Inrikes 02 november, 2012

Kommunens krav ska stoppa svartjobb

Polisen i Malmö har konstaterat att offentliga upphandlingar har blivit ett sätt att tvätta pengar. Nu vill kommunen införa speciella klausuler i kontrakten med entreprenörer i kampen mot de svarta jobben.

Per Malmqvist kommer utrusande i vild galopp genom en port på Flensburgsgatan på Södervärn i Malmö. Framför sig skjuter han det stora gröna sopkärlet. När han svänger ner från trottoaren gör han själv en vid sväng för att parera, ungefär som en burkslav i en segelbåt.
Det är flera hundra ton han lastar upp i sin blå sopbil varje dag. Jobbet har blivit lite hårdare sen borgarna lade ut sophämtningen på entreprenad 1993, man ska göra mer för pengarna. Men det är i alla fall ett seriöst företag som har entreprenören, tycker Per. Den stora skillnaden han ser från förr är hur man behandlar dem som inte riktigt orkar med. Ben, ryggar och armar tar mycket stryk i jobbet.
– På renhållningsverket hade de en filosofi att om en gubbe slitit ut sig så sparkade man inte honom utan då fick han gå på firman och tvätta kärlen eller byta hjulen på kärrorna. Idag existerar inte det.
Per är ordförande för Miljöarbetarna hos Transportfacket i Malmö. Ordföranden för Transport i Malmö Kenneth Pettersson bjuder oss och huvudskyddsombudet Gerhard Wendt på en fika på Wallins Konditori, precis bredvid, för att förklara det nya projekt som kallas Vita Jobb. Tanken är att kommunen skall kunna ställa större krav på de företag som vinner upphandlingarna och facket skall få en aktiv roll, bland annat för att kontrollera att kontrakten uppfylls.
– Det är ju rena guldet för oss. I en upphandling kan man ju lova vad som helst, men ingen kollar, säger Per.
Det har varit seriösa företag som skött sophämtningen i Malmö, förutom ett oseriöst företag för några år sedan, 80-tals-yuppies med bakåtkammat hår och vita skjortor. Desto värre är det i taxibranschen, säger Gerhard.
– Efter avregleringen etablerade sig kriminella gäng där. I den här härvan i Malmö där vi hade så mycket skottlossning där bland andra en taxiägare blev ihjälskjuten, visade det sig att det var någon slags maffia.
Kommunen köper färdtjänst av taxiföretagen, några få av dem gör tappra försök att arbeta vitt, men det är mycket svårt. Kan kommunen ställa krav på helt vita jobb inom färdtjänsten kommer det att förändra mycket, menar Kenneth. Nu är taxilönerna mycket låga, garantilönen är 17 000. Fasta priset för taxi inom Malmö stad är 49 kronor, det kan inte gå ihop.
– Idag kan man gå ut på gatan och få en taxi för 15 spänn. Allmänheten ser inte baksidorna med detta.

Transport vill att kollektivavtal skall gälla inom färdtjänsten, men det är inte enkelt nu efter Vaxholmsdomen.
– Fackliga organisationer och politiker har varit väldigt flata mot EU, menar Kenneth. Hade Byggnads gjort lite researcharbete innan domstolsförhandlingarna så hade de vunnit, hur solklart som helst.
I dag finns det knappast en svensk utlandschaufför, som tar lastbilen och kör ner i Europa. Också polackerna börjar bli för dyra, nu blir det litauer, bulgarer och rumäner. De är rädda för Transport när de kommer och säger att de ska ha samma lön, för då skulle de förlora jobbet. Villkoren för dem är tuffa, berättar Kenneth.
– Vi ser ju här på vintern på fredagskvällarna, då står där tio bilar på raken. De sitter på flaken på en av bilarna och dricker lite vodka, käka har de inte råd med, mat lagar de på ett primuskök. De har inte råd att ha motorn igång, de sitter där hela helgen.
– Man får aldrig säga djävla polacker, för det är systemet det är fel på, inflikar Gerhard. Detta är grunden för all rasism.
En åkare som kör för ett stort företag till Malmö har berättat att företaget ville sänka ersättningen. Det går inte, svarade han, då kan jag inte betala mina chaufförer. Du kanske ska ta in utlänningar, svarade företaget.
– Ett stort internationellt företag, suckar Kenneth.

