När vänsterpartiet samlas till kongress i Göteborg i januari är det ett parti i kris som möts. Fallande opinionssiffror, medlemmar som hoppar av och en minst sagt negativ bild av partiet i media sätter press på ombuden. Ofta skylls krisen internt på ett negativt mediadrev eller på avhoppare som konspirerar mot partiet och inte respekterar dess beslut. Men det är inte krisens grund, det är istället två av dess effekter, krisen är i grunden politisk och handlar om partiets identitet.
Vill man ha ett brett och modernt vänsterparti måste man medvetet ge plats åt olika åsikter och strömningar. Medlemmar med olika åsikter måste representeras i partiets ledning. Vid förra kongressen ”tog majoriteten allt”. Det är inte så märkligt att förlorarna känner sig mindre välkomna. Om det upprepas denna kongress så lär partiets avsmalning fortsatta. Det behövs istället ett medvetet arbete för att bevara och stärka partiets politiska bredd.

Partiets belackare forsöker trycka på k-stämpeln på hela partiet, det är knappast rättvist. För att ta bort deras argument krävs tydlighet i att partiet är ett öppet parti som fullt ut har gjort upp med sin historia. Gammal kommunistinfluerad retorik eller att man blundar för bristen på demokrati på Kuba är då ingen större hjälp. Hellre offensiva socialister än stammande kommunister på defensiven. I det moderna vänsterpartiet måste en tydlig grön profil vara en viktig del, där finns en hel del renoveringsarbete att göra i vänsterpartiet.
Att vara radikal måste också innebära att man vågar ta på sig makt för att faktiskt förändra samhället. Vänsterpartiet behöver en grundlig diskussion om strategin för att komma till makten och få en ”norsk” regering i Sverige. Det är kanske inte möjligt detta val, men är ett nödvändigt mål på sikt. Vill man påverka politiken behövs en valplattform som är tydlig, konkret och genomförbar. Ofinansierade önskelistor som man inte själv vet hur de ska genomföras är till liten hjälp for dem som behöver mer vänsterpolitik.