Inrikes 02 november, 2012

Kommunens krav ska stoppa svartjobb

Polisen i Malmö har konstaterat att offentliga upphandlingar har blivit ett sätt att tvätta pengar. Nu vill kommunen införa speciella klausuler i kontrakten med entreprenörer i kampen mot de svarta jobben.

Per Malmqvist kommer utrusande i vild galopp genom en port på Flensburgsgatan på Södervärn i Malmö. Framför sig skjuter han det stora gröna sopkärlet. När han svänger ner från trottoaren gör han själv en vid sväng för att parera, ungefär som en burkslav i en segelbåt.
Det är flera hundra ton han lastar upp i sin blå sopbil varje dag. Jobbet har blivit lite hårdare sen borgarna lade ut sophämtningen på entreprenad 1993, man ska göra mer för pengarna. Men det är i alla fall ett seriöst företag som har entreprenören, tycker Per. Den stora skillnaden han ser från förr är hur man behandlar dem som inte riktigt orkar med. Ben, ryggar och armar tar mycket stryk i jobbet.
– På renhållningsverket hade de en filosofi att om en gubbe slitit ut sig så sparkade man inte honom utan då fick han gå på firman och tvätta kärlen eller byta hjulen på kärrorna. Idag existerar inte det.
Per är ordförande för Miljöarbetarna hos Transportfacket i Malmö. Ordföranden för Transport i Malmö Kenneth Pettersson bjuder oss och huvudskyddsombudet Gerhard Wendt på en fika på Wallins Konditori, precis bredvid, för att förklara det nya projekt som kallas Vita Jobb. Tanken är att kommunen skall kunna ställa större krav på de företag som vinner upphandlingarna och facket skall få en aktiv roll, bland annat för att kontrollera att kontrakten uppfylls.
– Det är ju rena guldet för oss. I en upphandling kan man ju lova vad som helst, men ingen kollar, säger Per.
Det har varit seriösa företag som skött sophämtningen i Malmö, förutom ett oseriöst företag för några år sedan, 80-tals-yuppies med bakåtkammat hår och vita skjortor. Desto värre är det i taxibranschen, säger Gerhard.
– Efter avregleringen etablerade sig kriminella gäng där. I den här härvan i Malmö där vi hade så mycket skottlossning där bland andra en taxiägare blev ihjälskjuten, visade det sig att det var någon slags maffia.
Kommunen köper färdtjänst av taxiföretagen, några få av dem gör tappra försök att arbeta vitt, men det är mycket svårt. Kan kommunen ställa krav på helt vita jobb inom färdtjänsten kommer det att förändra mycket, menar Kenneth. Nu är taxilönerna mycket låga, garantilönen är 17 000. Fasta priset för taxi inom Malmö stad är 49 kronor, det kan inte gå ihop.
– Idag kan man gå ut på gatan och få en taxi för 15 spänn. Allmänheten ser inte baksidorna med detta.

Transport vill att kollektivavtal skall gälla inom färdtjänsten, men det är inte enkelt nu efter Vaxholmsdomen.
– Fackliga organisationer och politiker har varit väldigt flata mot EU, menar Kenneth. Hade Byggnads gjort lite researcharbete innan domstolsförhandlingarna så hade de vunnit, hur solklart som helst.
I dag finns det knappast en svensk utlandschaufför, som tar lastbilen och kör ner i Europa. Också polackerna börjar bli för dyra, nu blir det litauer, bulgarer och rumäner. De är rädda för Transport när de kommer och säger att de ska ha samma lön, för då skulle de förlora jobbet. Villkoren för dem är tuffa, berättar Kenneth.
– Vi ser ju här på vintern på fredagskvällarna, då står där tio bilar på raken. De sitter på flaken på en av bilarna och dricker lite vodka, käka har de inte råd med, mat lagar de på ett primuskök. De har inte råd att ha motorn igång, de sitter där hela helgen.
– Man får aldrig säga djävla polacker, för det är systemet det är fel på, inflikar Gerhard. Detta är grunden för all rasism.
En åkare som kör för ett stort företag till Malmö har berättat att företaget ville sänka ersättningen. Det går inte, svarade han, då kan jag inte betala mina chaufförer. Du kanske ska ta in utlänningar, svarade företaget.
– Ett stort internationellt företag, suckar Kenneth.