Andreas Schönström är det socialdemokratiska kommunalråd som har det politiska ansvaret för projektet Vita Jobb. Han sitter i sitt stora välordnade kontor och är entusiastisk inför möjligheterna.
– Sydsvenskan publicerade en artikel förra året som hette det svarta Malmö, alla olika verksamheter, taxi, restaurang, handel bygge, svartklubbar, allt möjligt. Den svarta marknaden i Malmö omsätter kring 5,7 miljarder per år, 2,6 miljarder av dem borde vara skattepengar. Fast den inledande diskussionen i Malmö handlade om att ge jobb till långtidsarbetslösa. I många länder måste de företag som vinner en upphandling ge jobb till långtidsarbetslösa. Om en upphandling i Rotterdam gäller mer än 225 000 euro, skall fem procent av lönekostnaderna gå till att anställa långtidsarbetslösa i minst sex månader.
I Malmö diskuterade man vidare, ska kommunen verkligen ge kontrakt till företag som ägnar sig åt lönedumpning? Egentligen ville man ställa som krav att företagen följer kollektivavtalet, men efter Vaxholmsdomen i EU-domstolen är det inte längre möjligt. Andreas Schönström menar att det beslutet var politiskt, och går att förändra den politiska vägen, om politikerna bara vill. Andemeningen i utstationeringsdirektivet var att de villkor det är gällande villkor i det land man skall jobba i som ska gälla.
De fick så kontakt med Kurt Junesjö, tidigare jurist på LO TCO. Stockholm hade 2005 tagit fram en modell som hette Vita Jobb. Den bygger på att man inte ställer krav på kollektivavtal, däremot kollektivavtalsenliga villkor. Då kan man kräva all den arbetslivslagstiftning som finns i landet, semester, föräldraledighet och lägsta ingångslön enligt branschens kollektivavtal. Reglerna för anbudsgången är mycket strikta, men efter den kan man ställa dessa krav som särskilda kontraktsvillkor. Erfarenheterna från Stockholm var mycket goda.
Men blir det inte mycket dyrare för kommunen?
– Företag som kör med svart arbetskraft lägger anbud som är låga, men inte så låga, dock tillräckligt låga för att vinna. Marginalerna hämtar man in genom svart arbetskraft. De företag i Stockholm som man misstänkte hade svart arbetskraft lade inga anbud när man införde Vita Jobb-modellen, men prismässigt blev ändå det i stort sett samma. När de borgerliga sen vann valet 2006 och avskaffade Vita Jobb kom de företagen tillbaka.

Moderaterna i Malmö menar att det kommer att försvåra för de små företagen, det anser Andreas bara vara skitsnack. Det enda som kommer att krävas är att de betalar skatt, betalar de löner som står i kollektivavtalen och lämnar över sin bokföring.
– Jag har träffat många företagare som säger, äntligen kan vi göra affärer med kommunen. Tidigare var det omöjligt, eftersom de som kör med svart arbetskraft lämnar anbud som det är omöjligt att konkurrerar med.
Tanken är också att föra in en klausul om skatteparadis i de särskilda villkoren. Företag inom välfärdssektorn skall omfattas av offentlighetsprincipen och redogöra öppet för vad de placerar sina vinster. Detta är direkt kopierat från Växjö, som är borgerligt styrt.
– Glädjande nog fick jag höra i förra veckan att Helsingfors antog Attacs land till land princip, man ska betala skatt i det landet man verkar i för att motverka skatteparadisen. Och det är möjligt. Det går där, men här går ingenting.
Nu kommer förslaget att läggas fram i kommunstyrelsen de 7 november och sedan kommer det igång en försöksverksamhet i fyra branscher. Andreas Schönström tar fram ett exempel på hur snedvridna förhållanden är i Sverige i dag. Det ska byggas ett nytt hus hos polisen.
– För att facket ska få komma in där krävs godkännande av Säpo, man måste gå en utbildning i säkerhet. Samtidigt har NCC tagit in ett polskt bemanningsföretag som inte behövde genomgå någonting av det här eller godkännas av Säpo. Hur fanken går detta ihop?

