Under förra veckan rasade debatten om klanröstning. Ivar Arpi, ledarskribent i Svenska Dagbladet, skrev en ledarartikel med den retoriska frågan ”Hur påverkar etniska röster demokratin?” (SvD, 16/9, 2018) som rubrik och misstänkliggjorde i sin text den nya MP-riksdagsledamoten Leila Ali Elmi för att ha riktat sin valkampanj enbart till den somaliska gruppen, och anklagade henne för att strunta i ideologi och i stället enbart locka väljare i egenskap av muslim och somalier.

Till skillnad från Arpi så gjorde DN-journalisten Niklas Orrenius det faktiska jobbet (DN, 22/9, 2018). Han åkte till Angered, Kortedala och Bergsjön, han träffade företrädarna i idrottsföreningen Bergsjöns IF och framförallt så pratade han med Leila Ali Elmi. Så är det röster från en enskild etnisk grupp som gjort att Leila Ali Elmi kryssat sig förbi 20 andra miljöpartister på riksdagslistan i Göteborg? Och är det ett problem?

Hypotetiska problem och felställda frågor ska man inte lägga tid på. Såhär kan man resonera: Att kvinnor kryssar kvinnor och somalier kryssar somalier är inte ett problem. Ett problem kan vara vilka löften man givit väljarna. Så vilka löften har då Leila Ali Elmi ställt ut till sina? Hon vill jobba för bättre skolor i orten, för jämlikhet. Hon vill få bort trångboddheten och bekämpa kriminaliteten. Att lyckas organisera och symbolisera hoppet för människorna som bor i Angered, Kortedala och Bergsjön i ett land där diskriminering av svarta och framförallt somalier är utbrett och systematiskt är imponerande. Hon har ett starkt stöd, hon förmår entusiasmera och skapa ett hopp om förändring. Det är så förtroende byggs. Både för personer och för demokratiska system.

Att kvinnor kryssar kvinnor och somalier kryssar somalier är inte ett problem. Ett problem kan vara vilka löften man givit väljarna

Borgerliga riksdagskandidater från Täby och Danderyd lovar sina väljare att sänka skatten och absolut inte höja den. I vissa valkretsar i Danderyd, Täby och Lidingö vilket är extremt segregerade förorter utanför Stockholm samlar V, S och MP under 2 procent tillsammans. Det är klassröstning. Något som inte kan vara helt främmande i ett politiskt system som bygger på en höger vänsterskala.

Klassröstning i sig är inte ett problem. Det har överklassen hållit på med i decennier och arbetarrörelsen har varit mästare på det – nu är man lite sämre. Så går det när man tappar de ideologiska verktygen någonstans längs vägen. I en världsordning och i en demokrati som bygger på kapitalets makt mot demokratins så blir de som företräder kapitalet röstade på av kapitalets män och kvinnor och de som företräder arbetarna blir röstade på av arbetare.

Att Leila Ali Elmi har knackat dörr, bildat opinion och förankrat sitt politiska budskap om att folk som bor där hon bor ska få det bättre är inget dåligt. Fler borde göra som henne.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.