Andreas Schönström är det socialdemokratiska kommunalråd som har det politiska ansvaret för projektet Vita Jobb. Han sitter i sitt stora välordnade kontor och är entusiastisk inför möjligheterna.
– Sydsvenskan publicerade en artikel förra året som hette det svarta Malmö, alla olika verksamheter, taxi, restaurang, handel bygge, svartklubbar, allt möjligt. Den svarta marknaden i Malmö omsätter kring 5,7 miljarder per år, 2,6 miljarder av dem borde vara skattepengar. Fast den inledande diskussionen i Malmö handlade om att ge jobb till långtidsarbetslösa. I många länder måste de företag som vinner en upphandling ge jobb till långtidsarbetslösa. Om en upphandling i Rotterdam gäller mer än 225 000 euro, skall fem procent av lönekostnaderna gå till att anställa långtidsarbetslösa i minst sex månader.
I Malmö diskuterade man vidare, ska kommunen verkligen ge kontrakt till företag som ägnar sig åt lönedumpning? Egentligen ville man ställa som krav att företagen följer kollektivavtalet, men efter Vaxholmsdomen i EU-domstolen är det inte längre möjligt. Andreas Schönström menar att det beslutet var politiskt, och går att förändra den politiska vägen, om politikerna bara vill. Andemeningen i utstationeringsdirektivet var att de villkor det är gällande villkor i det land man skall jobba i som ska gälla.
De fick så kontakt med Kurt Junesjö, tidigare jurist på LO TCO. Stockholm hade 2005 tagit fram en modell som hette Vita Jobb. Den bygger på att man inte ställer krav på kollektivavtal, däremot kollektivavtalsenliga villkor. Då kan man kräva all den arbetslivslagstiftning som finns i landet, semester, föräldraledighet och lägsta ingångslön enligt branschens kollektivavtal. Reglerna för anbudsgången är mycket strikta, men efter den kan man ställa dessa krav som särskilda kontraktsvillkor. Erfarenheterna från Stockholm var mycket goda.
Men blir det inte mycket dyrare för kommunen?
– Företag som kör med svart arbetskraft lägger anbud som är låga, men inte så låga, dock tillräckligt låga för att vinna. Marginalerna hämtar man in genom svart arbetskraft. De företag i Stockholm som man misstänkte hade svart arbetskraft lade inga anbud när man införde Vita Jobb-modellen, men prismässigt blev ändå det i stort sett samma. När de borgerliga sen vann valet 2006 och avskaffade Vita Jobb kom de företagen tillbaka.

Moderaterna i Malmö menar att det kommer att försvåra för de små företagen, det anser Andreas bara vara skitsnack. Det enda som kommer att krävas är att de betalar skatt, betalar de löner som står i kollektivavtalen och lämnar över sin bokföring.
– Jag har träffat många företagare som säger, äntligen kan vi göra affärer med kommunen. Tidigare var det omöjligt, eftersom de som kör med svart arbetskraft lämnar anbud som det är omöjligt att konkurrerar med.
Tanken är också att föra in en klausul om skatteparadis i de särskilda villkoren. Företag inom välfärdssektorn skall omfattas av offentlighetsprincipen och redogöra öppet för vad de placerar sina vinster. Detta är direkt kopierat från Växjö, som är borgerligt styrt.
– Glädjande nog fick jag höra i förra veckan att Helsingfors antog Attacs land till land princip, man ska betala skatt i det landet man verkar i för att motverka skatteparadisen. Och det är möjligt. Det går där, men här går ingenting.
Nu kommer förslaget att läggas fram i kommunstyrelsen de 7 november och sedan kommer det igång en försöksverksamhet i fyra branscher. Andreas Schönström tar fram ett exempel på hur snedvridna förhållanden är i Sverige i dag. Det ska byggas ett nytt hus hos polisen.
– För att facket ska få komma in där krävs godkännande av Säpo, man måste gå en utbildning i säkerhet. Samtidigt har NCC tagit in ett polskt bemanningsföretag som inte behövde genomgå någonting av det här eller godkännas av Säpo. Hur fanken går detta ihop?

Den svarta sektorn påverkar samhället på djupet. Polisen i Malmö har kon
staterat att den offentliga upphandlingen ofta fungerar som en motor för den svarta marknaden. Någonstans måste man tvätta pengarna, det gör man ofta genom den offentliga upphandlingen eftersom uppföljningen är så dålig.
Polisen säger att samtliga skjutningarna i vintras i Malmö, utom den 15-årige killen som sköts i Rosengård, har direkt koppling till den organiserade brottsligheten och den svarta marknaden. Någonstans måste alla dessa pengar från illegal spritförsäljning, narkotika och vapenaffärer in i maskineriet.
– Det är ironiskt att casino, trav och galopp som är det traditionella sättet att bli av med svarta pengar, är hårdare bevakat. Då gör man det istället genom affärer med kommunen. Det är helt absurt.

Inrikes 05 februari, 2026

Möbler för de många

I augusti 2024 slog Ikea i Älmhult världsrekord i kategorin flest antal personer i tvådelad pyjamas på samma plats, med 2 052 mot tidigare rekordet på 1 879. Foto: Johan Nilsson/TT.