Den svarta sektorn påverkar samhället på djupet. Polisen i Malmö har kon
staterat att den offentliga upphandlingen ofta fungerar som en motor för den svarta marknaden. Någonstans måste man tvätta pengarna, det gör man ofta genom den offentliga upphandlingen eftersom uppföljningen är så dålig.
Polisen säger att samtliga skjutningarna i vintras i Malmö, utom den 15-årige killen som sköts i Rosengård, har direkt koppling till den organiserade brottsligheten och den svarta marknaden. Någonstans måste alla dessa pengar från illegal spritförsäljning, narkotika och vapenaffärer in i maskineriet.
– Det är ironiskt att casino, trav och galopp som är det traditionella sättet att bli av med svarta pengar, är hårdare bevakat. Då gör man det istället genom affärer med kommunen. Det är helt absurt.

Veckobrev 11 mars, 2026

Därför är det alltid synd om Jimmie Åkesson

Vid pressträffen i Strängnäs hade Jimmie Åkesson på sig en välstickad kofta. Foto: Christine Olsson/TT.

Har du läst DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson?

På omslaget ser han nästan ut att lipa – ungefär som målningen på det gråtande Hötorgsbarnet som blev viral 2019. Rubrik: ”Myndighetssverige motarbetar oss.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 11 mars, 2026

Teodorescu Måwe får ”finansiellt stöd” av anonym donator

Teodorescu Måwe vill inte berätta vem som finansierar hennes privata säkerhet. Foto: Joakim Ståhl/SVD/TT.

En privat donator förser KD-toppen Alice Teodorescu Måwe med ett ”privat säkerhetsarrangemang”. Två experter menar att det bryter mot både EU:s regler och grundläggande transparens.

Alice Teodorescu Måwe får ”pågående finansiellt stöd från en privat donator relaterat till hennes personliga säkerhetsarrangemang”. 

Det framkommer i den senaste versionen av KD-toppens ”intressedeklaration”, ett dokument som alla medlemmar i EU-parlamentet måste skicka in och uppdatera regelbundet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

FN kritiserar sparkningen av Helgeson: ”Hämnd”

Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson fick sparken och portades från Göteborgs hamn i början av förra året. Foto: Jacob Lundberg.

Tre FN-experter varnar för att facklige Erik Helgeson sparkades från jobbet i Göteborgs hamn som hämnd för förra vinterns blockad mot Israel, och ifrågasätter arbetsgivarens påståenden om att han skulle hotat rikets säkerhet. Nu har de tagit kontakt med den svenska regeringen – som ignorerar brevet.

Den 9 februari skickade de erfarna FN-rapportörerna Mary Lawlor, Irene Khan och Gina Romero två brev adresserade till Sverige: det ena till hamnföretaget GRT och det andra till den svenska regeringen. 

Ämnet var den facklige hamnarbetaren Erik Helgeson, som i början av förra året sades upp från sin arbetsplats i Göteborgs hamn, efter vad som i brevet sammanfattas som ”en tillfällig blockad i början av 2025 mot hanteringen av allt militärt materiel på väg till och från Israel i svenska hamnar”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

Lobbyregister brister: ”Behöver täppa till hål”

Mattias Karlsson, SD:s ”chefsideolog” och Oikos grundare, elsparkcyklar förbi riksdagen. Foto: Stina Stjernkvist/SvD.

Senast nästa sommar kommer Sverige få ett lobbyregister, där kontakter mellan privata intressen och politiker listas för allmänheten. Välkommet – men för sent och för svagt, menar lobbyistgranskaren Max Andersson. ”Sverige ligger minst 15 år efter”, säger han till Flamman.

I dagarna har viktiga steg tagits i etableringen av ett svenskt lobbyregister – senast juli 2027 ska ett sådant vara på plats, meddelade justitieminister Gunnar Strömmer (M) i samband med att förslaget Ökad insyn i politiska processer lämnades till lagrådet.

– Det här förslaget är en historisk seger för mer öppenhet, men har också stora brister, menar Max Andersson (bilden), chefredaktör för lobbygranskaren Klägget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

Mullvad: ”Västvärlden tittar avundsjukt på Kina”

En samling hjälmar i skumgummi på Mullvads kontor i Göteborg. De ska inte skydda mot fallande föremål – utan mot stress. Foto: Jacob Lundberg/Flamman.

Göteborgsföretaget Mullvad pressar på världen över för ett fritt internet – och gör mångmiljonvinster. Själva ser de sig som aktivister, medan kritiker hävdar att de ger fritt spelrum åt grovt kriminella. Flamman möter grundaren Daniel Berntsson – som menar att även Sveriges politiker drömmer om ett ofriare internet.

