far illa”, menar Wallraff, som själv till följd av sina journalistiska gärningar splittrats från sina fem döttrar, som på grund av hot inte kan bo tillsammans med fadern.
Wallraffandet som metod är lika före som efter sin tid. 2000-talets medietränade politikerelit går inte längre att ”komma åt” och granska via klassisk journalistik. Politik och journalistik sitter ihop, det märks inte minst i 2000-talets konventionella krig, där journalisten ofta är ”inbäddad” med endera sidans militärapparat.
För varje avslöjande krävs i dag okonventionella metoder, varför själva journalistiken ofta är vad som i slutänden diskuteras, istället för de uppdagade missförhållandena. Drar Wallraffs avslöjanden sitt omedvetna strå till stacken i processen som slutar med maktens slutliga förskjutning från allmänheten, inklusive journalistiken? Eller är Wallraffs arbetsmetod det sista halmstråt den grävande journalistiken har kvar i en samhällsutveckling som inte hade blivit verklighet utan de brutala avslöjandena i det splittrade tyska samhället på 70-talet?
Hur svaret än låter, och det beror på vem man frågar, är den efterföljande debatten hur som helst frånvarande. Det räcker inte att diskutera detta på PEN-klubbens exklusiva månadsträffar, den här diskussionen åligger hela samhället. Wallraff har påmint oss om den saken i fyra decennier; att journalisten är allt förutom sin yrkestitel och människan allt förutom etnicitet och social kast.