Ingvar Kamprad gjorde folkhemsdrömmen en lysande affär. Men när Ikea nu genomgår sin största kris någonsin, framstår de sociala ambitionerna som avlägsna. ”Det enda radikala alternativet vore att stänga ned hela Ikea”, säger företagets gamla ”designminister” Lennart Ekmark.

Året är 1968 och vänstervågen hittar ända in i Ikea. Inte minst vid Kungens kurva i Stockholm, som sedan öppnandet tre år tidigare är världens största varuhus.

Den upproriska ungdomen ska flytta hemifrån och storsäljaren är lagerhyllan Ivar. Den lyfts in i vardagsrummet och proppas med vänsterböcker, dekoreras med Che Guevara-affischer, och några år senare ska Nationalteaterns barnskiva Kåldolmar och kalsipper spelas i bollhavet. Katalogens omslag det året pryds av en kommuniströd läderfåtölj.

Så ser i varje fall mytologin ut. Centrala för omdaningen är de unga vänsterradikalerna Lennart och Mary Ekmark. Han var under många år Ingvar Kamprads högra hand och ”designminister”, och hon har formgivit många klassiska interiörer.

Socialist. Lennart Ekmark började jobba på Ikea efter majrevolten 1968, och var hjärnan bakom företagets estetiska vänstersväng. Hans maoism var aldrig ett problem för Ingvar Kamprad. Foto: Leonidas Aretakis.

– Alla var vänster då, med Vietnamrörelsen och Gärdesfesterna, man fick nästan inte vara något annat. Särskilt med vår bakgrund, säger Mary Ekmark och syftar på uppväxten i södra Stockholms fattiga närförorter.

Lennart Ekmark tar vid:

– Ingvar visste att jag var maoist och kallade mig ofta det. Han tyckte att det var bra, att jag hade koll på folklighet. Han var väldigt intresserad av min ensamstående mamma och hur hon levde också.

Jag är på besök i deras lägenhet i Bananhusen på Södermalm, även de en 60-talsklassiker som uppfördes på en tidigare sockerfabrik. Där serveras jag inte bara ostmackor med gurka och utsikt över Årstaviken, utan ett unikt stycke svensk välfärdshistoria, om hur historiens snålaste smålänning blev mångmiljardär på folkhemmets löfte om ett gott hem för alla.


I november samlades Ikeachefer från hela världen i småländska Älmhult för att diskutera hur man ska rädda möbeljättens skälvande världsherravälde.

Bloomberg rapporterar att försäljningen stannat av i konkurrens med nätbutiker som Amazon, Shein och Temu. Som svar har man sänkt priserna, vilket fick fjolårets vinster att rasa med 26 procent. Sanktionerna mot Ryssland har dessutom lett till skenande timmerpriser, medan bolagets inköp av känsliga skogsmarker i Östeuropa fick föreningen Jordens vänner att i fjol nominera bolaget till ”årets greenwashare”.

Nu utlovar ledningen den ”största omställningen i Ikeas historia” – ett löfte som dock återupprepats sedan 2019. På mötet valdes också för första gången en ickesvensk vd.

Ikon. En Ikeaanställd skriver sin kondoleans efter att företagets grundare Ivar Kamprad gått bort 91 år gammal. Foto: Anders Wiklund/TT.

Den lilla postorderfirman som grundades 1941 av en 17-årig Ingvar Kamprad har blivit världens största möbelbolag. I dag har man 504 butiker, en försäljning på 473 miljarder kronor, och en bolagsstruktur mer svårbegriplig än deras monteringsanvisningar. Det sägs att var tionde europé blir till i en Ikeasäng.

Men man har också en socialdemokratisk historia. ”Per Albin Hansson byggde Folkhemmet, Ingvar Kamprad möblerade det”, hette det på 1960-talet, och hans slogan om att ”betjäna de många människorna” har ekat hos upprorsmakare som den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn.


– Det är som det alltid är. Man är 17 år och blir attraherad, säger Mary Ekmark och visar med handen mot de färska tekakorna.

– Han jobbade på samma avdelning. Han var upptagen då, vet du. Men till slut fick jag loss honom.

Lennart Ekmark fyller i:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 februari, 2026

Mathias Wåg: Svaret ett år efter Risbergska är ”odjur” och ”pack”

Minnesplats utanför skolan ett år efter våldsdådet på Campus Risbergska. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Hela massakern utspelar sig på en kvart. När gärningsmannen Rickard Andersson kliver ut från komvuxskolan Campus Risbergskas toalett och börjar skjuta är klockan 12.31 den 4 februari 2025. Han är amfetaminpåtänd, militärklädd och beväpnad till tänderna. Under tio minuter hinner han skjuta 70 skott och kasta flera rökgranater. När polisen anländer efter tio minuter ligger tio studenter döda och fem svårt skadade. Eller är de döda ännu? Gärningsmannen öppnar eld mot polisen, som drar sig tillbaka. Fem minuter senare har han tagit sitt liv i en skolsal. Men det vet inte poliserna som retirerat.