En bil kör upp på en drive-in. Det är Amerika, en reklamfilm, alla talar engelska.

– Välkommen! Vad får det vara för övervakning? säger rösten i högtalaren.

– Pedofiler! Och mördare, och våldtäktsmän, säger mannen i bilen.

– Okej! And then, något mer?

– Kanske journalister? säger en av medpassagerarna.

Rösten fortsätter pressa på:And then?

– Folks sovrum!

– Självklart! And then?

En logotyp dyker upp på skärmen – en brun gnagare i gul hjälm. Under står ett ord på svenska: Mullvad.

Reklamen från det svenska företaget var tänkt att visas i brittisk tv, men fick ett nej.

Grundare. Daniel Berntsson grundade Mullvad 2009 tillsammans med Fredrik Strömberg. Foto: Jacob Lundberg.

”Konceptet saknar tydlighet”, ”det är otydligt vem talaren representerar” och ”exemplen med pedofiler och våldtäktsmän är olämpliga”, var några av motiveringarna från Clearcast, den organisation som all tv-reklam i Storbritannien måste passera och godkännas av.

– Det är nonsens, Kafka rakt av, säger Daniel Berntsson, medgrundare till Mullvad, till Flamman.

Han beskriver kraven som ”otydliga” och säger att det hade varit omöjligt att arbeta ”kreativt, satiriskt, vasst” utifrån dem för att kritisera massövervakning.

Vi är definitivt en politisk organisation, men vi är väldigt smala.

Mullvad kontaktade Londons tunnelbana och föreslog att annonsera där i stället. Men även där fick de nej på ett förslag som kritiserade portningen av reklamen från brittisk tv. Ett nytt förslag parafraserade kollaget på punkbandet Sex Pistols debutalbum, med drottning Elizabeths ansikte utbytt mot en mullvad.

”Banned on British TV”, löd texten över gnagarens ögon. Även den nekades.

Till sist valde företaget ett oväntat grepp: man projicerade de refuserade reklamfilmerna på Londons fasader.

– Det är väl klassiskt att ta motståndet till gatan. Speakers’ corner är ju en gammal engelsk tradition, säger Daniel Berntsson.

– Det finns uppenbarligen en irritation hos många britter över hur massövervakningen och censuren ökar, och många har visat stor uppskattning för att vi gör offentligt motstånd på det här sättet.

Han nämner krav på insyn som regeringen riktat mot Apple, och en tvist med Wikipedia om krav på att verifiera användarnas identiteter.

– Brittiska myndigheter är just nu väldigt intensiva i att lägga fram lagförslag för mer massövervakning. Det handlar dels om statlig spionvara på telefoner och datorer, som registrerar allt som händer på enheten, och de har även lyft förslag om ID-krav för att använda VPN.


VPN? Förkortningen står för ”virtuella privata nätverk”, vilket är exakt vad Mullvad sysslat med sedan grundandet 2009. Produkten de säljer är – mycket förenklat – spårlöshet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 10 mars, 2026

Arbetare och medelklass lever i olika världar

En ny löntagarallians mellan arbetar- och medelklass blir svår, då den förra fått det så mycket sämre, menar skribenten. Foto: Hasse Holmberg/TT.

Lovisa Broström menar att medelklassen mobbats bort från vänstern. Men det är arbetarklassen som lämnat vänstern – och de kan lockas tillbaka, menar Johan Alfonsson.

I sin kritik mot min bok Vad hände med arbetarklassen? (Flamman #9, 2026) lyfter Lovisa Broström en viktig fråga: hur kan vänstern vinna?

Hon förespråkar en löntagarallians och menar, om jag läser henne rätt, att en sådan hindrats av att medelklassen smutskastas. I stället borde vänstern understryka likheter inom löntagargruppen och rikta blicken mot den verkliga fienden: kapitalägarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 10 mars, 2026

Glädjen är inte till för att dödas, vänstern

Människor sitter i vårsolen på en uteservering på Strandvägen i vårväder med sol och plusgrader. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vi har tappat kontrollen över välfärden, men fortsatt hålla privatlivet under strikt kontroll. Det är dags att göra precis tvärtom – ordning i vård och skola, och full frihet för mänsklig glädje.

