Allra sist i söndagens partiledardebatt kom så äntligen klimatfrågan upp till diskussion. Vår ödesfråga förärades med 11 minuter och i vanlig ordning dribblades den mesta av tiden bort till kärnkraften. Eftersom de flesta som är vid sina sinnens fulla bruk stängt av tv:n vid det här laget får ni här en snabb sammanfattning och recension:
Gustav Fridolin (fyra inlägg på ca 2,5 minuters talartid) inledde genom att bland annat trycka på den uppseendeväckande omständigheten att Sverige håller på att missa minst 14 av 16 miljömål. Annie Lööf (två inlägg, drygt 1,5 minut) kontrade genom att som vanligt måla upp en motsättning mellan klimatpolitik och människor på landsbygden och sedan ogenerat ljuga om hur tillväxt och klimat/miljö går hand i hand. Nu har hon ju i och för sig helt rätt i att tillväxt och klimat/miljö går hand i hand på så sätt att ökad tillväxt ger större klimatpåverkan men gissningsvis var det inte så hon menade.
Därefter gick Jimmie Åkesson (ett inlägg, ca 1,5 minut) igång på behovet av kärnkraft och varför vi inte behöver göra något i Sverige utan istället ska satsa på klimatbistånd till länder med kolkraftverk och andra stora problem. Naturligtvis avsåg han då Kina som brukar få spela det svarta fåret i klimatsammanhang och nämner varken våra svenska kolkraftverk eller föreslår att vi ska ge klimatbistånd till exempelvis USA (om vi nu ska prata om länder med riktigt stora problem…).
Jonas Sjöstedt fick väldigt lite utrymme (ett inlägg, ca 40 sekunder) men lyckades få fram en skarp kritik både av Nuonaffären, Vattenfalls satsningar och de sålda utsläppsrätterna. Annie Lööf vägrade naturligtvis att svara på kritiken och fortsatte att låtsas som att Sveriges utsläpp minskar. Hade programledarna velat ha en seriös och bra klimatdebatt hade de kunnat ge Sjöstedt ytterligare tid och replik men istället fick vi se allting spåra ut i ett långt kärnkraftselände där Stefan Löfven (eller Steffi som han heter i mitt anteckningsblock) var oförmögen att ge ett vettigt svar och Fredrik Reinfeldt (ett inlägg, drygt 1 minut) tilläts bre ut sig om hur bra det går för Sverige.
Fridolin stod för det klart klämmigaste inlägget när han avslutningsvis kallade Nuon för ”den svenska statens sämsta investering sedan regalskeppet Wasa” men annars var det en deprimerande och spretig debatt som måste framstå som fullkomligt förvirrande för någon som inte är påläst på klimat/miljöfrågor. Följande råd vill jag i all ödmjukhet ge till de rödgröna inför nästa debatt:
Avslöja myten om Sveriges minskande utsläpp och sluta låta alliansen ljuga om hur duktiga vi är. Det behöver bli tydligt för folk hur extremt långt borta vi är från nivåer som klarar oss undan en katastrof.
Låt klimatfrågan handla om människor. Låt det bli personligt och känslosamt och tydligt vad som står på spel.
Se till att det lilla utrymme som ges till klimat/miljö inte fastnar i kärnkraft. Hur svårt kan det vara att formulera ett gemensamt, kort och tydligt svar? Triangulera bort skiten. ”Vi vill på sikt avveckla kärnkraften men ska se till att göra det på ett sätt som inte innebär mer fossil energi eller äventyrar välfärden”. Och så vidare till klimatet!
Låt inte alliansen få skylla sin usla klimatpolitik på en låtsad omsorg om landsbygdsbefolkningen. De vinner lätta poänger och det finns många som önskar ett tydligt rödgrönt svar.
För in klimatfrågan i andra frågor. Den är naturligtvis given i EU-debatter (och enligt flera undersökningar för övrigt den fråga svenskar tycker är viktigast i EU-valet) men också när det gäller exempelvis välfärd, kultur och arbete.
Till Agendas programledare har jag också ett tips: Sluta vara borgare. Nej, jag skojade bara. Men ni kanske åtminstone kan låta klimatdebatter handla om klimatfrågan? Och fundera på att skaffa en vuvuzela som tjuter när partiledare far med osanning.