I den grävande journalisten Frida Sundkvists Efter skotten. Sanningen om Sveriges värsta masskjutning (Ordfront, 2026) beskriver polisen Daniel Lenart ett fruktansvärt scenario av när han träder in i ovissheten i de rökfyllda korridorerna, och försiktigt går fram bland de fallna kropparna. Överallt ser han blinkande mobilskärmar. De ringer och ringer. Det kommer upp hjärtan på skärmen. Anhöriga och närstående försöker desperat få kontakt med sina kära i skolan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 04 februari, 2026

Arbetarklassen behövs om Sverige ska ställa om

Arbetare installerar ett havsbaserat vindkraftverk utanför Fuqing i kinesiska Fujianprovinsen.

När väst började avveckla ned sina industrier förlorade vi också den kunskap som behövs för att ställa om. Det är dags att återuppbygga den.

En blåsig försommardag gav vi oss ut på en gammal fiskebåt från kajen vid Köpenhamns modernistiska kraftverk Svanemøllen. Det kollegiala småsnackandet ersattes snart av en guide i hörlurarna som berättade om hamnen, regionen och så till sist om vårt resmål: havsvindparken Middelgrunden. Trots allt högre vågor kunde båten lägga till vid betongfundamenten som håller de 105 meter höga verken på plats. 

”Jäklar” tänkte jag när jag såg vingarna svepa över oss. ”De är högre än Skara domkyrka.” (Som är 65 meter högt och min ständiga referens för höjder.) Bara rotorbladen är 40 meter långa.

Parken består av 20 vindkraftverk på 2 megawatt styck, och var en av världens största havsvindparker när den byggdes för ett kvartssekel sedan till en kostnad av motsvarande skyhöga 11 740 kronor per kW.

I digitaliseringens rus har både höger och vänster glömt att mjukvara förutsätter hårdvara.

I dag är den en liten plutt. Danmarks senaste park Thor är med sina 1 000 megawatt 25 gånger större. Moderna verk ligger på 20 megawatt och har redan installerats i Kina, och testas nu i Danmark. Rotordiametern ligger på 292 meter – en bra bit över Sveriges högsta byggnad Turning Torso. Samtidigt har kostnaden pressats ned till 60–70 öre per kWh. 

Hur lyckades vi göra en extremt dyr energikälla prisvärd? För den som vill bygga ett fossilfritt överflödssamhälle är detta en knäckfråga. 

Ett bra svar hittar jag i boken Breakneck av Dan Wang som handlar om varför Kina kan bygga så mycket snabbare och bättre än USA. 

Wang menar att det finns tre typer av innovationer. Först enskilda tekniker som GPS, pekskärm och internet. Det andra är processinnovationer – att kunna smälta glas, limma ihop komponenter och tillverka telefonernas chip.

Men den avgörande tredje typen är processkunskap: att veta hur man bygger en halvledarfabrik, de kemiska processerna bakom en pekskärm, och hur man sätter ihop telefonen. Wang jämför med ett recept: även det tydligaste blir meningslöst för den som aldrig stått i ett kök. 

När industrierna flyttade till Kina krävde landets regering samarbeten med kinesiska bolag och ingenjörer. Resultatet blev en massiv kunskapsuppbyggnad – samtidigt som motsvarande kompetens försvann från väst.

Sedan arbetarrörelsens motståndare tog över politiken i väst har den kunskap och erfarenhet som arbetare besitter nedvärderats.

Det var därför som Apples vd Tim Cook förklarade att företag inte flyttar till Kina för billig arbetskraft, då det ”slutade vara ett låglöneland för många år sedan.” I stället handlar det om att landet till skillnad från väst fortfarande satsar på utbildning och industriellt kunnande hos både arbetare och ingenjörer. Det här är ett verkligt problem för Apple, som dagligen måste flyga ingenjörer från tillverkningen tvärs över Stilla havet till deras labb i Kalifornien.

Sedan arbetarrörelsens motståndare tog över politiken i väst har den kunskap och erfarenhet som arbetare besitter nedvärderats. Politikerna började bry sig mer om hur varor och tjänster konsumeras än hur de produceras. Då kunde de lika gärna produceras i Kina – så länge det var billigt. 

Det är ett centralt problem för Sveriges omställning. På Northvolt saknades processkunskap, erfarenhet av industriell drift och kunskaper om den svenska modellen. Långa underentreprenörled gjorde verksamheten oöverskådlig. Maskiner köptes in som inte var kompatibla med europeisk standard och som saknade instruktioner på svenska. Företaget gick i konkurs. 