Berättelsen om den stora tråkiga staten som förbjuder folk att dansa, skratta, supa, klubba och knulla är väl förankrad. Högern har jobbat hårt med bildsättningen.

Näringslivets tankesmedja Timbro har släppt rapport efter rapport om hur roliga städerna skulle bli om allt bara såldes ut och avreglerades. Liberala ledarsidor har i åratal skrivit om de glädjedödande Socialdemokraterna – senast om kontrollen över färger på folks husfasader.

Och tyvärr har de inte helt fel.

Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark.

Det finns goda ideologiska skäl för en stark stat. Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark. Staten har försvagats som investerare, som garant för välfärden, som motor i samhällsbygget. Marknaden har släppts in i skolan, vården och socialförsäkringarna.

Samtidigt kontrollen över individen blivit kvar. Man har försvarat dansförbud, rökförbud och matkrav på restauranger. Man har till och med velat lagstifta mot strypsex.

Det finns säkert argument för både det ena och det andra. Men det är ironiskt att höra socialdemokratin varna för hur farligt det är med en cigg på uteserveringen samtidigt som marknaden släppts in i välfärden, infrastrukturen och socialförsäkringssystemet.

Socialdemokratin har släppt kontrollen där den uppenbarligen behövts och i stället alienerat människor genom att reglera deras privatliv.

När vänstern uppfattas som den kraft som vill förbjuda, begränsa och moralisera, samtidigt som högern klär sig i frihetens språk, då förloras initiativet på ett område som egentligen borde fördelas rättvist: rätten till livets goda.

De som har pengar behöver nämligen ingen hjälp från politiken. Saknar de festen kan de flyga till Ibiza. Saknar de kulturen kan de promenera genom art deco-kvarteren i Miami.

Men för de flesta av oss är tillgången till kultur, nöjen, gemenskap och kärlek beroende av hur samhället organiseras. Det är här den breda vänstern har haft sin styrka historiskt. I folkparkerna. Studieförbunden. De kommunala badhusen. Dansgolven där motståndsrörelser organiserats. Den subventionerade kulturen. I idén att också folkflertalet har rätt till skratt, dans, kärlek, verklighetsflykt, konst, bekymmerslöshet och fest.

Vi har organiserat glädjepolitiken i decennier – innan någon ens benämnde det som nöjen.

I dag riskerar socialdemokratin att framstå mer som ordningsmakt än som frigörelsekraft. Samtidigt poserar konservativa politiker i Rädda-Trädgården-tishor – medan de skär ned på kulturen i samarbete med fascister.

Det skiljer 18 år i livslängd mellan ett barn som föds i Vårberg och ett som föds i Danderyd. Det är förstås dåligt för folkhälsan om jag tänder en Marlboro gold på uteserveringen i april. Men – snälla någon – välj dina strider, Magdalena Andersson.

Läs mer

Det är knappast konstigt att rejv blivit en form av protest mot Ryssland i Kiev. I en auktoritär och krigisk tid ringer frihetsbudskapet dessutom sant för många människor. För alla dem som vill dansa, sova, supa, läsa, röka och älska.

Den som har råd klarar sig ändå. Men för oss andra krävs politik.

Diskutera på forumet (0 svar)
Opinion 09 mars, 2026

Står klimatet i vägen för miljöpartierna?

Cem Özdemir från Allians 90/De gröna sträcker upp lillfingret under partiets valvaka i Stuttgart, Tyskland, söndagen den 8 mars 2026. Foto: Bernd Weißbrod/dpa/AP/TT.

Färgstarka ledare som Cem Özdemir i Tyskland och Zack Polanski i Storbritannien har nått framgångar för sina gröna partier – genom att prata om allt annat än klimatet. Är det bara så gröna partier kan vinna?

”Med dig känner jag mig lätt som en fjäder”, sjunger 30-åriga Madeleine Juno i låten som strömmar ur högtalarna. ”Mitt hjärta dansar, mitt hjärta dansar.”

Cem Özdemir hade knappt avslutat sitt segertal innan basen drog igång. Hans Gröna parti hade precis tagit hem valet i tyska delstaten Baden-Württemberg med 30,2 procent av rösterna, och nu väntar fortsatt styre i den grönsvarta koalitionen tillsammans med konservativa CDU. Socialdemokraternas hjärtan däremot lär behöva blodförtunnande, då deras stöd halverades till 5,5 procent.

