I Sverige fattar inte socialdemokratin någonting, trots att deras partivänner i Grekland närmast utraderades i de senaste valet och lider svårt av Podemos framgånger i Spanien. I Aftonbladet varnar både politiska chefredaktören Karin Pettersson och ledarkrönikören Katrine Marcal partiet att de måste ta lärdom av den nya europeiska vänstern och i mainstream amerikansk politisk media som Foreign Policy (ägd av Washington Post) slås det fast att väljarna i Grekland och Spanien inte kan klandras.
”Trots allt, rika bankirer och deras investerare har räddats med skattebetalarnas pengar medan fattiga skolbarn och andra väsentliga serviceinrättningar har lidit av nedskärningar. Ingen på Europeiska kommissionen har förlorat ett jobb.”
Vad vi skådar är två politiska omvälvningar: den politiska elitens EU-projekts absoluta politiska bankrutt och början till den ekonomiska nyliberalismens död. Det gäller för för Magdalena Andersson och Stefan Löfven att inse dessa två saker. Den som i dagsläget lierar sig med åtstramningens och antidemokratins Europa väljer fel. Detta gäller oavsett om man är positiv eller negativ till EU som idé. Detta EU-projekt har hur som helst nått vägs ände.
Men det räcker inte för svensk socialdemokrati att välja rätt sida i kampen om den ekonomiska återhämtningen i krisens Sydeuropa. Den nya regeringen måste också gjuta mod i Sverige med nya friska satsningar. Åtta år av skattesänkningar och försämringar av pensioner, välfärd och ökad arbetslöshet har satt djupa spår i vårt samhälle. Det är livsviktigt för den svenska demokratin och för ekonomin att nu skapa ett alternativ till denna kräftgång. ”Ladorna är tomma”, hette det tidigt från vår nya finansminister men det behöver de ju inte alls vara.
Som ekonomen Agneta Berge nyligen påpekade på politism.se skulle den svenska staten *tjäna* pengar på att låna pengar för investeringar just nu. Den reala tioårsräntan är negativ, och det innebär att den svenska staten skulle behöva betala mindre pengar i reala termer än den lånat.
Med en offensiv statlig konjunkturpolitik skulle en progressiv regering nu kunna satsa på stora bostadsbyggar- och infrastrukturprogram. Den skulle kunna ge kommuner och landsting resurser nog att anställa behövlig personal på sjukhusen, på skolorna och i omsorgen. ”Politiker kan inte skapa jobb” brukar det heta. Men det kan de – och måste i vissa lägen – visst göra.
Vänstern letar nu efter ett nytt politiskt projekt efter att vinster i välfärden inte gett tillräckligt stöd och dessutom ligger i utredningsstadiet, hotat av en fientlig riksdagsmajoritet. Kampen mot åtstramningspolitiken måste stå i första rummet.
Med en rejäl statlig satsning på klimatombyggnad av miljonprogrammen och bidrag till solceller på alla Sveriges småhus skulle många nya arbeten skapas, både i miljöindustrin och i bygg- och installationsbranschen. Varför hör vi inte mer om de förslagen nu när Miljöpartiet väl är vid makten?
Det är en fråga som djupet påverkar de andra frågor som debatteras hett i Sverige idag – främlingsfientligheten, integrationen, bostadsbristen och miljöpolitiken för att nämna några exempel. Om orsak och verkan kring Sverigedemokraternas massiva uppgång de senaste fem åren kan vi debattera i all oändlighet. En sak bör vi åtminstone kunna enas om: dagens politiska och ekonomiska klimat med hög arbetslöshet, bostadsbrist och två regeringsalternativ med ungefär samma syn på den ekonomiska politiken gynnar växande rasism och främlingsfientlighet.
Vänsterpartiet får inte glömma vilken regering som sitter vid makten nu. Det är sant att de senaste åtta årens massarbetslöshet är på de borgerliga partiernas konto. Men nu finns en annan regering på plats, om än vingklippt av en högermajoritet i riksdagen. Det är Magdalena Andersson och hennes typ av socialdemokrater som ska utmanas politiskt. Civilminister Ardalan Shekarabi ansåg till exempel nyligen i Dagens Nyheter att ”på 50-, 60 och 70-talen var det vänstern som krossade civilsamhället med en statssocialistisk hållning” . Jag vågar påstå att det är ett språkbruk som inte ens Anna Kinberg Batras Moderaterna använder sig av.
Om Vänsterpartiet verkligen befinner sig opposition, som de säger sig göra, kommer regeringen utmanas med kraft framöver. Där är kampen mot åtstramningen den viktigaste politiska striden.
