I Peter Matthiessens klassiska rese­skildring Snöleoparden från 1978 träffar han en helig man högt uppe i Himalaya, som lever isolerat ovan molnen. Lamans ben är vanställda och han kan inte längre röra sig i fjällvärlden. Matthiessen frågar honom om han är lycklig där han är. Svaret är entusiastiskt: ja, han är lycklig där han är. Det är fantastiskt. Speciellt eftersom han inte har något val.

Sommaren 1974 byts de första bränsle­stavarna ut i Sveriges första kommersiella kärnkraftsreaktor. Materialet från Oskars­hamn måste tas om hand på något sätt. Det går inte i det långa loppet att skicka det utomlands för förvaring. Tidningarna spekulerar om ”framtida evighetsdepåer” som måste uppföras, eller nedsänkas, inom landets gränser. Knappt tio år senare har ingenjörerna kommit fram till utkastet på en modell, där det använda kärnbränslet ska förvaras 500 meter under jord i segjärn inuti kopparkapslar placerade i urbergstunnlar förseglade med bentonitlera. Ett antal barriärer för att skydda framtida generationer mot den strålning som avfallet kommer att fortsätta avge under vad som låter som ett bibliskt tidsspann: 100 000 år.

När klimat- och miljöminister Annika Strandhäll den 27 januari meddelade att regeringen ger grönt ljus åt den förvaringsmodell för landets kärnavfall som det forskats på under 40 år, kom det inte som någon överraskning. Inte heller invändningarna från skeptikerna. Kommer kapslarna rosta i förtid? Frågan kommer att debatteras vidare. Vad gäller en av de största och kanske mest avancerade offentliga byggena i landets historia har vi tiden på vår sida. Om sisådär 70 år ska evighetsdepån stå färdig.

Det som Strandhäll gav grönt ljus åt bär det missvisande namnet ”slutförvar”. Ett ”kompromissförvar” vore ett bättre ord. Det ska ligga på ett sådant djup och vara så konstruerat att det inte kräver ständig övervakning och kontroll som nu, när avfallet ligger i djupa vattenbassänger bara 30 meter ner i berget vid Oskarshamn, men det ska fortfarande gå att gräva upp materialet igen om det skulle visa sig bli en framtida resurs. Alternativen hade varit deponering i flera kilometer djupa borrhål eller det så kallade ”nollalternativet” där avfallet blir kvar i bassängerna i Oskarshamn. I det senare fallet skulle det medföra att vi helt enkelt sköt problemet på framtida generationer.

Kärnavfallet aktualiserar flera avgörande frågor för oss alla. Främst av dem är vilket ansvar vi har för handlingar och material som kommer att ha en verkan långt efter att vi och vår kultur försvunnit. Här urskiljer vi skavsåren som klimatkrisen har skapat i vårt samvete Men avfallsfrågan karakteriseras samtidigt av en idémässig fattigdom som främst kommer till uttryck i den kittlande frågan om hur vi kan varna framtida generationer att vi grävt ned gift i marken. Mycket tankeenergi har lagts på hur vi ska kunna kommunicera med framtida kulturer, 100 000 år in i framtiden, samtidigt som få stannar upp och funderar över vad det skulle säga om oss om det enda spåret efter vår kultur var en varningsskylt.

I Thomas Manns roman Bergtagen förundras protagonisten Hans Castorp över röntgen­plåtarna som visar hans inre: ”Han såg på sin egen grav […] och för första gången i sitt liv förstod han att han skulle dö”. Med samma lite lätt äcklade begeistring spekuleras det om evighetsdepåernas varningssystem, eller för den delen om framtida ruinlandskap efter klimatkrisens bekräftande av kulturens förgänglighet. Att denna spekulation rör sig i fiktiva domäner vad gäller kärnavfallet står klart i och med att tankarna kring varningssystemen förutsätter både att framtidens kulturer är så primitiva att de glömt bort tidigare skriftsystem (eller inte har förmågan att lista ut dem) och att de är så avancerade att de kan gräva upp flera ton tunga kopparkapslar från urberget.

Men kärnavfallet ger oss också möjligheten att laborera med nya sätt att förhålla oss till framtiden. Ett laboratorium som skulle behöva våga möta långsiktigheten, för att på allvar diskutera hur kunskaper ska förmedlas över generationerna. Det är kanske vår smala lycka att kärnavfallet med sin sagolika livslängd kan stimulera ett sådant samtal. I en tid när allt fler tycks tappa tron på att vår kultur kommer att överleva ens kortsiktigt, kan kärnavfallet hjälpa oss att återerövra förmågan att tänka en framtid.

Vi måste tänka på och experimentera med framtiden – speciellt eftersom vi inte har något val. Detta vid en tidpunkt då vi till synes är oförmögna att göra just detta. Det finns i dagsläget en konkret åtgärd för att råda bot på problemet: se till att ”enprocentregeln” vad gäller konstnärliga gestaltningar följs vid uppförandet av det 100 miljarder dyra ”slutförvaret”. En procent av budgeten för bygget av slutförvaret bör under de närmaste 70 åren gå till konst som kan hjälpa oss att tänka vidare bortom de snäva banor som vår kortsiktiga kultur i dagsläget mäktar med. När vetenskapen, politiken och förnuftet har visat sig oförmögna att övertygande verka för vår överlevnad är det dags att skapa en framtid med de medel som återstår: en kärnsopornas konst.

Axel Andersson