Det finska kärnkraftverket Olkiluoto som blev 14 år försenat hade liknande problem, och nu ser vi samma utveckling hos Stegra och Preem. Omställningsprojekt har blivit magneter för arbetslivskriminalitet i stället för arenor för lärande för de betonggjutare, byggarbetare, rörläggare, elektriker och ingenjörer som skulle kunna bygga nästa projekt ännu bättre.

Samtidigt har progressiva börjat återupptäcka produktionens roll i samhället. Rödgröna partier pratar om att bygga energi och industri, och inte bara om att omfördela. I USA engagerar debatten om ”överflöd” både liberaler som Ezra Klein och socialister som Zohran Mamdani. Men ofta reduceras problemet till regleringar. Svaret blir då att ta bort regleringar, eller ta över verksamheter i offentligt ägarskap.

Men som geografen Matt Huber påpekat missar de att arbetarklassen sitter på central kunskap som behövs för att bygga nytt.

Rödgröna partier pratar om att bygga energi och industri, och inte bara om att omfördela.

Poängen är inte att romantisera traditionella arbetaryrken. Men i digitaliseringens rus har både höger och vänster glömt att mjukvara förutsätter hårdvara. Att nästan allt modernt mänskligt liv förutsätter byggande och tillverkning. Den parallella avindustrialiseringen har också skapat ett växande avstånd mellan arbetarklassen och politiken som möjliggjort ett politiskt ointresse. Medan andra underrepresenterade grupper har stärkt sin representation i svensk politik är arbetare kraftigt politiskt underrepresenterade

Tillbaka till vindkraften. Den har utvecklats i EU och visat att processkunskap går att bygga. Hur blev det så?

Enligt både tidigare energiminster Dan Jørgensen och Anders Eldrup, vd för företaget Ørsted under åren som bolaget skiftade över från olja och gas till att bli världens största vindbolag, handlar det om statliga satsningar. Genom att utveckla teknik i stället för att snåla, har arbetare och ingenjörer i Danmark blivit väldigt duktiga på vindkraft (processkunskap) och pressat ned kostnaderna. Deras bolag är världsledande och motsvarar 11 procent av dansk export.

Först när regeringen tog bort stödet avstannade utbyggnaden, anställda sparkades och kinesiska bolag tog över det tekniska ledarskapet. Lärdomen är enkel: det är inte dyrt att investera, det är dyrt att snåla.

Läs mer

Visst måste statsstöd kombineras med krav. Pengarna måste gå till teknologiutveckling och inte aktieutdelning. Högre skatter kan behövas för att riktade stöd inte ska öka ojämlikheten.

Men som Harvardekonomen Dani Rodrik konstaterat: med tanke på teknologiskt lärande och hotet från klimatkrisen är det en självklarhet att subventionera gröna industrier. Genom att låta arbetare och ingenjörer lära sig utveckla ny grön teknik kan omställningen bli billigare och bättre.
2026 är det val. Under nästa mandatperiod måste utsläppen falla drastiskt för att kompensera för Tidöregeringens misslyckade klimatpolitik. Nyckeln är en organiserad arbetarrörelse som vet hur jobbet görs.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 04 februari, 2026

I Sudan väger guldet tyngre än blod

En kvinna befinner sig i ett uppsamlingsläger efter att ha överlevt massakern i El Fasher. Foto: Mohammed Jammal/AP.

Inbördeskriget i Sudan har utvecklats till den värsta humanitära katastrofen i världen. Inte minst på grund av inblandningen av länder som Förenade Arabemiraten – som kastar lystna ögon mot landets guldreserver.

Sedan den 15 april 2023 har Sudan slitits sönder av ett fullskaligt inbördeskrig. Infrastruktur har slagits i spillror, tunga vapen har satts in mot tätbebyggda områden och människor har utsatts för grova övergrepp. Civilbefolkningen har betalat det högsta priset.

Konflikten står mellan Sudans väpnade styrkor (SAF), under landets de facto-ledare general Abdel Fattah al-Burhan, och den paramilitära styrkan Rapid Support Forces (RSF), som leds av Mohamed Hamdan Daglo, även kallad ”Hemeti”.

Men de två männen har inte alltid varit fiender. I oktober 2021 samarbetade de för att störta den civila regering som tillträtt efter den auktoritäre Omar al-Bashirs fall. Han hade suttit vid makten sedan kuppen i juni 1989. Burhan blev ordförande i övergångsrådet, medan Hemeti blev vice.

Men alliansen var kortlivad. Under de följande 18 månaderna rustade båda sidor för en oundviklig uppgörelse. I dag kontrollerar SAF ”övergångsregeringen” i norra, centrala och östra delarna av landet. RSF dominerar västra delen av landet och genomför där återkommande attacker mot arméns positioner.