Vad kan förklara framgångarna för ett grönt parti i en tid där ordet ”klimtatåtgärder” blivit ungefär lika attraktivt som en sällsynt hudsjukdom?

Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden.

En ledtråd kommer från hans 77-årige partikollega Winfried Kretschmann, som avgår som ministerpresident efter 15 år som delstatens politiska landsfader.

– Vi har väckt starka förväntningar […] om att det ska handla om delstatens bästa, inte om partiintressen. Det är så jag vill leda delstaten.

För några år sedan oroade sig många gröna för om en muslimsk vegetarian kan vinna ett val i den konservativa södern. Men det visade sig vara fullt möjligt, även om partiet backar ett par procent. Frågan var i stället om man kan vinna som grön. Under kampanjen tonade Cem Özdemir ned sin partitillhörighet och underströk hur konservativ och kompromissvillig han var. Enligt flera analyser fokuserade han mer på sin person än på sina idéer.

”Jag tillhör inte vilka gröna som helst. Jag tillhör de württembergska gröna, jag tillhör de Winfried-Kretschmann-gröna”, förklarade han. Det fick Christoph Hickmann i Der Spiegel att dra slutsatsen: ”De gröna vann inte valet.”

I Storbritannien ser vi en omvänd framgångssaga. Där fick Green party nyligen ett genombrott genom att vinna lokalvalet i Labourfästet Gorton and Denton i Manchester. Även där tonade den gröna kandidaten Hannah Spencer ned klimatfrågan för att i stället lyfta fram sin bakgrund som rörmokare och kritisera Labour från vänster. I kampanjen lovade hon att ”pressa ned kostnaderna, höja lönerna och få in välbehövliga investeringar i vårt samhälle.”

Även nationellt har partiet brutit fram genom att prata om välfärd, nedskärningar och Gaza, snarare än om spetsiga klimatåtgärder. Vilket får mig att undra: kan gröna partier bara vinna på att profilera sig som antingen vänster eller höger, och smussla undan klimatet?

En del tyder på det. De gröna i Tyskland är fortfarande traumatiserade efter 2013, när man befann sig i fritt fall trots att klimatfrågan stod högst på dagordningen. Särskilt stor uppståndelse väckte förslaget om en ”Veggie day”, som tolkades som ett angrepp på landets stolta grillkultur – inte minst av tabloidtidningen Bild. Efter valet kämpade partiet hårt för att de skulle sluta ses som ett ”förbudsparti” och steg åter i opinionen.

Sverige verkar bekräfta mönstret. Miljöpartiet nådde sina bästa resultat när klimatfrågan fanns i bakgrunden, men sjönk till 4,4 procent (2018) och 5,1 procent (2022) när Greta Thunbergs klimatrörelse svepte över världen. Där ligger man kvar trots att grön energi diskuteras flitigt, och att FN-rapporterna blir allt mer apokalyptiska.

Frågan är vilken slutsats man ska dra. Försvinner de grönas nisch när klimatfrågan tar mycket plats? Eller skapar deras förslag en ännu starkare motmobilisering från höger – om bensinpriser, kött och kärnkraft?

Så verkar vara fallet enligt en ny studie av två Umeåsociologer. De menar att den rena klimatförnekelsen i dag har ersatts av ett mer subtilt ifrågasättande av åtgärderna. Forskarna kallar det ”fördröjningsdiskurser”, som att andra länder borde gå först eller att klimatpolitiken slår orättvist. Sådana resonemang minskar enligt forskarna stödet för klimatpolitik, trots att människor accepterar vetenskapen.

Problemet är alltså enligt detta synsätt att människor även väger in annat:

Läs mer

– Detta innebär att riktade motargument som bemöter de mest problematiska fördröjningsdiskurserna kan vara avgörande för att öka allmänhetens stöd för kraftfulla klimatåtgärder, säger en av forskarna, Joakim Kulin.

