La Cheffe
Marie Ndiaye
Svensk översättning: Maria Björkman
Natur & Kultur

Att matlagning är en konstform är väl knappast ett kontroversiellt påstående, och det är sålunda ett slags konstnärsroman som den franska Goncourtprisbelönade författaren Marie Ndiaye skapat med sin La Cheffe, ”Kocken”, som nu kommer ut på svenska. Den gåtfulla huvudpersonen, enbart kallad Cheffe, känner sig dock obekväm med att tillskrivas en konstnärsroll, och skulle antagligen betrakta 2000-talets foodie-hipsters med avsmak.

Kvinnan som ska bli Cheffe föds i mitten av 1900-talet och växer upp under mycket fattiga förhållanden. Som tonåring är hon tvungen att ta tjänst hos en rik familj, och när kokerskan åker på semester upptäcker sextonåringen plötsligt sitt kall i livet. Hennes första måltid, som slår de matälskande arbetsgivarna med vördnadsfull häpnad, präglas redan av den nästan fanatiska stramhet som ska bli hennes kännetecken som hyllad Michelinkock. Cheffes devis är att råvarorna är allt och att en skicklig kock utmärks av sin förmåga att lyfta fram dem i så oförändrad form som möjligt. De ingående beskrivningarna av mat och matlagning är fascinerande och inte så lite sensuella.

Men medan manliga kockar länge betraktats som konstnärer, har kvinnlig matlagning främst förknippats med omvårdnad, som vore den en förlängning av amningen. Det är därför intressant hur Ndiaye i porträttet av Cheffe ställer dessa två i motsättning till varandra. Cheffes barn, som hon får som mycket ung, och under en tid lämnar hos föräldrarna för att kunna förverkliga sin dröm är en ständig källa till ett dåligt samvete som tillslut blir hennes fall som kock. La Cheffe kan sålunda läsas som ytterligare en tragisk berättelse om en kvinnlig konstnär vars skaparkraft till sist kvävs av moderskapet, och i Cheffes fall kanske också av berömmelsen.

Vi vet inte säkert eftersom hennes historia förmedlas av en före detta anställd som tycks ha dyrkat både hennes kokkonst och person på ett nästan ohälsosamt sätt. Denna otillförlitlighet hos berättaren skänker texten spänning. Att hans berättarstil är högtravande och överspänd är antagligen ett avsiktligt grepp för att öka avståndet mellan läsaren och föremålet för berättelsen, och göra den introverta och outgrundliga Cheffe än mer otillgänglig.

Men även om det alltid är givande att läsa skildringar där kvinnor får vara stora konstnärer och outgrundliga genier, känns denna roman (till skillnad från sin fåordiga huvudperson) ganska pratig, och berättelsen lyfter inte riktigt. Råvaran, motivet, är fascinerande men utförandet saknar den där extra kryddan.