Nu är alltså också Kapitalet filmatiserat. Sedan årsskiftet finns 570 minuter på tre DVD-skivor. Kostnad drygt 350 spänn.
Filmen är ett montage av diverse intervjuer, gamla dokumentärklipp och kortare filmsketcher. Inte utan underhållningsvärde, men med den där tröttande ”ironiska” pekfingerdistansen som är kännetecknande för nyare tysk filmhumor. I somliga scener uppträder så den tyska komikern och jazzmusikern Helge Schneider som Karl Marx. Iklädd lösskägg och med flottig hippiefrilla läser han passager ur Kapitalet på en dialekt och ett tonläge som påminner om Erich Honeckers. Schneider gör bättre ifrån sig som arbetslöse Atze Mückert som berättar om sin vardag som han relaterar till Kapitalet.
Typiskt nog får vi också se hur två unga Stasibefälskandidater rabblar Marxcitat på en muntlig tenta i politisk teori.
Mer intressant, men också på sätt och vis komiskt i sin absurda överintellektuella tristess, är de inströdda samtalen om Marx och Kapitalet med de intellektuella påvarna Enzensberger, Sloterdijk, Negt, med flera.
Planerna att göra film av Kapitalet är äldre än man skulle kunna tro. Redan år 1927 noterade den sovjetiska filmregissören Sergej Eisenstein i sin dagbok att han ville dramatisera Karl Marx över 2000-sidor tjocka lunta. Eisenstein hade precis avslutat arbetet med filmen Oktober.
Under inspelningsarbetet hade han slagits av tanken att Kapitalet förtjänade att ”biofieras” för att på så sätt göras tillgänglig för en bred allmänhet. Två år senare diskuterade Eisenstein saken med den irländske författaren James Joyce. Eisensteins tanke var att Joyces mästerverk Odysseus kunde jämföras med Kapitalet, därför att båda texterna var ”totala poetiska konstverk” inom sina respektive genrer; epokgörande hörnstenar i det moderna samhället.
Eisenstein fortsatte i åratal att skriva notiser kring sitt stora projekt och försökte förgäves få stöd för sina storslagna planer hos såväl den sovjetiska filmindustrin som Hollywoods stora filmbolag. 80 år senare, när kapitalismen återigen har hamnat i en djup global kris, har det hela alltså blivit av. Och regissören Alexander Kluge har i alla fall tagit Eisensteins idé om filmskapandet som ”total poesi” på allvar. I filmen spelar skrift, typografi och det talade ordet lika stor roll som musik, teater, poesi och många andra konstnärliga uttrycksformer. Men det som filmen dessvärre inte riktigt tar på allvar är originalets budskap och innehåll.
Efter tio timmars Kapitaltittande vet man nog inte riktigt vad det hela egentligen handlar om.