FN uppskattar att över 150 000 människor har dödats sedan kriget bröt ut. Nästan 13 miljoner har drivits på flykt, varav fyra miljoner till grannländer. Samtidigt hotar hungersnöd nu 25 miljoner av landets 36 miljoner invånare.

Maktens män. Abdel Fattah al-Burhan, till vänster, var tidigare allierad med Mohamed Hamdan Daglo, även kallad ”Hemeti”, men nu är de bittra fiender. Foto: AP, Hussein Malla/AP (montage).

Trots flera medlingsförsök har inget läger gått med på vapenvila.

Efter 18 månaders belägring intog RSF i november norra Darfurs huvudstad El Fasher. Bilder av massakrer, tortyr och avrättningar spreds snabbt i sociala medier.

Efter ett besök i Darfur beskrevs regionen av Tom Fletcher, FN:s biträdande generalsekreterare för humanitära frågor, som världens nya ”epicentrum för mänskligt lidande”.

– El Fasher är i praktiken en brottsplats, sade han vid en videopresskonferens.

Han vittnade om etniskt motiverade massmord, kollektiva våldtäkter, kidnappningar för lösensummor och försvunna barn. Övergreppen har dokumenterats av FN-organ och bekräftats genom satellitbildsanalyser av experter vid Yaleuniversitetet. När internationella biståndsarbetare fick tillträde till staden i slutet av december fann de den till stora delar övergiven.

Den 24 november, dagen efter att SAF hade avvisat ett förslag om vapenvila från Quad-gruppen (USA, Förenade Arabemiraten, Egypten och Saudiarabien), utropade RSF ensidigt en tre månader lång vapenvila.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 03 februari, 2026

Ann Heberlein: Epsteins gäster såg sig som övermänniskor

Foto: Wikipedia, AP (montage).

2011 satte sig den norska kronprinsessan Mette-Marit och knappade in ”Jeffrey Epstein” på Google. Trots att sökresultatet bland annat innefattade information om att Epstein fyra år tidigare dömts för sexköp efter att en minderårig flicka berättat att hon blivit sexuellt utnyttjad i Epsteins hus drog hon inte öronen åt sig. I stället skrev hon till Epstein, som hon haft kontakt med i många år, att hon ”håller med om att det inte ser bra ut”, följt av en smiley.  

Man kan säga mycket om en man som utnyttjar en fjortonåring sexuellt: att påstå att det ”inte ser bra ut” tycks vara ett direkt olämpligt omdöme. Smileyn är direkt stötande – som om det hela är ett skämt. Kanske var det också exakt så Epstein och hans enorma vänkrets såg på de övergrepp som begicks av honom och andra i hans hem i Palm Beach och på hans privata ö i Karibien, som ett privat skämt, en pikant hemlighet med smak av något förbjudet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"Jag tror att den stora boven är tristess. Så simpelt, det gör hemska saker med människor. En blandning av tristess och makt. Jag ser det varje gång en arbetare får en chefsposition med människor under sig. Det kan vara den mest trevligaste och goaste personen på golvet, men blicken och rösten förändras kvickt efter att hen fått makt. Ju störa makt desto värre tycks det bli. Och när makten inte räcker vill de ha mer, se på hemliga sällskap som frimurare osv med underliga ritualer, sedan skyddar de varandra i rätten, för där sitter det andra med hög makt som de dragit till sig med lovsång om utökad makt. Men ÄR de inte övermänniskor då? De står över oss, bokstavligt talat är de rätt och slätt övermänniskor och vi undermänniskor, delar i maskineriet som kan slitas ut, kastas bort och enkelt bytas ut (vi blir ju bara fler och fler). Dessa övermänniskor kan göra vad de vill med oss längst ner i pyramiden och även om de själva varit i vår sits i yngre dar så föraktar de oss för att vi är för svaga för att klättra upp för hela stegen. Även kungligheterna är ju med i liknande ordrar och hemliga sällskap, annars hade det väl varit väldigt tråkigt att vara kung och drottning. Kanske gör tristessen att de lockas till sådana här galningar med makt, risken för att åka fast ökar väl bara lockelsen. Hur är det annars möjligt att Epstein hade kontakt med så många andra människor med oerhört makt? Hade Epstein jobbat som alla vi andra nere på botten så hade han antagligen inte blivit så sjuk. Han hade inte haft tid med sådana dumheter och han hade respekterat andra medmänniskor för att han hade vetat hur det är att vara i deras skor. När han själv kastades i häktet med de allra lägsta hängde han sig direkt, Epstein som människa, som varumärke, var ju redan utplånad innan dörren till häktet stängdes. En lång väg att falla från pyramidens topp där andra människor kan behandlas hur som helst. "
F
Fredrik Karlsson
Inrikes 03 februari, 2026

Roks vill se utredning mot Epsteinsvensken: ”Mår illa”

En svensk man med kontakter inom modellindustrin försåg sexförbrytaren med tjejer. Foto: FBI.

