Platsernas historiska laddning, hantverkets kroppsliga band och källarmekarens ensamma pyssel skänker sommarens aktuella utställningar en alldeles särskild magi som bara kan uppstå i det till synes perifera. I utkanten av Boden finns konsthallen Havremagasinet, en före detta depå för hästfoder för de militära befästningarna med anor från den tid då Sveriges fiendelinje under en tid gränsade direkt till Ryssland. Byggnaden är enorm. Med sina grova träkolonner och synliga takstolar är luften i de spatiösa salarna mättat av historiskt virvlande stoff. For all to see är titeln på den aktuella samlingsutställningen men personligen upplever jag den snarare som åtta separatutställningar, löst kopplade till varandra. När jag går mellan salarna och våningarna upplever jag en visuellt omväxlande berättelse. Om det finns någon gemensam nämnare är det förhållandet till hantverket, inte som något som går att använda som vilket material som helst, utan där själva flätandet, svetsandet och slöjdandet blir ett sätt att koppla upp sig mot det förflutna. Helena Byströms svarta fanliknande textila verk, påminner om abstrakta verk från 1900-talets början, men materialets mjukhet och plissering pekar mot något annat. Om krusade örngottsband syftar på den särskilda omsorg som kvinnor förr la ned på det dyrbara linnet. Krusningen som utfördes med en speciell manick utan någon annan funktion än att ära ägarinnans textila skatter, tillföra det ”lilla extra”. Textilt, men i ett helt annat uttryck och material är också Emelie Röndahls Maxim, en handvävd rya, där luggen är så lång att motivet skevar och rör sig hit och dit som i en för lågupplöst bild. Det sorgsna hundansiktet i jätteformat, framvuxet ur ett hav av ostyriga garntrådar, får rummet att likna en kyrksal där hundporträttet ersatt altarets vanligen bibliska personligheter. Ryan blir till en äng med växtlighet, en symbol för livets cykel. Man föds, finns till ett litet tag för att sedan försvinna och bli en allt suddigare bild.

Att ta sig tid att observera handens arbete är också en fråga om att betrakta tiden själv, en vara som vilken som helst i dagens genom-npm:ade verklighet. Det här överflödet av tid inkapslat i något annat än sin betydelse i snäva tillväxtmål och kommunbudgetar får en humoristisk tvist i Lotta Lampas kromade svetsföremål, en skojfrisk men stenhård korsning mellan lustfyllt experimenterande under mörka kvällar i ett garage fullt med stålbråte och en designserie från 90-talets Ikea.

I juni invigdes för första gången Triennalen i Västernorrland, ett initiativ från Folkrörelsernas Konstfrämjande för att ringa in regionens konstliv – inklusive de sällan uppmärksammade, men så viktiga lokala kulturinstitutionerna. I sin serie Borta med vinden på Västernorrlands museum, har fotografen Margareta Klingberg dokumenterat en grupp flyktingar i Junsele, anlända före 2015 och alla med avslag på sina ansökningar från Migrationsverket.

I stället för att låta sig utvisas tillbaka till Afghanistan valde de att fly vidare. Ingen vet vart. På Härnösands konsthall uppmärksammar Nina Svensson ett av landets mest hatade och älskade monument, Bengt Lindströms berömda ”Y”, länsbokstaven placerad vid Midlanda flygplats, invigd 1995. I De ska vara glada att det inte blev ett W är skulpturen utgångspunkt för berättelsen om folkopinion, politikers ständiga vittrande efter hur vinden blåser. Det handlar om identitet, offentlig plats och offentligt ägande. Verket bygger även på vittnesmål från folk som har gjort sina egna versioner av Y:et och deras minnen och berättelser.

I Husum i Örnsköldsviks kommun arrangerar konstnären Helena Byström sedan några år Blånagla Art Fest. Platsen är en gammal nedlagd pappersmassefabrik och i programmet ingick bland annat fågelskådning med konstnärsparet Mats Adelman och Ylva Westerlund, till vardags baserade i Järva i nordvästra Stockholm. Enligt deras synsätt fungerar fågelskådning som ”Anarkismens och mystikens sammansmältning i nuet”. Ett sätt att betrakta naturen utan exploateringsreflexer och öppna för ett möte med en annan levande varelse. Sina fördjupade observationer överför konstnärerna i snidade porträtt av fåglar eller akvareller och flödesscheman.

Är konstnärer som visas i glesbygden med sin antagligen mindre insatta och framför allt glesare publik mer obetydliga än de som presenteras i Venedig och Kassel? Absolut inte. Tvärtom. För den som vill komma närmare de stora frågorna bjuder de lokala initiativen på värdefulla, eftertänksamma och initierade titthål in i framtiden. I oktober öppnar Luleåbiennalen, en av världens nordligaste större konsthändelser. Temat blir hantverkets rum och praktiker och duoji, det samiska begreppet för konst. Det är något att se fram emot för alla.