Sanningen lär vara den motsatta. Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden – i Storbritanniens fall orättvisor och folkmord, i Baden-Württembergs fall industri och stabilitet. Att avfärda alla sådana hänsyn som smygförnekelse idiotförklarar inte bara väljarna, utan håller klimatpartierna kvar i marginalen just när de behövs som mest.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 mars, 2026

Vänsterpartiet kräver frysta hyror: ”Sticker i ögonen”

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar (V) och ekonomisk-politiska talespersonen Ida Gabrielsson (V) håller pressträff om förslag om frysta hyror på Riksdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Frysta hyror kommer att vara ett krav under eventuella regeringsförhandlingar i höst, uppger Vänsterpartiets ledning under en pressträff på måndagen.

– Det är en orimlig orättvisa att hyresgästerna ska bära kostnaden medan fastighetsägarna gör rekordvinster, säger Nooshi Dadgostar.

Enligt förslaget ska hyrorna ligga kvar på dagens nivå under en period. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 09 mars, 2026

Jag saknar hashtagaktivismen

Hashtaggen #metoo blev till en global feministisk rörelse mot sexuella övergrepp. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Häromveckan släpptes Forum för levande historias stora rapport. Den visade att intoleransen bland svenska skolungdomar har ökat sedan förra gången studien genomfördes 2013. 

Tillbakagången är historisk: tidigare kartläggningar har visat att skolelever sedan början av 2000-talet blivit allt mer positiva till minoritetsgrupper. 

Nu tycks den utvecklingen ha avstannat.

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

Givet normaliseringen av rasismen i det offentliga samtalet i Sverige – liksom i resten av Europa – är det inte konstigt att dessa ständiga normförskjutningar också påverkar stora delar av den yngre generationers föreställningar och värderingar. 

Retoriken om vilka krav ”vi” ska ställa på ”dem” är en verbal våldsamhet som sår frön till radikalisering och som riskerar att utmynna i verkliga våldshandlingar. Bland de värsta exemplen finns Peter Mangs i Malmö 2003-2010, Anton Lundin Pettersson i Trollhättan 2015, Theodor Engström i Almedalen 2022 och Rickard Andersson i Örebro förra året.

Men vad är det som saknas i dag som fanns 2013 när trenden såg ut att gå åt andra hållet, mot större tolerans? 

Bland annat hashtagaktivismen.

Om något kännetecknade förra årtiondets politiska samtal var det hashtagkampanjer i sociala medier, i synnerhet det som då hette Twitter. Bland exemplen finns #pldebatt, #sverigebilden #regeringen #klimatpol och #avgå. Ibland resulterade det i att en bred folklig opinion gjordes synlig. Det ledde i sin tur vidare till större organiserade kampanjer, däribland #jagärhär som började som en mobilisering för att bekämpa hat och hot i kommentarsfält och främja saklighet.

Hashtaggar blev en förekommande strategi inom stora delar inom den feministiska rörelsen. Bland kända exempel märks #inteerkvinna som spreds under februari 2016 där kvinnor bjöd motstånd mot högerextrema mäns attacker mot ensamkommande flyktingbarn. Hashtaggen var ett sätt att markera mot användningen av kvinnor som förevändning för rasistiskt motiverade attacker eller för den delen att ”skyddas” från våldsverkare. 

En annan klassiker är #knytblus som uttryckte solidaritet med dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius i samband med krisen i Svenska Akademien våren 2018. Knytblusen blev en symbol mot patriarkalt våld inom akademiska och litterära kretsar. Internationellt märks vittnesmålsbaserade, varav den med störst genomslagskraft var #metoo.

Men numera tycks hashtagaktivismen försvunnen.

Läs mer

Känslan av ett världsomspännande simultant samtal där en hashtag kunde dominera världsflödet under några dygn är som bortblåst. 2010-talets nätkultur var mer centraliserad, medan 2020-talet är betydligt mer algoritmstyrd och fragmenterad då vissa övergett Twitter/X och gått över till Bluesky, Mastodon och Threads.

På Tiktok sprids politiska budskap genom format, ljud och virala trendspridningar. På Reddit sker mobilisering i underforum. På Instagram används stories och karusellinlägg. I inget av dessa forum samlas samtalet under en gemensam tagg på liknande sätt som tidigare. 

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

För vi kan bara inte låta denna oroande utveckling fortgå. I det avseendet kan jag till viss del sakna hashtagaktivismen när den var som störst förra decenniet. Visst hade den sina brister, men den förmådde åtminstone snabbt synliggöra motstånd och – inte minst – få en att känna att man inte var ensam.

Diskutera på forumet (1 svar)