I över tio år arbetade en svensk man nära den amerikanska pedofilmiljardären Jeffrey Epstein. Nu vill kvinnoförbundet Roks att myndigheterna utreder mannen för koppleri. ”Rättsstaten kan och får inte välja att blunda”, skriver förbundsordförande Adine Samadi till Flamman.

Kvinnoförbundet Roks vill se en utredning mot den svenska man i 70-årsåldern som under mer än tio år arbetade nära Jeffrey Epstein. 

Kravet kommer efter Flammans avslöjande om att mannens namn återkommer i hundratals mejl- och sms-konversationer med Epstein, där mannen tagit emot hundratusentals kronor för att förse miljardären med unga kvinnor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 02 februari, 2026

Topp på SD-nära tankesmedja nämns i Epsteindokumenten

Asle Toje är en del av tankesmedjan Oikos förtroenderåd. Foto: Heiko Junge/NTB/TT.

I ett mejl från 2018 uppmanas Jeffrey Epstein att arrangera möte mellan Steve Bannon, Fremskrittspartiets ledare och Asle Toje – medlem i såväl norska Nobelkommittén som SD-nära tankesmedjan Oikos. Toje själv menar att han aldrig haft någon kontakt med miljardären.

Norrmannen Asle Toje, som sitter i förtroenderådet för den SD-kopplade tankesmedjan Oikos, omnämns flera gånger i de dokument som i fredags offentliggjordes från utredningen mot den amerikanska sexbrottslingen och miljardären Jeffrey Epstein.

Toje är en framstående konservativ profil i Norge, och är även medlem i den norska Nobelkommittén.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 01 februari, 2026

Epsteins medhjälpare skriven hos Mexikos ambassadör

Foto: USA:s justitiedepartement / Wikipedia Commons.

70-åringen gav Jeffrey Epstein tillgång till mängder av unga kvinnor – och tjänade stora pengar. Sedan fyra år tillbaka står han skriven som boende på den mexikanska ambassadörens residens i Djursholm.

I går var Flamman först med att rapportera om Epsteins långvariga svenska medhjälpare – en man i 70-årsåldern som står skriven på en exklusiv fastighet i Djursholm. 

Nu kan Flamman avslöja att fastigheten ägs av den mexikanska ambassaden i Sverige. Villa Iltakallio, som den anrika byggnaden kallas, är residens för landets ambassadör Alejandro Alday González med familj. Bland husets tidigare invånare märks den nationalromantiska poeten Verner von Heidenstam.

Enligt folkbokföringen ska även Epsteins medhjälpare ha flyttat dit för fyra år sedan, och har sedan dess stått skriven på adressen som en av fyra boende.

I ett inlägg på Linkedin under söndagskvällen skriver ambassaden att den inte har någon koppling till mannen, samt att ambassadören och hans familj ”inte under någon tidpunkt haft kännedom om individen i fråga”. De skriver också att en man med samma namn tidigare varit anställd som kock på residenset, men att anställningen avslutades i november 2022.

Den 70-åriga mannen förekommer tusentals gånger i de handlingar som i fredags offentliggjordes av det amerikanska justitiedepartementet. I en handling som tycks komma från en polisutredning nämns svensken som ”påstådd rekryterare”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 01 februari, 2026

Petter Hellström: Drevet mot Zita är antisemitismens spegelbild

Biografen Zita har av en rad borgerliga debattörer anklagats för antisemitism efter att ha kallat sig en ”apartheidfri zon”. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Anklagelserna mot biografen Zita visar att många högerdebattörer inte kan skilja på judar och staten Israel. Resultatet är en förvirrad debatt som i praktiken förstärker antisemitismen.

Jag brukade tänka att de ständiga anklagelserna om antisemitism var ett uttryck för försåtlig retorik. Ett sätt att misstänkliggöra Israelkritik genom att klistra på den starkast möjliga etiketten. Men jag börjar tro att många debattörer på högerkanten faktiskt inte förstår skillnaden mellan judar och staten Israel. Att de på allvar tror att de bekämpar antisemitism, även när effekten blir den motsatta.

Senast var det personalen på Stockholmsbiografen Zita som anklagades för att ha infört en ”judefri zon”, efter att de hade hörsammat den palestinska BDS-rörelsens uppmaning att välja bort varor och tjänster som bidrar till israeliska folkrättsbrott. Biografen hann knappt utropa sin ”apartheidfria zon” innan hotbilden blev så allvarlig att de backade ur.

För tydlighetens skull bör det kanske sägas att Zita såklart inte införde en ”judefri zon”. Biografen visar ofta filmer av judiska filmskapare, och inte sällan med en uttalat judisk tematik. När de anslöt sig till BDS-rörelsens initiativ gjorde de också tydligt att de inte tänkte sluta visa israeliska filmer. Det var med andra ord oklart om biografens ställningstagande skulle ha några konsekvenser utöver att rensa kylarna från Coca-Cola.

Anklagelserna var inte desto mindre grova – och förvirrande.

Medan moderaternas oppositionsborgarråd Christofer Fjellner talade om ”antisemitisk propaganda”, menade hans kollega Dennis Wedin att Zita bedrev en ”exkluderande absurd aktivistpolitik” som bidrag till ”en farlig utveckling” under en tid ”när antisemitismen växer”. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl gick längre och hävdade att biografens ställningstagande mot apartheid i Israel ”rent konkret” innebar apartheid mot svenska judar, eftersom kampanjen begränsade judars möjligheter att ”röra sig var de ville i samhället”.

Före detta komikern Aron Flam skulle som vanligt vara värst och tapetserade fasaden med hakkors och nazistiska slagord i frakturstil.

Gemensamt för debattörerna som stod bakom drevet var påståendet att Zitas ställningstagande stängde ute judar. Många slängde sig också med tyska fraser för att inskärpa den poängen. Lifvendahl menade att Zita hade blivit en ”Judenfrei” zon, medan Flam använde ordet ”Judenrein”. Budskapet var tydligt: att ta ställning mot israeliska övergrepp är att diskriminera mot judar.

Därmed har man också anslutit sig till antisemitismens idévärld. För om det är antisemitiskt att inte köpa israeliska produkter och tjänster i protest mot den israeliska statens övergrepp, förutsätter man att alla judar bär kollektivt ansvar för den israeliska statens handlingar. Om judar inte kan vistas i en ”apartheidfri zon” bara för att de är judar, reduceras de i praktiken till representanter för den israeliska staten. 

Att hålla en hel folkgrupp ansvarig för vad en stat gör är rasistiskt. Det är rasistiskt att hålla alla judar kollektivt ansvariga för ”den judiska staten” Israels övergrepp. På samma sätt som det är rasistiskt att hålla alla muslimer ansvariga för ”den islamiska republiken” Irans övergrepp.

Att ändå göra det kräver ett konspiratoriskt tänkande. Antingen måste man tro att världens alla judar eller muslimer ingår i en hemlig konspiration. Eller så måste man tro att all kritik som framförs mot de fanatiska makthavarna i Jerusalem och Teheran egentligen handlar om något annat.

Det finns bevisligen fall där kritik av Israel går över i antisemitism. Precis som det finns fall där kritik av jihadister och mullor är riktad mot muslimer i allmänhet.

Men att reflexmässigt tolka varje ställningstagande som uttryck för dold rasism leder in i ett konspiratoriskt universum, där alla motbevis tas som tecken på att man är något på spåren. För den som befinner sig i det universumet kan det faktum att Zita i förra veckan visade Lanzmanns dokumentär ”Shoah” tas som intäkt för att de döljer något.

De konspiratoriska anklagelserna är inte ett försvar mot antisemitismen. De är antisemitismens spegelbild.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 januari, 2026

Okänd svensk skickade kvinnor till Epstein

Bilder: Amerikanska justitiedepartementet.

Under 2010-talet hade Jeffrey Epstein tät kontakt med en svensk man, som mottog hundratusentals kronor för att förse miljardären med unga kvinnor. Flamman följer spåren – från Le Pen och Fidel Castro till exklusiva Djursholm.

I över tio år hade Jeffrey Epstein kontakt med en svensk man, som försåg honom med unga kvinnor. Flamman har tagit del av hundratals meddelanden mellan de två männen, från de nya dokument om pedofilmiljardären som släpptes under fredagen.

Merparten av konversationerna handlar om unga kvinnor, som den svenske mannen skickar bilder på till Epstein. När han gillar dem ser den svenska mannen till att ett möte blir av. Därefter skickar Epstein pengar till mannen.

“Hej Jeffrey. Jag hittade just en fantastisk en. Hon är 20 år gammal men ser yngre ut. Från Lettland”, lyder ett av de tidigaste meddelandena.

Exakt vad den svenske mannen arbetat med är oklart, men han verkar ha haft en fot i mode- och modellindustrin. En av de arbetsplatser han anger är World Fashion Channel, som ägs av den ryska oligarken Igor Kesaev. Kvinnorna som diskuteras kommer från flera olika länder, men med ett särskilt fokus på svenska kvinnor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)